Ni som följer mitt instagram har nog räknat ut att det inte
blev nån lugn annandagskväll i soffan framför öppna spisen med en surdeg på
jäsning.
Vad som hände igår kväll och hur det löste sig är upp till
var och en att bedöma; slumpen, ödet, tillfällighet eller högre makt. What
ever.
I alla fall så vet alla som har djur, oavsett om det är 10
eller 110, att det finns individer som skriker, och skrikande individer.
Skrikande individer är såna som tutar för allt. Om kalven är
två meter för långt bort, om den ser någon känd. Om den ser någon okänd, eller
rent ut sagt är en sån som gapar för gapandets skull.
Igår skrek en ko som aldrig yppar ett ljud till vardags. Då
alla djur ”hängde på tråden” vid tvärstänget in till nästa bit, tog
jag för givet att nån kalv trillat igenom och stod på fel sida. Djurens
intresse låg dock längre bort, visade det sig. Nämligen på skotarföraren som
var ute och gick på vägen i sin gula jacka i skymningen.
När jag kom dit blev det riktigt hola-baloo med kalvdans och
tjurrusning och allt vad det heter. På alla kor utom en, som stod och skrek,
och på en kalv som stod blickstilla nere vid sjön, trots att systerbröderna for
runtomkring honom. (Han ville inte lämna sin kompis) Jag tog en lov mot sjön
och tyckte mig höra ett ynkligt brölande. När jag var ett par meter ifrån den
lille svarta tjuren stack han iväg, och jag tyckte mig åter höra brölet. Efter
en evighet som säkert var en halv minut upptäckte jag en liten vit hjässa och
två öron. – En kalv hade brakat ner mellan stenarna i ett odlingsröse ute i
sjökanten. 
Insåg att jag inte skulle klara av det själv och att det skulle ta tid. Snabbt upp för att byta kläder, skicka in den lilla till
drängen och fru, förvarna de icke sovande, men nattade, barnen att de blev
ensamma och maken i näven tillbaka till kalven. Ganska snabbt kunde vi
konstatera där vi låg på mage med armar mellan stenarna att kalven satt fast. På
riktigt fast. Med minst ett bakben fastkilat mellan stenblock längre ner. Så
tre alternativ:
– Hämta bössan, skjut kalven och stycka den på plats för att
sedan kunna tråckla loss benet.
– Ha bössan i beredskap tillsammans med en traktor som kunde
försöka lyfta upp blocket (på fel håll mot hur en frontlastare funkar). Riskera
att tappa blocket och därmed kunna avliva kalven snabbt om den inte dog
ordentligt av rasande sten.
– Dra på skämsluvan och ringa till Gräv-lingen, som efter en
heldag hos oss lämnat kvar maskinen och fått, typ, en och en halv timme hemma
med sin familj.
Trots allt kändes det tredje alternativet som det mest
humana. (Åtminstone tills vi fått se vilket skick nedre delen av kalven var…
Det är alltid lättare att avliva ett skadat djur än ett med ovissa skador) Snäll grävare
som är packade han ihop sig och var på plats inom en kvart. Lyckades lyfta
upp blocket som maken frilagt från jord och gräs så vi fick överblick och därmed kunde vi/de
också dra kalven snett baklänges och neråt för att få loss den. Någonstans här
hade Mamma Mu också lokaliserat sin kalv så hon stod ju under armhålan och
hejade på. Farliga väl att det var en snäll ko! ÄR en snäll ko. 
Tror vi alla höll andan när lilltjuren drogs upp. Svullen i
ena höften med svansen motsvarande mitt på höger skinka istället för mitt i
mitten, en klöv som inte riktigt hängde med, men likväl var han inom en minut
uppe på fyra, vinglade fram till mamma och tog ett stadigt tag i spenarna. Trött,
hungrig och törstig.
Ungefär där var lättnadens tårar inte långt borta – han
kunde lika gärna haft nåt ben av eller varit totalt söndertrasad. Idag är han
fortfarande lite stel, ingen vet ju hur länge han legat i hålet innan mamma
saknade honom, men han får alla fyra fötter med sig i makligt lugn över hagen. Svansen
sitter nästan på mitten igen, tror inte någon utomstående skulle se skillnad på
honom mot de andra.
Bara att lyfta på hatten! I synnerhet mot grävmaskinisten
som turligt nog denna gång inte tagit med sig grävmaskinen hem efter
dagsverket. Och som ryckte ut från sin familjetid. Sprängare som han är
tillvardags uppskattade han stenen till ett och ett halvt ton, så det hade inte varit
helt smidigt att häva bort den för handkraft!
Sen börjar man ju också tvivla på om man verkligen ska låta
djuren gå ända ner till sjön och beta sly… Men om man vänder på det – tre
olyckor i stenarna på 45 år. Statistiken väger nog emot röjsågen… Får köra
ner några skopor jord och täta (det) hålet. Kalven har ju grävt bort det mesta
fyllet och stenen lades tillbaka.
Idag är en snickare här och lägger isolering på plattan.
Snön yr åter i nordanvinden och 650:n står och puttrar vid gödselbrunnen. När
lillan är färdigtankad ska jag sätta den där fördegen så att jag kanske kan
göra en bröddeg ikväll. Tur det fanns bikarbonat som alternativ…!
