…Eller om det kanske är tvärt om… När vi var på väg tillbaka till bilen efter vår utflykt ringde det till mig. En kille från grannbyn; ”Du har en ko som håller på att kalva ute på åkern! Jag vet inte hur det går för henne!”

Jaja, tyckte jag. Jag är inte hemma men det brukar ju gå bra, typ. Tack för att du ringde. Kom på efteråt att jag kunde lugnat honom med hemkomst inom trettio minuter… Men men. När vi kom hem efter knappa halvtimmen såg jag direkt att det var klart – trettio kvigor står inte och ”hänger på tråden” på andra sidan vägen utan anledning. Och mycket riktigt – det stod en kviga och slickade sin kalv för fullt. Ur bilen och fram med mobilen för att ta en bild och skicka över till dagens larmcentral, och inser att jag själv fått ett mms av honom tjugo minuter tidigare med text ”Drog ut den”.

Det är i såna tillfällen jag blir så där kluven i känslorna. Har gått och småskrattat hela kvällen måste jag erkänna. Samtidigt som det känns lite halvdant att ”vem som helst” kan gå in till djuren. Även om denna man inte är helt främmande för djur och kor, så vet man ju aldrig hur kossan i fråga eller övriga gänget ställer sig. Det kan inte ens jag själv vara säker på gång till gång.

Ringde upp och pratade med honom senare. Han sa att kossan försökt ställa sig upp när han kom men inte klarat av det. Kontrade med att han som trebarnsfar kanske bör veta att man inte är fullt sugen på en rask promenad med fullt utvecklade krystvärkar och huvudet halvvägs ute…

Stor kalv, så tur och bra att hon fick lite hjälp, kossan. Kanske hennes procent simmentalblod som ökat på det. Eller bara för att det är en enorm kviga själv, för att inte tala om hennes mamma!

Slutet gott, allting gott i alla fall. Oavsett så är jag ju så himla tacksam för att folk kikar och säger till om något avviker – jag kan inte vara överallt samtidigt. Igår stannande en annan man och meddelade att en kalv gick ensam i hagen längst bort – mamma hade lämnat där och tyckte det var lugnt och skönt en stund. Visste om det, och det är inget ovanligt, men i de allra flesta fall är det bättre med en kik för mycket än för lite.

Så var var vi då när grannen kalvade åt oss? Jo, vi fortsätter utforska vår fantastiska hemmiljö – idag en tur till ”Grottan” som vi inte visste var eller ens OM den fanns. Men visst fanns den. Ännu en gång vill det dock till att komma från ”rätt” håll, annars är det inte mycket för världen. Så där tog vi en lätt lunch, 293 meter över havet! Vi bor högt, men det var högt dit upp också, och på väg ner gick det… ner!

Där var den! Hur tar man sig dit sen…?!

Milsvid lunchutsikt!

Jag förstår rotvältan…. Efter mat klättrade vi ännu lite högre – ser ni far och dotter där uppe?

Grottan från andra hållet och nedan en källra (gränssten).

Sååå långt hemifrån var vi inte! Ser ni hus- och lagårdstak på ”andra gården”? Och ser ni ungen som gick neråt i förväg?

Jamen, då var det ju bara neråt kvar nu då! Mot bilen. Och den där lilla blir inte så liten på ryggen längre.

Fick tips om en minnessten för ett tag sedan av en jägare också, så vi rullade genom skogen utsocknes och letade reda även på denna och fikade där, innan vi åkte hem för att ta itu med livet igen.

Har ni andra haft en bra dag?

Fantastiskt ljus när vi stuvade in kor och kalv i ligghallen inför nattens busväder.

Hittade ni era uppgifter? Facit kommer här:

Och kanske, kanske, kanske är det dags att ta itu med det där projektet sen mer än sex år tillbaka – gemensamt familjenamn! Ni får nog veta tids nog, förslag mottages gärna!

Trevlig kväll och glöm (tyvärr) inte bort det där sattyget med att ställa om klockan.