I måndags var vi hos di gamle. Familjen skickades hem och jag stannade kvar, då jag skulle på en akupressurbehandling några kilometer därifrån och inte såg det lönt att köra ”hem om” för den dryga halvtimmen innan jag skulle iväg igen. Dessutom en omväg på nära fem mil, nu en direktlinje på fem kilometer.
Fick en stund över med andra ord, och nyttjade den till att spela in Morfar. ”Gårdens historia? Tar tre minuter!” Nåväl, han har väl kanske ingen riktigt nykter tidsuppfattning alltid, men det tog ganska exakt en TIMME och tre minuter. Sen trodde han att jag stängde av diktafonen, och han kom på något annat – en sådan, för en åttiotalist, simpel sak som elen. Och jag hade ju inte stängt av, så där gick en kvart till (Tänk så lycklig jag är! Och tänk vad mycket nytt jag fått höra under dessa timmarna!)
När vi kom ut i köket igen, påpekade jag för Mormor att det är hennes tur nästa gång. ”Va? Men jag är inte färdig”, kom det från Morfar. ”Jag har mer att berätta!!” – Så han ska få en stund till i det snaraste. Känner dock att jag fått ut ”det viktigaste” från honom, så ska gå emellan med Mormors historia medan tid är. Vilken skatt för framtiden!
Så har traktorn nu gått trettio timmar i vår tjänst…
Några kossor är klippta, inte alls kul då saxen inte vill i år. Bara tuggar. Tur jag har snälla kor. Sparar kokvigorna till sist – de som aldrig är klippta och jag inte vet något om. Fjolårets sparkade kor kom tillbaka till mig som avräkning från slakteriet igår.
Det och utbetalningsbesked från EU. Äntligen kommer alla pengar man legat ute med under året. Äntligen lite lön och tid att andas ut från de bekymmren i alla fall.
Men när jag klippte nu, insåg jag att jag råkat sätta en 50%-ig mjölkko (En av de äldsta dikorna födda här) jämte en av de fetaste herefordarna jag har. Ska också påpeka för icke-bransch-folk, att det är två totalt skilda kroppar på mjölkdjur och köttdjur. Rent krasst brukar man säga att när en köttko ser mager ut, då är det illa. När en mjölkko ser fet ut, är det riktigt illa. Det är två helt olika linjer, och de sätter fett helt och hållet olika. Något att ha i åtanke. Men visst kan det se illa ut, för en med ovana ögon. (När vi var på Wapnö i somras var min kommentar ”Oj, vilket jättefint hull de håller korna i, de ser ju inte ens urmjölkade ut!” – Och kort därpå frågade guiden samlingen om de tyckte korna såg magra ut och ett rungande JA hördes…)
En ko som inte lider av undernäring… Inte kan man skylla på ullig päls heller, när hon är nyklippt.
Näst på tur tittade långt efter mig när jag började fippla med skären istället för att klippa henne. En högbent rackare, grannarna är betydligt lägre!
Femton djur klippta, och en välpackad pälssäck. Årets Skitlisa ser ut att bli 140. Hon kunde väl ligga lika fint som de andra trettionio kan tyckas….
När jag släppte iväg kvigkalvarna drog de längst bort på gärdet, råkade inse att det fanns större flickor på andra sidan vägen där. Fem vägrade komma efter mig till tänkta hagen, så då struntade jag i dem också. Ett dygn senare stod tre av dem och skrek efter sina små systrar på andra sidan vägen och släpptes över. De andra två är fortfarande blåsta.
I början av veckan kände jag att de måste över, så släppte över ett gäng andra, för att få en större gruppa att hantera och de där två, som varit rejält avvaktande, inte skulle känna sig hotade. Efter många om och men, fick jag erkänna mig besegrad, fösa ut hela ligan på vägen och gå där med dem – en av de där två vågade ju inte blöta ner fötterna i hålet i stengärdesgården, så de kunde vandrat i hage och sedan bara korsat vägen…
En annan dag fick jag nypa åt kulorna på tunnan så den skulle hålla fokus på arbetet… Skit som inte gör att vacuumpumpen går ordentligt. Alltid lika spännande att vingla runt längst där uppe och försöka rengöra. Dessutom få det tätt sen så det inte drar luft…
Fick ett spännande samtal igår också – utvald gård för djurskyddsinspektion nästa vecka. Det har jag aldrig provat innan. Vem vet – jag kanske får passa mig…!
Idag gjorde snickarna rätt i att inte komma till taket. Själv passade jag på att åka en runda till stan.
Så mycket tak, och så lite tegel… Jag såg framför mig hur man skulle kunna gå torrskodd här ute efter takbytet. Nästan i alla fall…
Nu ska jag strax krypa ner. Måendet är inte vad det borde och vila brukar vara bästa boten.
Men Oj, vad har hänt här?? ”- Ja busat mamma!” Nedan är hur det går när mamman vinner tävlingen om vem som får på sig nattlinne och blöja snabbast…
Trevlig helg!
