En sån där dag. När allt är motigt. Det enda som snurrar i
huvudet är den gamle mannens ord för några veckor sedan: ”Vill du det här,
eller står du bara ut för att göra det som förväntas?!”

Vill jag verkligen det här? Idag? Nope!

Hade jag inte tagit på mig mer mark i höstas hade skörden
varit klar. Nu börjar det bli ett påhäng på allvar för att kunna få göra något
annat och faktiskt ha lite semester.

Hade jag inte haft så mycket djur hade jag inte behövt
marken. Hade jag inte haft djuren hade marken inte blivit skött.

Hade jag/vi inte intalat oss att vi skulle klara livet med
ett tredje barn, hade det gått smidigare med allt annat.

Hade vi inte fått lillasystern hade vi inte haft henne att
glädjas åt.

Hade vi inte gjort som alla andra, med barn, jobb och bygge
samtidigt, hade jag inte varit så extremt slutkörd hela tiden. Som mamma, och ung tjej med lantbruk läggs man i två fack – Antingen i Idiot-facket eller i Höjs-till-skyarna-facket. Det första får jag bara höra på omvägar. Det andra känns totalt malplacerat just nu.

Jag har svårt att tänka mig ett bondeliv utan drängen. Men
det går ju på det hållet. Han närmar sig de 76. I denna branschen handlar det
om att vinna eller försvinna. Just idag vill jag gärna försvinna. På de flesta
plan.

Förkylningen och tröttheten river i kroppen. Allt annat
hopar sig utan ände. Utom just köket, som fortfarande känns roligt där jag
sitter och monterar karusellen i hörnskåpet just nu. Det kommer bli jävligt bra
när det blir färdigt.

Drängen är iväg och minskar antalet hektar som ska slås. Snälla,
älskade mannen hämtar hem balar som jag verkligen inte orkar bry mig om. Ska
torka tårarna innan jag sätter mig i pressen senare.

Det går över. Alltihop. Bebisen är bara bebis denna sommaren.
Skörden är snart klar. Bygget har inte stannat. Vi har en fantastisk stab
omkring oss.

Kan fortsätta att drömma om alla andras fantastiska liv. Med
lata semesterdagar på stranden (Åh herregud var tråkigt efter en halvtimme!), idyllisk
familjetid och allt annat som det innebär att sväva på rosa moln. Vilket inte
händer någon, även om det bara är det som visas upp. Man får inte vara sårbar.

Jag är sårbar. Och ensam idag. Kunde varit i flock men
skulle ändå vara ensam. Jag
kommer igen. ”All I need is a little time to cry, then everything will be
alright”. Det är ingen fara med mig. Jag ska bara:

Försöka övertyga mig om hur fantastiskt bra vi har det.

Njuta av att de stora barnen har det bra hos Mormor och
Morfar och att hon tar med middag till oss när de lämnas hem.

Knega vidare medan bebisen sover ute i sin vagn under
träden.

Tvätta ansiktet, snyta näsan och rycka upp mig allmänt.

Tack för er tid.