Skrev för några dagar sedan att man inte studerar varje djur
i detalj varje dag, utan går på flockbeteendet och ser om något avviker. Något
kan till exempel vara en ko som skriker som besatt från fyra på morgonen, tills
man själv kom ut vid åtta och hittade en hängig lillkalv. Med snarlika symptom
som den vi hittade tidigt i somras, inte fick tag i och fick skjuta tio timmar
senare…
Föste in dem illa kvick i en box i lagården och tempade
lillkalven. 38,3. Inte mycket till feber där! Ringde likväl veterinären, en
frisk kalv andas inte ansträngt rosslande med hela buken, tuggar fragda och har
tungan ute… ”Är hos dig om ca en timme” blev svaret. Bra, tänkte
jag, då hinner han undan innan bankmännen kommer mellan ett och halv två… Gick
ut igen efter ca femtio minuter, precis utkommen ringde veterinären; ”Jag
är hos dig om ungefär en halvtimme…” Jahapp, hoppas banken är sen…
Diagnosen var oklar, kalven var ansträngd i lungorna, men
borde inte vara så påverkad i andningen av ”det lilla som lät och med den
tempen”. Troligtvis en aggressivare form av lunginflammation på ingång, så
smärtlindring och sex dagars antibiotika. Inte äter eländet så det syns på
kossan, men han ser inte heller ”tom” ut i buken, så något får han
väl i sig. Trumsjuka bör det inte heller kunna vara, för han är symetriskt rund
och har inte ökat i rundhet, det funkar att skicka i en vattenslang i buken
annars och tömma den på skummet som blir när idisslingen avstannar, skummet som
sedan tätar magmunnen och gör att gaserna (ja, de som fördärvar hela världen)
kommer ut. Så småningom är magen så stor att djuret i fråga kvävs långsamt till
döds… Men, men vi kör vidare i fyra dagar framåt med behandling och hoppas på
det bästa.
Veterinären satte sig i bilen för att skriva ut
behandlingsbevis ungefär samtidigt som bankmännens röda Volvo rullade in på gårdplan, så
det kunde ju varit värre. Bankkontakten är på väg i pension och nu var han ute
och presenterade sin efterträdare.
När de åkt trillade en vän in på fika och blev sittandes en
stund tills det blev dags att laga en sen middag.
Halv åtta imorse rullade klövverkaren in på gården. Verkstolen
lastades av och placerades utanför halta stortjurens box och vi försökte fösa
in honom. Han ville inte alls och mina knappa sextio kilo mot hans 1500 är ju
som en fis i rymden, så det slutade med ett halsband på tjuren (ta ett djupt
andetag och dyk ner under alla hakorna, hoppas att han står still och att
armarna räcker ihop), ett långt rep och vinschen ner på verkstolen. SEN fick
han snällt masa sig in i stolen för att bli upphängd och få fötterna
kidnappade. Något skeptisk tjur!
Han ville som sagt inte gå in, därav halsband, rep och vinschbommen nere. Och tänk vad tacksam man är för hydrauliken! Försöka rycka upp såna här fötter och surra dem för handkraft…
Men inga fel i klövarna – ingen klövspalt,
ingen klövböld, ingen bruten klövspets, inget klövsulesår… Troligtvis har han
stukat sig. När han släpptes ut på gården och insåg att det fanns djur på andra
sidan vägen var han inte speciellt halt i brådskan! Värre att få in honom, då
insåg han nog att han överansträngt sig… Hereford alltså…
De två mjölkeskorna fick sig också en omgång då deras fötter
börjat bli aningens för långa, sen efter tvätt skuttade verkaren in i lastbilen med
orden: ”Jag hade kor utanför stängslet när jag åkte, så måste hem och se
till att få in dem innan de går för långt bort…!”
Tillbaka till starten – mjölkgropen på gymnasiet i tandemmodell, 6×2.
In och bytte om på hela familjen och sedan iväg på
julmarknad på gamla gymnasieskolan för inköp av två sorters glögg vi inte
hittat någon annanstans (Björksav och blåbär)
Hem för fika och utbakning av 115 Skånepepparkakor (alias
smörgåspepparkakor i övriga landet) innan mannen tog min bil till skogen för
lite huggning sista timmen innan skymning.
Imorgon blir det nog heldag borta – barnvälsignelse av
kusinbarnet med fika följt av lunch.
När drängens far lämnade över till drängen på nyårsafton, sa han Aldrig någonting om hur drängen valde att driva det, enligt drängen. Förutom en gång. När drängen köpte sin ”stora” Deutz på tidiga 80-talet. Farsgubben tyckte det var en onödigt stor traktor. Denna bild visar ganska bra hur tiderna förändras. 60-tal vs 2010-tal. Personerna på bilden har inget samband med texten.
