Huja, idag var det tufft! Den sedvanliga Skåne-helgen kring tredje advent uteblev av flera olika anledningar i år, så bar å jobbe.

Makens patent för att kunna svetsa grind.

Lite innan elva idag gick jag ut och började rigga inför dagen. De sjutton kvigorna hämtades bortifrån skogskanten, drogs genom lagården för avlusning och svansklipp. Det tog knappt 45 minuter, så synd att klaga på det!

En i taget, tack!

Sen var det kossornas tur. 49 styck hämtades upp från sjön. 39 av dem bands in och tio släpptes ut till kvigorna. Barnen kom med fika en bit in i programmet, och sedan kom sonen ut och var behjälplig. Och vilken hjälp sen! Dessa fina, mångsysslande bondebarn!

Okej alla. Om vi imorgon ligger utslagna i Ehec, salmonella eller nån annan livsfarlig bakterie, är det för att vi satt på lagårdsgolvet och fikade. Bland djuren. UTAN att tvätta händerna! Mayday! Mayday!

Maken börjar också kunna det där med att hantera djur nu. Det är bara ibland jag kan sura ihop för att han inte inser faran och tror han är odödlig. (Det är det ju bara jag som är!) Men jag kan inte låta bli utan att skratta lite, då han kan gå före en grupp djur – som kvigorna idag – och locka och rassla med foderspannen. De tittar på honom och brölar lite, men rör sig inte. Jag kommer ut hundra meter bort och ropar en gång – djuren kommer som skott. Likadant stod han flera gånger idag, med ansvar att mata fram djur till buren, och buffade och knuffade och korna v-ä-g-r-a-d-e att gå in. Jag kom, ställde mig jämte, och sa i stort sett ”Varsågod och gå in” varpå de klev in i buren och dörren bakom dem stängdes.

Det är väl som med katterna. Visst kan de hålla till godo med andra om det kniper, men först som sist är det mina djur!

Selma tog kontrollen! Men hon glömde pälsen när hon gick…

En vän kom förbi för att hämta lite ägg, och var vänlig nog att ta sig an flickorna som var ensamma inne. Vet inte när hon kom, men SÅ tacksamt och lättande för samvetet.

Kom in kring halv sju. Trött och väldigt hungrig eftersom det där med mat…inte prioriterades riktigt idag heller med kampen mot mörkret, drängen att ta hänsyn till (även om han aaaaldrig skulle säga något) och det tuffade på bra. Då vill man inte avbryta!

Lite onödigt mycket tid kanske det tog då jag valde att ta in de dräktiga kvigorna i år. Hade massa strul med kalvningen i våras och lättare att ha dem i lagården om det ska upprepas! Dessutom kom det in ett gäng förstakalvare. De som föddes 2018 och därmed aldrig har varit inne i lagården tidigare. Klart de blir lite förvirrade, med både vinande sax, halsband, rep, knipsande tång i örat för att komplettera saknade ID-brickor och det där livsfarliga ränngallret.

Någon kossa stirrade till lite, men jag har fler som halvsovande vägrat gå in i buren som fått rygg och svans klippta, lusmedelsträng längs ryggen och halsband på där de stått fritt på golvet.

Mörbultad ikväll i alla fall. Vaknade med dundrande huvudvärk (har dock inte hunnit med att frossa eller hosta idag). Några blåmärken då armarna kvickt behövts dras undan och smält i nån grind och några rejäla knyck i övre delen av ryggen och nacken. Vilket inte heller är så konstigt då min sextio kilos soffpotatiskropp ska ge sig i kast med dragkampsbatalj med 6-700 kilo ko som vill på andra hållet… Underarmarna brukar också ha känningar några dagar framåt efter en sån här dust.

Innan i veckan har det fortsatt med julstäd inne, och tvätt av lagården. Sent ska syndaren vakna och allt det där. Nu är det installat och klart, och det känns skönt att ha lättat på marktrycket ute i skiten.

Ena dagen gjorde jag och drängen ett stort ryck och tog in alla årskvigor. Lusade av och klippte svansar även där och sorterade in i boxarna. Kommer med andra ord bara ha trettio djur ute i vinter! Plus tjurarna i hjorthägnet då. Har nog aldrig haft så lite djur ute. Har förvisso aldrig haft så lite djur som nu heller… Det har tagit hårt på dem, men ännu är det tresiffrigt.

Att det alltid ska behöva finnas en sån där djävul i gullig päls som gör att klockan går och arbetet får avslutas i traktorljusens sken… Men det avslutades i alla fall! När vi kom in den kvällen möttes vi av två flickor som lekt ute. ”Ja e fitig!” var en av kommentarerna, och det blev duschen för både ungar och kläder:P

Nu kom den äntligen!! Vilken lycka att titta ut och se en gulsparv! Försvunnen sen många år här!!

Blivit en del mat på vedspisen på sistone. Den är ju som regel varm och igång. Nu börjar jag dessutom lära mig den optimala vedmängden för att hålla flödet lagom.

Ha en fortsatt go helg. Under trappan eller varhelst ni önskar!