Smällen igår tog inte så illa som jag trodde. Hatten av! Ett
svart märke på låret (nej, jag har inte tänkt tanken på att ha några nycklar i
höger byxficka idag). Jag är dålig på att ljuga, så jag ska erkänna att det
inte varit helt bekvämt med vare sig stövlar eller strumpor idag. Men, den värsta
svullnaden har lagt sig och flertalet svårborttvättade fläckar har uppstått på
andra benet. Shit happends! Jag lever! 
Rätt vad det regna’
överrumplades jag av en skur!
Det mest spektakulära som hänt idag var att vi körde ner
sommarens hemmatjur Party till Empire och Krokus i hjorthägnet. Betydligt mer
jämlikt där mellan de två stora! Och så vitt jag vet så håller de på och
gruffar än…
En tråd drogs och ett gäng trästolpar byttes ut med drängen
i traktorn som tryckte med skopan. Den lilla satt i bilen och var visst
vaken… Sonen plockades vid bussen så åkte vi ner och hämtade syrran lite
tidigare, tittade till pojkarna i hägnet igen och styrde nosen mot di gamle. Inte
träffat dem sen förra onsdagen och med tanke på omständigheterna kände jag att det
var läge att klämma, känna och studera den påklädda sanningen lite. Utan
telefonens filter. En eftermiddagsfika där och sedan hem till lagården. Som
redan var gjord då maken kommit hem först och gått dit. 
Se vad som kan hända
om man inte stänger och låser ordentligt om sig! Eller om grannar har nycklar…
Ett element kom på plats i köket!
Han är iväg på UV följt av huspanelmålning på rännet på
föräldragården. Sen barnen nattats satte jag ihop ett gäng grötabullar och en plåt
brownies till kvällsfikat står och kallnar. Man måste ju tänka på att hålla
vikten. Denna ständiga följeslagare.
”Det är nu det börjar” tänkte jag en dag när jag
fick blixtvisit av ett par. ”Men nu börjar du bli så där SMAL
igen!!!” var hälsningsfrasen. (Och den var inte bara välment)
”Det syns att du inte tröstäter något!” är en
annan kommentar som kommit från flera håll. Ojojoj, om ni bara visste! (Och ni
som känner mig vet vilken fikagris jag är. Och hur övertygad jag är om att
hembakt är betydligt nyttigare än fabriksgjort!)
Jag ska erkänna att jag själv blev orolig och sprang till
läkaren för ungefär tre år sedan när jag slutade amma lillhönan och rasade fyra
kilo på sex veckor. Det var väl tuttarna som försvann, för alla prover var
jättebra. Tack och lov stannade raset där också! Tillbaka på 14-årsvikten.
Ganska exakt tio kilo har jag gått upp under alla mina tre
graviditeter. Med lillan hade jag nog ökat på rejält mycket mer om hon inte
haft så brått ut. Men det kvittar här och nu. En annan kommenterade nåt om att
”bli av med amningsfläsket”. När jag svarade att jag väger två kilo
mer nu (eller då, fem månader efter förlossning, och fortfarande) än vad jag
gjorde i hälsokontrollen i åttonde klass, var chocken nog total.
Jag har inte medvetet valt att hålla vikten nere i fjorton
år, trots tre graviditeter. Jag använder fortfarande (igen) samma byxor som
inhandlades i USA 2010. De är faktiskt lite för stora för mig… Jäkla stretch!
Såna som jag kan se mig som ”jämnviktiga” med, kan mycket väl ligga
sju-åtta kilo mer än mig.
Visst händer det att matklockan inte hålls till punkt och
pricka, men såå mycket slarvas det inte.
Vad jag försöker säga är Sluta vikthetsa! Må bra istället!
Kommentera min (under)vikt om ni vill, men vänta tills jag ser sjuk ut. Mitt BMI ligger på normalt. Jag
känner mig inte sjuklig, om inte trötthet räknas dit, men det är väl ett
kapitel för sig.
Dags att rädda bullarna!
Stackars lilla barn
som tvingas sitta på pottan efter maten…
