När jag vaknade igår morse hade jag en lång lista att-göra. Fördelen
med att bo i bibelbältet är ju att ingen
gör anspråk på något på söndagar. Så! Morgonrutinerna ute och därefter en
ganska lugn frukost. Lillhönan hade tuggat i sig fyra torra corn flakes som kom
tillbaka, yes, feber here we go! Highlife på henne hela dagen, men levde på en
flaska saft och ett kvarts äpple.

Avslutade min egen frukost och höll på med tandborstning när
telefonen ringde. ”Jag
tänkte komma till middag! Väntar du på mig?!”

Ok… Maskinstationen på ingång för fastgödselspridning. Bara
att gå ut och ställa i ordning då. Klockan var kvart över elva. När är
”middag”?! Tolv? Ett? Precis redo rullade han in med ekipaget(!) kvart
över tolv. Ösa skit. Ösa skit. Hundratrettio kubik tror jag vi räknade det
till, ungefär. Tre timmars körning. Och en aha-upplevelse för mig. Tydligen
använder jag pekfingret när jag svänger vänster. Och tummen för att
ratta tillbaka till höger. Aldrig tänkt på det tidigare! Kanske för att det
inte är helt vanligt att jag sitter fram och tillbaka med skopa efter skopa i
en spridare…!

Det är här det händer!

Sen han kört klart blev det en snabblunch för mig, halv fyra
ungefär. Lagård igen innan ett snabbesök dök in, strax efter att Jirka kommit
för att låna traktorn och maskinstationen kommit för att hämta sin trailer och
bil som han lämnat. ”Nu kommer den halte och lytte igen. Dessutom rejält
sur. Kört sönder…” var kommentaren innan han asade runt sitt släp och
kopplade det efter spridaren. Och han rekommenderar ingen annan att provsåga
vinkelslipen några centimeter in i benet, och fotknölen. Men skam den som ger
sig, sa han och skuttade i och ur traktorn på högerbenet – själv grimaserade
jag av den brännande smärta det borde ge i höger knä och höft…

La pasta i vattnet, tittade mig om efter barnet på köksgolvet som blivit tyst. Inte då – i sandlådan!

Sen lugnet lagt sig på gårdplanen blev det en snabbinventering i bikuporna –
alla tre produktiva, så det verkar lovande. Slutligen där framåt tiotiden blev det också plöjt och fräst (grannarna lämnat av hästskit där under dagen!) och de vitlökar jag grävt upp under flera dagar sattes tillbaka. Farligt att slarva med skörden – 137 lökar planterade! Vill någon ha till hösten så säg till – jag har mer än jag behöver!

Jag är lite efter min tid, som bekant, så i dagens regn
passade jag på att ”hålla söndag”. Påbörjade en kriminalare för
första gången på evigheter – har inte orkat! – och bäddade även ner mig stor
del av dagen med vederbörande, varvat med välbehövlig tupplur.

Så till dagens instagrambravad till er som väntar på förklaring till filmen på @bondeniskarvhult:

Gick efter avslutat lagård i eftermiddags ner till
ligghallen, något jag fuskat med på sistone i brist på kalvningar. Räknat in korna ute bara. Dumt! Såg en
ensam kalv i hallen. Utan märken, så ringde maken och bad honom komma ner med
märkutrustning så jag kunde bevaka utfarten från hallen.

Kalven hade dock andra planer så när vi tittat på varandra
ett par minuter, vände han heltom och rasslade ut på andra hållet ur hallen. Trodde
inte det, ska jag erkänna, då det inte fanns några djur där och infarten består
av djup lera. Men han plaskade sig ut. Kravlade sig över en stengärdesgård och
fortsatte genom stänget ut i skogen. Helt oprovocerat, tycker jag, men han fick
väl en black-out kan tänkas. Och vilken black-out sedan!;

Lämnade hallen och gick för att hämta ett rep och möta
kalven på vägen, tänkte att han skulle svänga tillbaka till ”trygg”
mark, vilket de brukar göra när de tar sitt förnuft till fånga. Mötte maken och efter en stunds överläggande gick han tillbaka till
hallen för att se om tjuren gått tillbaka. Tomt där, så han klev över tråden
och gick ut i skogen. Själv blev jag ståendes på vägkanten då Gräv-lingen
stannade där. Maken ringde, kalven vänt vid gamla torpet, nu på väg på skogsvägen.
Gick dem till mötes och vek av in i skogen för att försöka förhindra att lillen
drog iväg till grannen.

Kalven trippade så fint vägen fram och vek av tillbaka mot
gården sen han sopat skallen i vägbommen. Ner på ”fel” håll mot
balhögen, bakom bikuporna och rätt genom trädgården, via en hage, över sjövägen
och in till stora gruppen kor och kalvar.

Skönt, tyckte vi. Nu hade han sällskap i alla fall. Han
försvann utom synhåll bland stenarna vid sjön och vi pustade väl ut lite inför
uppgiften att sortera ut mamma Ko och köra till stora gruppen. Tittade neråt
sjön och kalven var väck. Var är han?! Där! svarade maken och pekade; lång ut i
sjön, simmandes. Mycket ska man vara med om som bonde! För bara några dagar
sedan var det ett år sen Gräv-lingen ryckte ut och grävde fram kalven som
brakat ner i ett stenröse…

Fort ner till sjön. Välta i båten i vattnet och leta reda på
åror och nyckel till kedjan. Sen ut. Första gången vi är på sjön, maken och
jag. En romantiskt tur (?!?!) på tu man hand. Med ett mål – fånga in kalv innan den
drunknade i vågorna.

Kan bara säga att den som tycker det är besvärligt att fånga
in en yster kalv på land, kan prova att göra det från en liten eka i en yster
sjö! Ett par gånger hamnade stackaren under båten, men till sist kom repet rätt
bakom öronen och vi kunde bogsera den i land. Antingen drunknade den på väg ut,
eller ströps den på väg in, men dess tid var helt enkelt inte ute.

Snabbt i land och lämnade maken med kalven medan jag själv
rusade upp efter traktor och skopa. Genom trädgården med det, ner till sjön och
lasta i kalv och gubbe innan kalv och potentiell mamma låstes in i ligghallens
goa halm. Yep, potentiell mamma, helt säkra är vi inte.

Chockad, skakande och utmattad lämnade vi dem för att titta
till våra egna barn – go’ungarna hade picknick bakom gungstolen med rån och
marmelad! (Tror inte tanken var att jag skulle hitta dem där, men försöka gömma en ettåring och en fyraåring…!)

En snabb middag och iväg för terminens sista träning. Fortfarande
vet jag inte vad jag ska säga om dagen… Risken är väl att tjurkalven drar på
sig en lunginflammation, men han såg rätt harmonisk ut ikväll när han tittades
till. Galenskap på hög nivå, det är vad det är.

Så till alla idyll-romantiserande stadsbor där ute som
längtar efter det lugna livet på landet – Skenet kan bedra!
Nu ska jag försöka samla ihop mina egna känslor för dagen. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det som hänt, ska jag erkänna. Känns som att det kan bli spännande att släppa ut pajken imorgon, men han får väl sitta bakom lås och bom i natt å begrunne sine hyss…

God natt