Bad lillhönan att
samla ihop mattorna, galningen kom ner med dem! Dammsugaren dämpades av Peltor!

Tisdagen ja… Jag småpillade lite inne, precis som jag
tagit för vana att göra med denna ”lugna” tid och strejkande kropp. Sovrummet
städades och till min hjälp hade jag den något piggare lillhönan vars feber
äntligen vänt. Dagen till ära skruvade vi även ihop vaggan för att katterna
skulle få bekanta sig med den i lagom tid. Ungefär en månad till bebis, så
börjat plocka lite, tvätta upp lite smått och så. Bobyggarinstinkten har suttit
i ett tag, men har förbjudit mig själv att börja före barnens födelsedagar. (Gör inte samma misstag, det kan vara ett tecken) Lilltjejen
var med ut i lagården på eftermiddagen och hoppade några rundor extra i
ensilaget då min moster ringde lite olämpligt för att kolla läget med oss. In
för middag och allt frid och fröjd. Jag dänkte upp min stryktvätt för att ha
något att göra framför TV:n där på kvällningen sen var det dags att natta
barnen. Och någonstans där på mitten så gick vattnet! Surprise!! Kan man säga! Vidtog
nödvändiga åtgärder (väl undanstoppade up&go) och pussade god natt. När det
lugnat sig i huset slog jag en signal in till förlossningen för att fråga vad
vi gör nu. Ambulans! svarade de… Inte vad jag tänkt mig! Då bebisen inte var
fixerad blev de oroliga, men efter samtal med läkare kom de fram till att det
tar oss lika lång tid att komma in som för blåljusen fram och tillbaka. Så bara
att kränga på jackan och åka. Grannen ringdes in i väntan på faster/svägerska.

Jag lärde mig hitta
min bricka till slut…

Tillbaka till det där eländet inlåst i en cell… Nej, det
var betydligt större rum denna gången, och strängare övervakning. (Och redan där frågade de om jag behövde lustgas! Kände ju ingenting…!) När den
sjunkit tillräckligt långt för att blåsa faran över var det sovdags, så där
kröp vi ner. Framåt fem vaknade jag och det hade börjat röra lite på sig. Gick
upp och åt lite då jag var väldigt hungrig, och bad sedan om ett par Alvedon
för att kunna sova en stund till. Det gjorde jag sen. Tills halv åtta eller nåt
när jag bad dem kolla upp mig. 8 cm. Dags att flytta in i annat rum! Med lustgas. ”Vi börjar på 40/60″, sa barnmorskan. Aldrig sa jag 25/75, det gick ju på 30/70 förra gången!” Jag blev
erbjuden frukost där men den tackade jag faktiskt nej till! 10:51 la de upp vår dotter på
magen! Och det där med att navelsträngen riskerade att komma i kläm – det hade hon löst själv med att sno den två varv om halsen… Allt utom fara och hon trasslades inte ut förrän det hela var klart.

En till med en
”mig-lurar-du-inte-blick!” Redan! De blir värre och värre!

Då jag under mer eller mindre hela graviditeten haft problem
med sammandragningar, med extra fokus från vecka 30, och extra kontroller (allt
helt normalt, ingen fara med nåt. Du kan inget påverka!), är jag enormt tacksam över att vi hann med
36 fulla veckor. Då jag suttit i soffan vissa kvällar och nästan känt mig
krystfärdig, har jag förvarnat om att jag inte vet när det blir dags att åka
in. Och går vattnet då så hinner vi aldrig. Ännu lite mer ironiskt att kroppen
löser det så att det inte finns några utrymme för tvivel. Och som vi sa, hade
jag vaknat hemma med 8 cm och vattnet gått, då hade det inte funnits en chans
att en hinna tänka tanken på att ge sig iväg! Maken gick ju på tjänstledighet i måndags och såg sin chans att gå till skogen på heltid, något jag inte varit övertygad om – var svarar han säkrast om jag behövt nå honom? På jobbet med fyra-fem olika nummer plus växeln, eller ensam med en mobil och motorsåg? Ingen av oss behövde tydligen fundera särskilt länge, och skogen hann han aldrig till – däremot fick han ta emot två kalvar under min frånvaro!

Efter några dagar på BB med många personalskiftbyten och lika många
åsikter i hur man sköter och ammar ett prematurt barn (tur att jag är jävlig nog att göra som jag vill), fick vi åka hem igår. Landade
ungefär halv två, och innan halv sju hade vi hunnit med födelsedagsmiddag hos
sömmerskegrannen (fyllde i tisdags) och två kalvningar! Välkommen hem till
verkligheten!

Kalvmärkningsdags!

Sen har det ju också blivit lite körigt! Allt jag skulle
greja med i veckan har liksom hamnat lite i skymundan. Plötsligt behövde vi
ombyte till en bebis. Kläder som behövde tvättas upp, som ändå inte passar vår
lilla på 45cm! Vaggan behövde visst lakan och skötbädden fram i tvättstugan
tillsammans med en röjning av arbetskläder så korgarna där kan bli
bebisgarderob.

Men sanningen att säga så funkar det med en klappkorg kläder
på en stol i vardagsrummet, det är varmt och gott att byta blöja på golvet
framför öppna spisen. Tvätten torkar snabbt på samma ställe, och jag har
strukit upp min tisdagstvätt, även om jag nödgades fukta den rejält igen! Sen ser det lite värre ut än vanligt i huset, men vi ska nog få ordning på det i sinom tid…!

Snobben värmde bädden
över natten

Fem kalvar har kommit på en vecka, en strular lite i maten, (mannen
har hängt upp sig på att jag klättrade över fångstgrindar för att kontrollera
strulkalven fyra dagar efter förlossningen – inte att jag gick på en ko och
asade fram hennes kalv) och det var faktiskt ganska skönt att dra på sig
skitiga arbetskläder igår för att märka ett par, och för att skrapa skit i
lagården i eftermiddag.

Lika skönt är det att tre av mina fyra par jeans passar, så
jag själv också har ombyte! Och så har jag underskridit följdsjukdomsrisken i
att ha ett midjemått på över 88 cm. Det stod så fint på Aftonbladet att måtten
INTE gällde barn under 18 år, kroppsbyggare och äldre, ingenting om gravida! Vilken
lättnad! Nu ska bara kroppen återerövras och styrkan tillbaka! Bäckenet mår
bättre än på flera månader, och nu är ju bebis ute så då behöver jag inte må
psykiskt dåligt för att det ska bli extremtidigt heller, vilket förvisso blivit bättre för varje vecka.

Vi övar på att få en
”riktig” bebis. Dottern kom in med brorsan och pappa och fick sitt
livs största besvikelse. INGEN NAPP! INGEN GOSE! Fick INTE mata, och INTE byta blöja!
”Pappa, vi åker hem!”

Dags för detta dygnets sista amning. Får se om jag litar på bebis i natt eller ställer klockan – hade visst snoozat 50 minuter innan jag reagerade i natt (ohps), och då hade jag ändå ingen unge att ta upp – hon sov fortfarande på den sovande pappans bröst i soffan…

Mannen blev snuvad på sin födelsedagspresent – beräknat datum var dagen före hans, och som Morfar sa
tidigare – Det är ganska strongt att pricka in tre barn i årets kortaste månad.
För 7,11 och 22 är deras datum. Alla i februari!

Ska bli kul att se när de stora slutar bråka om vem som gjort mest vid blöjbyte… ”Jag tar strumporna!” ”NEJ, hon fick ju knäppa knapparna i tröjan” Men just nu njuter vi mest!