Jag har sagt det innan och säger det igen: Man skulle vara katt!
Ja… Gårdagens eftermiddag blev inte som tänkt. Så
förvånande. Inte för att det fanns så mycket i planerna heller, sen jag backat
från den eventuella föreläsningen med tjejgänget från samhället. De ickeexisterande
planer som fanns kvar sedan innefattade inte att sitta med papper, penna och
klocka i alla fall… Det kan jag lova!
Övervägde länge på att avsäga mig lagården, men det ska ju
vara nyttigt att ändra läge, sägs det, så jag gick ut och rustade mig med
gödselskrapan för omväxlings skull. Avsade mig hävandet av ensilage och bale då
det är svårare att reglera motstånd där än att välja att skrapa en eller tio
gånger bakom en kviga.
Då körningarna i bukfettet höll samma takt skickade jag ett sms till
maken om att påbörja middagen, jag gick till hönorna och sedan in för en (för
mig) lång dusch. Efter det släppte det, så vi åt middag i lugn och ro och
diskuterade hur vi skulle göra. Enades om att ett samtal kostar, just ett
samtal. Det har ju gått fort två gånger tidigare, och ännu är det mucho mucho mycket för tidigt för att riskera för mycket. ”Men helt normalt”,
som man alltid får höra kom även svävandes genom luren från stan, med uppmaning om en lugn
kväll och uppmärksamhet på tillstånd.
Lyckades ju sen då självklart med stollastycket att slockna i
soffan när barnen var lagda. Fem minuter, kanske tio. Totalt groggy och givetvis gick det inte att somna om i sängen sen. Är idag således rejält öm av
träningsvärk, och trött som tusan. Ska unna mig ett par minuter liggandes innan
make och barn kommer hem, sen ska det brassas på i spisen och granen eldas upp!
Hujeda mig vad det kommer att barra när vi petar på den. Börjat hitta barr i
både soffa och säng då katterna älskar att ligga under granen – lagom hemligt.
Men först ska en tvättmaskin tas om hand! Eller tre, en ner,
en upp på tork och en i tumlaren… Tvättstugan – The neverending story!
