Det är då ett evigt rännande till stan för min del nu för tiden! Det kan gå månader mellan besöken, och plötsligt är man där fem gånger på en dryg vecka!

Läkarbesök med mellanbarnet. Hon har lite känning av astma, och det kan gå långa tider mellan bekymren, och så finns det förkylningstider… Årlig koll nu i alla fall, gammal nog att få en mindre ”puff” för det just nu dagliga kortisonet, och taggad för att få vara ensam med mamma. Efter lunch sprang vi in på toa en sväng, hon först och jag sen. Hon stod tyst och tittade ett par sekunder, varpå hon utbrast ”Mamma, den är nog lite för liten för dig!” (Toastolen). Hon hukade sig ner, vred på huvudet och studerade underifrån. ”Japp, fläsket hänger över!” —- Ungjäv***l —- 🙂

Jag skrev mina EU-papper i fredags. Det som gör att jag faktiskt får lön en gång om året och konsumenterna får billig mat, då de inte är villiga att betala vad det kostar att producera svenska livsmedel.

Det krävs att man plöjer lite varje år. (också spännande att hälften av det jag tänkt plöja står under vatten… Kommer det att sjunka undan och torka upp så att det går att köra på markerna?!) EU har en puckad byråkrati och Sverige är inte långt efter med regelpiskan. Man ska inte prata pengar, men jag planerar att skicka tolv djur på slakt till midsommar. Om jag tappar två kor vid kalvning till exempel, innebär det ett ”tapp” i min produktion med fjorton djur. Skulle jag tappa femton, trillar jag ner en klass i systemet, vilket ger mig en tusenlapp mindre. Per hektar. Jag brukar ungefär etthundra hektar. Har man råd att chansa?!

Reglementet vill att jag ska ha så många djur som möjligt på så liten yta som möjligt. Ju svårare att få foder till djuren, desto högre kompensation. Detta räcker ju givetvis inte på långa vägar när det handlar om att köpa in foder (som kanske inte finns).

Däremot kan jag inte ställa om till ekologisk produktion, om jag skulle vilja för då har jag för många djur för min areal. Jag kan alltså inte säkra mitt foder till djuren. Knepigt?

En tröst (ja, jag är ironisk) är att det är olika i olika län. De olika länsstyrelserna tolkar reglerna på sina egna sätt. Djurenheter räknas som vad ett djur är värt ungefär. Olika många djur kräver olika antal per djurenhet. En djurenhet inom EU är ett vuxet nötkreatur. Frågar man miljöavdelningen på kommunen är en mjölkko en djurenhet, medan det krävs tre dikor för att komma upp i samma värde… De som arbetar med EU-frågorna har ingen aning om hur kommunerna tänker. Kommunerna har ingen aning om regelverket inom EU. Som lantbrukare ska du kunna alla turer på dina fem fingrar, annars åker du dit vid en kontroll, oavsett det är en miljösyn från kommunen, eller Länsstyrelsen som ska kolla nåt.

Tur man kan bli bonde när man är för dum för att kunna bli nåt annat. Att mjölka lite kor och köra traktor kräver inget huvud.

Det är två olika kor, men de ser liknande ut till vardags. Kalvningarna lär dra igång i veckan, eller nära där på. Vill till att känna djuren; Kossan ovan ändrar endast juver, kossan nedan får ”inget” juver men släpper baken desto mer. Nu börjar passandet och fokus på att läsa rätt signaler.

Men att använda huvudet är ju en bristvara i många fall, även om folk är skolade. Så hur kan man kräva en simpel bonde till att tänka på allt?;

I torsdags tog jag mig upp till Ikea för att köpa garderober till hallen. Noga utmätt och kontrollerat att det skulle gå in i min Toyota Avensis. (2,12 går in, men det är inte mer!) Däremot tänkte ingen på vikten…

Fick hjälp att sammanställa lista på vad jag behövde. Den trevliga mannen utbrast nöjt ”Åh, allting är här, vad skönt! Då slipper du ju upp på det andra lagret!” Vad då skönt?! Jag såg fram emot att bara hämta ut kalaset på Varuutlämningen! Men det blev till att lasta själv på lagret. Tänk er en kundvagn, som inte står still. Paket på 212 cm gånger 70 cm utan grepp. Och 48 kilo styck!!!!!!

Kvinnan i kassan insåg problemet och ringde efter bärhjälp till mig. Det finns änglar, hjältar och Samhall. Två snubbar i gula jackor tog den överlastade kundvagnen, körde ut den till min bil och hivade in de tunga paketen så jag kunde ta mig hem med fullt lass.

Stackas lille Tåjtan….

Visst är det lite kluvet att veta att vi för ett och ett halvt år sedan stod i sån torka att jag betade säkert hundra meter vass ut i sjön som inte fanns. Och i normala fall går det att köra till träden och beta femtio meter utanför… Campingen har det inte heller lätt. Notera utemöblerna vid elstolpen till ställplatserna. Av piren syns inte något och somliga stugor står i vatten… Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.

Helgen har gått åt till födelsedagsfirande, först för grannen och sedan för vår lilla plutt! Lillskrutt firade med att somna klockan sex i fredags kväll med 39,8 i temp och sova femton timmar! Kalaset med bästa kompisen fick ställas in och det mesta har gått på halvfart.

Det har grejats i hallen och vardagsrummet har målats klart. Två vuxna är halvhängiga och imorgon blir det premiär med trippelvab. Feber och hosta till förbannelse. Det tar aldrig slut.

En och en halv månad sedan klämningen, och nu hänger det inte i många millimeter…

Flickorna fick koja i köket! (Var gjorde vi allt före Köket?!!!??)

När två barn försvinner och man hittar dem helt inne i högläsning av Bamse. Det är stunder då föräldrahjärtat smälter.

Är det bara vi som aldrig blir friska i år? Har fler sjukdagar i år hittills än någonsin totalt tror jag.

En liten solglimt skymtade och Snobben tog den – en solkisse!

Åh, förresten – håret! Jag får ge frisören, hon klippte ingen page! Det är snarare lite afrofluff över det. Tyckte det kändes bekant från ganska exakt åtta år sedan. Med skillnad att jag då hade permanent i håret. Nu har det blivit så naturligt.