Som utlovat blev det åskskurar i eftermiddags. Hämtade
barnen och tog en glass i Gamla fabriken på hemväg. Blev där varse att
ostkakorna sinade, så stack hem och hämtade fler hos drängens fru. Lämnade av
barnen hemma och åkte tillbaka till brukssamhället och stuvade in ostkakorna i
frysen där. Pratade med en som stod och diskade när strömmen plötsligt gick och
följdes av ett åskmuller som hette duga. Slängde mig i bilen för att komma hem
till de ensamma barnen. Sladdade in på gården och möttes i dörren av den uppspelta sonen:
”Mamma! Det kom en åsksmäll så fönsterna skallrade. Så jag sprang upp och
drog ut telefonen…!” Goa unge!
Efter noga övervägande tändes vedspisen upp och även drängens
fru kom in med sina grytor så vi fick middag, sen åkte familjen på biträff. 
Det har inte hänt så ofta att vi eldat i vedspisen i juli, men idag var
det gott. I dubbel bemärkelse.
En omväg via nästa samhälle för att lämna makens bil på
verkstad inför morgondagen och sedan hem till den kolsvarta byn. Sex timmar
utan ström, och lika många timmar utan vatten för innedjuren. Måste dra igång
elverket. Såg elgubbarna i byn så haffade dem med svar att det dröjer ett tag
med el. De var då i kraftledningsgatan med en sönderslagen stolpe och säkringar
som bara var stoft. De nya som sattes dit small direkt och ännu några timmar
kvar innan reservverket kommer på plats.
Märklig himmel. Alla bilder tagna med mig på samma plats. I
byn ovanför brukssamhället, där min mamma växte upp.
Igång med elverket. Det finns ingen återvändo längre. Detta stackars spektakel som inte varit
igång på minst tre år… Men det gick. Så nu är kossorna mjölkade, vattenpumpen
går varm, kycklingarna får tina upp sig och vi sitter inne med en vrålade
traktor utanför knuten. Men, det är ljust, vattnet funkar. Ganska simpla saker
som är totalt självklara för de flesta i vår del av världen. Men ack så
sårbart.
En ännu senare kväll än vanligt. Men denna gången är det ju inte vårt fel.
