Efter att ha haft två
kinkiga dagar med tjugominutersvilor slog hon till rejält igår. Inte verkade
hon särskilt sugen på att vakna när jag försökte väcka henne efter nästan
fem(!) timmar ute i vagnen. Men efter lite mat var hon riktigt glad sedan. För
att med trumpen uppsyn sova vidare tre timmar till i traktorn…Sköna maj, välkommen! Eller hur? Nollgradigt och snö! Tjoho,
typ?!

En icke smickrande rubrik, men väldigt sann – vi har fått en
släng av galna kosjukan, BSE, här på gården.

Gick efter avslutad lagård som vanligt till hönorna. Slängde
en blick i hagen nedanför trädgården, den som har tre okalvade djur, och såg en
halvdöd svarting som höll på att kalva. Vid närmre eftertanke var det en mörk
sten som hade fått lite snö på sig. Ingen kalv alltså, de håller på sig.

Gick till garaget för att fylla på fågelmaten i spannen som
står inne, tyckte de behövde lite att äta denna vinterdag, och kom ut till att
samtliga kor och kalvar drog iväg i sken norröver. Tur för mig så vände de vid
tvärstänget och skenade tillbaka. Korna skrek, kalvarna skrek. Djuren i andra
hagen skrek och likaså tjurarna bakom lagården. För att inte tala om trettio
hysteriska hönor!

Sömmerskegrannen slängde upp sitt fönster på andravåning och
undrade vad jag gjorde med kalvar i trädgården! Kikade bakom hönshuset, där jag
gick mindre än fem minuter tidigare och såg ett plockepinn av stolpar och
ståltråd… Bara att sätta igång att laga. Och så en fråga: Vad gör gamla kor
när de ser husbonden komma med stolpar och klubba? Svar: Kommer i sken och
skriker eftersom de ska få nytt bete! Så där stod jag, med tjugo meter ickebefintligt
stängsel och åttiofem djur som kom rusandes… Lyckades stoppa dem, de är som
tur är vana vid att ståltråd inte syns, och tvärstannade därför precis
”innanför tråden” (som inte fanns) och vrålade.

Undrar vad de sett för spöke! Kalvarna hade tagit vägen precis utanför hönsgården så
därför hönorna var nipprigare än vanligt! Tur för mig att grannen såg kalvarna
ute, jag hade aldrig kollat stängsel där borta som jag precis tittat på, och
spåren kring hönshuset hade jag väl upptäckt i eftermiddag. Om jag nu inte
hittat åttiotalet djur i trädgården innan dess, vill säga… Hade vi haft en
radhustomt hade det blivit fullt!

Plågade den gamle
Fiaten reält genom surhålan igår, med harven lika mycket uppe som nere…

Planen som diktades efter väderprognosen igår var att jag
skulle harva färdigt i hägnet så att vi senast imorgon kunde ta ett nytt ryck
och så det för att sedan ta hela cirkusen till föräldragården och fortsätta där
vid tillfälle, men där gick vi bet! Att harva i den lera som blir nu (på den
styva lerjorden där) är dömt att misslyckas. Det har nu även regnat på det jag
harvade, så det blir till att göra ny såbädd på alltihop när vädret tillåter…
Tur att det var familjeavslutning på Onsdagsträffen igår, så jag inte frestades
att göra allt klart när jag som sagt måste göra om allt ändå. Blir en sväng för
att handla inför helgen istället.

Ögonen blev verkligen
inte mindre blå med en blå tröja!

Satte mig igår kväll och bläddrade i album för att se om
känslan stämde – det gjorde den. Sonen är en kopia av sin far, och uppenbart
har alla våra barn samma fader (och moder)! Så där ljög vi inte när vi två gånger suttit på
Socialstyrelsen och skrivit under på heder och samvete att just den man som tog
på sig faderskapet var närvarande vid befruktningstillfället (skitkul
formulering på myndighetspapper tycker jag!) Är man gift tas faderskapet förgivet. Uppenbart var det så med båda våra
(hemska) oäktingar, och även det lilla ”äkta” barnet verkar råkat ut för
samma behandling (vilken tur för mig!). Lite skrämmande ändå att de kan vara så
lika. De stora barnen skiljes åt vid cirka en månads ålder, den lilla har
kommit i liknelsen efter ungefär en månad, när hon lagt på hullet lite. Här kommer några Flashbacks från 2011, 14 och 17 x2. Så ska jag försöka skära ner på bebisbilder framöver! Jag startade ju bloggen för att visa bondelivet!