”Jag låtsas att detta är ute! Nu får Alice sova här, så går jag till jobbet!” Men hörr’u, får man verkligen göra så?!— (Barn gör inte som du säger, de gör som du gör…*hrm*)

I lördags, på dagens näst sista dag, sattes sista listen i
köket på plats! Bortsett från tröskeln som behövs i glappet mellan sovrum och
vardagsrum är bottenvåningen Klar! Vilken känsla!

Efter föregående inlägg fick jag en kommentar om att vi
verkar vara ”en familj som lever fullt ut”. Skönt att läsa det, för
det känns fan inte som att man lever när klockan ringer på mornarna!

Hon letar efter mig där inne. Jag känner mig liksom cetrufigerad på ork efter två nätter med dålig sömn – lillfisen höll lussenatt i natt. Halv tre slängde jag ner henne i sängen för sista gången den natten… Men lika glad är hon för det!
Så sent som på nyårsaftonen bestämdes att gästerna skulle
komma. Sonen fick feber igen strax efter jul och hostan är inte av denna värld. Men de kom då han för andra dagen bara låg och vippade på gränsen. Det
var dock inte helt lätt att försöka konversera tvärs över bordet när det satt
en bebis på strax över tio månader på ena gaveln och en strax under tio månader
på andra gavlen. Dessa små trissade upp varandra rätt rejält i tjabblande. Kul
att höra dem ändå!

Firandet var lugnt och stilla, ett uruselt väder gjorde att
vi inte ens gjorde oss omaket att ta oss ut på tolvslaget. Väglaget var inte
heller roligt, så kom inte till ro förrän de skickat sitt hemma-sms. Ungefär
samtidigt som jag tänkt ifrågasätta om de faktiskt kommit hem och bara glömt
meddela. De hade ju ett antal mil att åka. Men meddelandet kom och jag kurade
ihop under täcket och blex sådär härligt tung i kroppen när en lång vibration
från luren signalerade inkommande samtal. Vem ringer tio i tre på natten om det
inte hänt något!?? Så fullt adrenalin och många tankar på en halvsekund, men
det visade sig vara dubbla kopior på det tidigare smset som anlände, så fort
att luren inte hann med de korta vibraten. Skadan var ändå skedd, det tog tid
att landa i avslappnat läge igen.
Premiär för hårspänne. Brorsan fixat.

Avdankad nyårsdag, som sig bör. Maken matade bebisen och la
i vagnen innan han gick till lagården och jag sov vidare. Efter gemensam brunch
kojade han några timmar medan lillhönan gick till drängen och jag satte mig med
sonen (med förnyad feber) och spelade spel och byggde kluringar som han fick av
gästerna.
Hotade honom med att ringa vårdcentralen idag då hosta och feber är tjurigt, men idag var han väldigt långt ifrån feber, för första gången på två veckor…

På tal om något helt annat har jag en fråga till
allmänheten?! Hur kan man tro att man
kan sparka en som ligger, spotta på den, vända ryggen mot och gå, för att sedan
idiotförklara densamme för att den inte springer efter med öppen famn?! Borde
det inte finnas nån övre åldersgräns på sånt? Typ fem år?!

Ok, det blev visst mer än en fråga, men jag undviker sånt. Det
tar såå oerhört mycket energi utan att ge något tillbaka. Suck på sånt.

Sammanfattning av det galet tröttsamma 2017 kommer, liksom lite bilder.

Gott nytt hörrni! Dags för mig att gå och skaka täcke så jag kanske får plats.

Skaffade instagram för att visa bondelivet. Suddar man ut ungarna i allmänhet och bebisen i synnerhet så kan man säga att jag lyckats:)