Jag fick gnugga mig i ögonen innan jag fick skärpan på den tvåfärgade kossan!

Ni minns kanske nära-döden-kossan vi jobbat med i förra inlägget? – Det var en rätt go känsla när hon ett par dagar senare nedkom med en frisk, pigg kvigkalv utan några problem!

När hon försvinner vet vi var vi ska leta.

Utgödsling av ligghall har stått på drängens schema. Det var många och åter många kubik där nere. Det är andra gången på mina snart fjorton (!) år på gården som där gödslas ut, så det kan ju ha en naturlig förklaring. Tyvärr ligger hela hallen nere i en håla, så det lär ta ett tag att få upp en bädd igen som kan stå emot allt vatten som trycker in där.

Lagom tills gubben fick upp ångan rök wiren som tiltar (viker) lastaren så skopan/grepen töms. Det tog över tre dagar för att få hem en ny, och vi är beroende av att köra med den gamle Fiaten eftersom det är den enda traktorn som är låg nog att komma in i ligghallen. Wiren kom på plats och några timmar senare var däcket på väg att kränga av fälgen. Bara att lossa däcket, tala väl med grannen som tog med det till stan på morgonen, och sen hämta hem det på förmiddagen, och försöka få på det igen. När man tar av däck stämmer hålbilden, det gör det inte när det ska på igen, och det får inte diffa med många tiondelars millimeter! Det gick i alla fall. Fäste två bultar och lät lillflickan skruva fast resten.

Bra med breda koryggar när kalvnummertavlan ska uppdateras.

Vårkänslor i jordkällaren

Fredagen gick åt till att avsluta ett par segdragna kapitel som legat och skvalpat länge, helt dränerad efter det, men bara att bita ihop och växla upp inför storkalaset under helgen – maken fyllde officiellt gubbe och firade med att damma av silverkryckan!

Fullt i drivgången!

Att hon kan ha ett så perfekt format hjärta i pannan när luggen ligger rätt, och ibland är allt bara rufs!

Som vanligt efter en pärs blev det förstås allmänt kroppsras där efter, och i synnerhet magras. Så både trött och urlakad passade det ju att ta med lillflickan, som nu varit hemma i tre veckor då magsjukan börjat snurra på dagiset, till stan för ett par ärenden och sen möta upp brorsan för lunch, innan det blev Bokbuss och eftermiddagsfika hos di gamle.

”Det ska finnas bänkar där vid badplatsen!” – Vi skippade bänken och tog fram picknickfilten istället! Men fint ställe och ännu en fin vårdag.

Planerna har grusats hela veckan, sonen fick tandläkartid för att dra ut en skev mjölktand som vägrar lossna, vattnet stökade igen så det stod utan alldeles för många timmar, maken har varit iväg på kvällar, och jag har varit iväg.

Det var visst inte så lite halm kvar i ligghallen!

”Nu när du fångat kalven kan jag hålla den när du märker!” – Jag avböjde, satte mig sedvanligt på kalven och utsåg dottern till assistent som langade grejer istället. Tror det var ett smart beslut.

Vi vaccinerade och tittade på kalvar, kalvarna smakade på oss.

Så fick hon lasta ur däcken också. Är ju rätt bekvämt med slav ändå!

Den bruna tvillingen föddes svag, har varit svårt ansatt av diarré, och allmänt dålig i flera veckor trots många insatser från min sida. Härom dagen kände jag att gränsen var nådd – varken han heller jag skulle behöva lida mer. Han kände också att gränsen var nådd och växlade upp. Full fart, skutt och bus och åt samtidigt som brorsan med samma entusiasm för första gången på nästan tre veckor!? Plötsligt är pälsen inte lika tufsig, magen är rund efter mat och öronen har rest sig.

Om 127:an kunde kalva imorse… Då kan jag ha tio kalvar till i helgen!!!

Idag dök gödselköraren upp. Lejer in fastgödselspridning och det lät svårt att få till, men med några timmars varsel stod han här. Många kubik ska ut, och många har han kört.

Jag vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta åt dagens insändare i tidningen… Känns som ett riktigt skitprat! Visst luktar gödsel, i några dagar. I dagens läge kanske man ska vara mer tacksam än någonsin att det finns bönder som är villiga att sprida gödsel på åkrarna för att optimera odlingen… Men jag är ju partisk…