När övrigt folk var i körkan (en unge med drängens fru i
kyrkbyn, en med maken i ”hans” församling, den tredje i vagnen) tassade
jag runt och redde ut mina synder. En sväng till grannbyn och in i hagen för
att sprätta upp den där sargade balen som rullade över halva socknen. Vidare
neråt för att titta till rymlingarna som jag ångrar att jag inte fotade. Alla
likadant liggandes på rad, idisslande och blundade mot sjön och solen som
tittade fram för en minut.

Det jag tänkt göra i min ensamhet hanns inte med, men en del
gjordes under dagen istället. Maken åkte till föräldragården med traktor för
att laga vägen och lasta en (hemskt ful) emaljerad vedspis som skulle hämtas av
ett par från Gnesta?!! Därmed var han avspisad, kan man säga. Efter det var han hemma som en skugga och stack på den
årliga ”älgamiddan”. Hej, kul att ses typ.

Under hans bortavaro fick jag hastigt inbjudna middagsgäster
– de uppskattade min mat mer än mannen som höll sig borta! – ett bak med barnen
och ett litet halvhjärtat röj i tvättstugan.

Idag var så älgjaktspremiär. Med andra ord föll det på min
lott att rodda två småflickor, hemmet och djurhämtning. Det löstes smidigt med
lillan i vagnen (kan inte sluta fascineras över hur man kan sova tio-tolv
timmar, väckas kring sju och tvärslockna strax efter åtta för ytterligare tre timmars
sömn…), lillhönan i soffan med en Bamsefilm, jag ut i lagården som gick så
obra med balen att jag och drängen hjälptes åt att binda upp tre småkvigor så att deras
box blev tom för dagens tjurkalvshämtning.

Ränngallret är
livsfarligt. Bara att ta kafferast och vänta ut djuren.

Förmiddagen fortsatte med klädkammarröj och inventering av
vinterkläder. Är det bara jag som känner att det går fort nu?!

Lunch och drängens fru kom in till flickorna. Jag och
drängen åkte långt iväg och hälsade på sex kor, sex kalvar och en tjur. Har
grunnat och grunnat på hur dessa skulle lastas smidigast då deras hage inte
erbjuder något ”bra ställe”. MEN! Döm min glädje när jag såg att de
var överflyttade till bästa laststället på den gården. Dessutom öppnade jag
bakluckan på bilen, och när handtaget på kraftfoderhinken rasslade till kom tre
kor i galopp. Lycka till att ta sig in. Detta trots att jag endast tittat till
dem typ fem gånger sen i maj (jag vet, skäms på mig! Litar på skötaren med
andra ord.) Är det okej att bli så där löjligt lycklig över sällskapliga djur
på ”rätt” ställe?!

Äkta hereforden 172 är
alltid lika rädd att bli kvarglömd. Därför hann jag bara öppna ena dörren på
kärran innan hon sprungit upp. Efter fotograferingspose klev hon ner från sin
tron och lämnade plats till andra. Och vägrade gå på igen. Tills vi stängde den
ena dörren igen. Skarpt läge! Skit i ungen som blev kvar, tanten hann med
pendeln!

Första lasset in, tjuren låstes in i främre delen och vi
körde hem med dessa. Korna ut och kalvarna in. Tjuren vidare till hjorthägnet och
vi iväg för de sista 3+3. Lika smidig lastning där. Hem med dem och ut med
korna, in med kalvarna och börja utfodra.

Börjar vara ett gäng
vi samlat ihop. Bara att låta dem skrika av sig innan de körs ut till nåt
annat.

Mannen var hemma och hämtade barnen
för att titta på de skjutna älgarna så för min del var det bara att starta upp
middag, toppfylla lillan när hon kom hem och slänga i mig lite mat innan
träningen.

Imorgon var det tydligen studiedag för skolan! Chock på den!
Tur jag har dräng och fru som styr upp vår familj när det behövs. Sonen behöver
underhållas när jag åker på babysim, och lillhönan behöver hämtas på dagis.