Maken gav sig själv kvällsjobb och bytte sidan på spaltboxen!
Fick papper från grannbyn igår och tänkte idag ringa
Länsstyrelsen (via utskicket från Hushållningssällskapet) för att föra över den
nya marken på mig, om det gick, och den mark jag inte ska ha till de berörda. Slog
numret ett par gånger och fick samma svar varje gång: ”Det nummer du
önskar nå är inte i bruk…” Super med X antal utskick i omlopp och
felaktigt nummer. Jag sket på det hela och gick in till drängarna för att ,ombedd, lösa
deras mysterier istället. Blev kvar där tills det var dags för lunch och sedan
stan.
Jag hade en återbesökstid på sjukhuset idag. Var där i god
tid, hade tid halv tre. Blev inkallad 40 minuter efter utsatt tid, fick ungefär
en och en halv minut med läkaren, där det konstaterades att inget var fel, och inget
fog för oro fanns, med hänvisning till vårdcentralen på hemmaplan. Samma
hemmaplan som hänvisade mig till sjukhuset för vidare bedömning… Satt i bilen
kort där efter och det var en bedrift att jag kom ända dit innan jag bröt ihop.
Det var mycket som kom då. Tydligen mycket uppdämt.
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång, vissel vissel”. Ilska
över bemötandet, lättnad, ångest som kom, ångest som släppte, glädje över ett
problem mindre, frustration över samma problem, irritation över att alltid
skickas vidare/tillbaka… Men allt det ”sitter väl i huvudet”. Tog en
rätt bra stund innan jag fick igång bilen och rullade hemåt. Tyckte jag fick
hyfsad ordning på mig lagom till byn långt upp på höjden, och var nästan nere i
brukssamhället. Då ringde mamma… (Gissa en gång)
Men samtidigt. Efter ännu en rent ut sagt överjävlig dag
igår, har jag nu ”papper på” att det inte finns några fel. Med risk
att låta som Mormor (vilket moster morrade om, tills hon själv konstaterade att
hon också bar samma blod), så är det ju nu inget som hämmar mig! Rent tekniskt.
Praktiskt är väl en annan sak. Sen att jag/kroppen mår som jag/den gör emellanåt… När det är som sämst spelar det ju ingen roll om
jag sitter, står, ligger eller går. Ska bli spännande att se om det är kroppen
eller psyket som rasar först. Kroppen går ju upp och ner i olika dagar i alla
fall. Psyket på god väg mot kanten.
The Brain Twisted Reader skrev till mig för en stund sedan ”listen to the magkänsla”. Mitt allra största problem är just magkänslan, hur ska jag kunna lita på den?!
En sak är säker! Jag lär bli en jävel på att ignorera varningssignaler…
Har frågat den ena elektrikern (släkting dessutom) om han är MFF:are. Fattar inte hur han kan blåneka!
Och eftersom elektrikerna var i lagården när jag kom hem, blev det tjurflytt allteftersom och nu finns det ljus (!) i hela lagården. (På tal om annat liksom, nu ska jag sluta gnälla, det finns ju inga fel!)
