Jag har ett uselt morgonhumör. Det är genetiskt. Och det är svårt att leva upp till det när jag varje morgon möts av detta i samband med ett glädjetjut över att jag vaknat…
Idag har det varit lite dramatik på gården. I köket
”för omväxlings skull”. Den lilla ungen. Låg halvvägs in under
kökssoffan när hon började låta konstigt. Satt i halsen. Vad jag tror var en
förrymd brödbit. Den gick neråt.
Luft fick hon ganska snabbt därefter, sen la hon en lång
stund på att hosta, skrika och kräkas slem.
Man är ganska liten i dessa tillfällen…
Men en lugnare unge fick middag och sedan var det fullt bus
igen. Skönt!
Nu ikväll har jag haft lite annan dramatik. Även denna
traumatiserande. Min mobil försvann. Helskumt.. Var inne och tog en bild på
bebisen bara en kort stund tidigare. Leve att man fortfarande har fast telefon
då. Om man hör var det ringer… Det gjorde jag på den fjärde ringningen. Under
den femte kom jag på var jag skulle leta och kom plötsligt på precis VAR!;
Letade kundnummer på en faktura från Lantmännen och la
telefonen som bokmärke för att det inte skulle bläddras bort. Sen skickade jag
iväg min momsdeklaration, skrev ut papperna som jag la löst längst bak i pärmen
och satte ordentligt in den i skåpet. Med telefonen i mitten av den
sprängfyllda pärmen, överbläddrad av fjolårets alla papper… Ja jösses, ska
man skratta eller gråta?!
Min pojk, min pojk. Vad ska det bliva av dig?!
Igår rök granen, nu återstår bara att hitta alla barr. De
som katterna dragit runt på. En hög i sängen, en i soffan. Mängder på mattan
under soffbordet. Maken frågade om jag slängde ut granen från ett fönster på
andravåning – i trappfönstret, katternas favvoplats, ligger en stor driva.
Kanske måste inse att det är dags att framkalla lite bilder. Väggen blev väldigt naken plötsligt. Och så kan man ju fundera på hur barren dras runt.
Har en skum grej i sovrummet. Dubbla barnsängar. Ska lämna
iväg barnen över natt till helgen och svägerskan var inte sugen på en natt till
som den med lillhönan för ungefär tre år sedan – resesängsfobi! Så för att få
prova det lite, ligger den minsta nu i sin egen hemvanda miljö i en främmande säng så
hon (kanske) inte skrämmer bort fasters förslag fler gånger.
Maken är iväg. Tvättstugans högar en anings mindre,
köksbänkar inoljade. Barn duschade och nattade. Diskmaskinen igång, Städar-Bob går över
köket.
Selma med i knät! Och sängen fick nog godkänt.
Ska sätta på en baja te och grina illa i avsaknaden av min
kvällsbulle – familjen har skrivit kontrakt på sockerfritt nu en månad. Snart
två veckor avklarade. Halvlek. Första dagarna var det tuffaste vanan att ta en
liten kaka efter middagen på kvällen, men nu är det nattabullen. Tänker att man
kan fuska i sin ensamhet – men att ljuga för sig själv är värre. Skulle jag
inte fixa detta? Klart som fan att jag gör. Men den sjätte februari, då tänker
jag avnjuta två bullar till kvällsfikat!
(Och till alla er som hävdar att det går lika bra med
knäckebröd – det gör det inte. Försök varva ner och komma till ro när det
knastrar och smäller i hela skallen – – – )
Bara för att jag inte kan gödsla ut hos hönorna med traktor, innebär det ju inte att jag inte kan ta den till hönshuset nu när det är tungt att köra skottkärra! Och i traktorlampornas sken blixtrade en liten reflex från vagnen, där den lilla satt ensam och övergiven i sin vagn i mörkret. På behörigt ljudavstånd från pappas såg och med syskon som gått in… Vi är usla föräldrar, tyvärr
