Lite snyftig i hjärtat känner jag mig allt. En epok är på
väg att gå ur tiden – amningen. Ett jättedåligt resonemang, men det känns lite
smått misslyckat att det ”redan” börjar sina. Flickebarnet är inte
nöjt. Har haft flera enormt skrikiga kvällar innan hon somnat. Till slut har
det bara varit att ge efter och hon har fått sig en snutt, för att sedan somna
vid bröstet. Kanske lika mycket behov av närhet, men att vaggas i famnen har
inte funkat. Ikväll blev det tvunget att ta till dubbla
”smakportioner” gröt, och en snuttig avslutning och hon har somnat
som en stock.

Dock kanske det går isär lite, för jag tycker det är
märkligt att hon sovit tio tolv timmar i stöten om hon varit hungrig. Men men,
får väl plåstra ihop hjärtat med tanken att jag inte räknat med att kunna amma
alls denna gången – bebis mitt i femtio kalvningar med vårbruk och två andra barn. Det
där ”fridfulla lugnet” som ska gynna processen bör ju inte fått sig
en spark i baken precis.

Men sonen var ensam och han fick sin första vällingflaska
vid dryga fyra månader. Lillhönan tvingade jag att sluta när hon var cirka åtta
månader, då hon misshandlade mig så totalt. Hon var suverän på att ta ett
stadigt tag och sedan rulla runt ett halvt varv, med ryggen mot min mage, så
hon hade full koll på brorsan och omgivningen. Så egentligen inget att hänga
upp sig för, och jag skickar inte som helst någon kritik mot såna som inte
vill/kan amma. Istället ser jag det som ett privilegium att ha kunnat amma tre
barn, i ungefär ett halvår i alla fall, och ha förmånen att bo ett land som kan
erbjuda fantastiskt fina alternativ. Både till nyfödda och halvårsgamla! Men en
suck ändå. Var sak har sin tid.

Kanske svider det mest med att i och med amningen så måste JAG
sätta mig ner, varva ner och bara vara en stund. (En välbehövlig stund, men bundet) Med något annat är den
”anledningen” helt passé. Men… Ännu finns det ju, så sluta pipa
människa!

Man ska vara rädd om
öronen. Det är sen gammalt. Men när sågen tystnat, då måste även lillasyster ha
det som ”Prästabonnen brukar”!

Fick ett samtal från en igår. Ett ovanligt och oväntat
sådant. Fick frågan om hur det går med huset och om det snart börjar vara
aktuellt att riva ner köksväggen. När jag svarade att fokus låg på uppsättning
av taklisterna, blev det tyst i luren. (Synd att jag inte påpekade bloggen som
uppdaterare…!)

”Bumlan”
vågade sig fram mellan skurarna!

En nyinköpt trappstege har fått sig en omgång olja. Barnstolen
letades fram i oredan i klädkammaren, ruggades upp och är lackad för tredje
gången. Visst finns det ställen vi torkar på! Faktiskt! Barnstolen hade ännu en
gång mattats av rejält. Nu återstår det bara att leta reda på skruvarna till
den. Trodde de låg i påsen med småbitarna, men icke. Kanske blev de kvar i
krypvinden som tömdes när snickarna sågade upp ett hål till elektrikern, eller
så är de någon annanstans. Ett av alternativen är det! Det är säkert!

Sällskapet på altanen,
med den lilla sovandes i vagnen.

Barnen nattade och knäpptyst från spjälsängen. Välling
behöver inhandlas! Ska ta nästa kökspass. Maken håller på med ett fönster.
Taklisterna är klara, till och med dit tapeterna inte räckte(!) och golvlisten
är inte ens införskaffad ännu. Men fasen vad bra det blir!

Och bäst av allt, som jag sa till mannen tidigare; Det har
varit sista gången som vi ”åkt iväg” för att fira oss själva. Nu får
vi plats hemma. Vårt Egna ärvda porslin och glas samlas i Våra Egna skåp! Ingen stress över att åka iväg och ingen press att inte glömma nåt hemma. Vi
kommer kunna duka långbord i Vårt Egna kök! Och det blir så himmelens bra!
Nämnde jag det eller?!

Mina fina barn.
”Hon kan ju vara på vårt rum med oss, så får ni jobba ifred!