Gårdagen var faktiskt inte så illa som jag trodde. Eller så
var det för att jag ställt in mig ”på det värsta”. Visst, lite öm
både här och där och på mitten, men inte värre än som en rejäl träningsvärk,
och det ska alla veta att med mitt nuvarande latmansliv riktigt känner man hur
kroppen förtvinar! Men, snart vår, då vänder vi blad och börjar på ny kula!
Under gårdagskvällen bestämdes en förmiddagsfika med några
av tjejerna från samhället. De skulle komma upp lagom till frukost.
Vaknade vid fyra i natt av en konstig dröm, och där med en
konstig känsla i kroppen. Hade svårt att komma till ro efter det, vilket också
förstärktes av sms:et som kom tjugo över fyra, då Prästabonnen kommit på det
han skulle skicka direkt när han kom hem kvällen innan. Gick direkt i spinn då
jag fick för mig att jag hade djur ute, tills jag kom på att alla mina djur är
hemma, det är inte sommar än (och nej, jag är inte övertygad om stressen det
blev i somras när en del fick för sig att sms:a om förrymda djur. Vågade ju
aldrig lägga ifrån mig telefonen. Men de diskussionerna får vi ta till
sommaren).
Flyttade på katterna och kröp intill mannen när jag hade
samvete nog att väcka honom ett par minuter innan hans klocka ringde. Inget han
bör vänja sig vid dock, även om jag tror han uppskattade en morgonpuss och ett
God morgon! istället för det där sura mumlandet och min telefon slängd i
ansiktet när han snoozat sin för länge… Runt sex kanske jag somnade om, och
när min klocka ringde en timme senare sov jag självklart som en död. Har
således räknat med att bli rejält trött idag, men ju längre dagen gått har
istället nosen droppat mer och mer, ena örat och samma sida av halsen känns
tjockt… Och jo, jag har blivit tröttare!
Efter dagis och lagård blev det som vanligt läge för
balkörningen och lagom tills jag stod där mitt i skocken och nätade av en bale
så ringde ett okänt nummer. DHL. Han kom en kvart senare med lusmedel till
utekorna. En kille i min egen ålder, kanske till och med något yngre, med
kopparröd skepparkrans och stora mörka glasögon, och ett bemötande som om jag
var den mest efterlängtade i hela världen! (Tja varför inte?!)
Brukar säga att det finns två sorters folk som kör lastbil
eller skogsmaskin – antingen är de så enormt buttra att det är lika bra att de
sitter utom folkhåll i en hytt hela dagarna, eller så är de så extremt trevliga
och sällskapstörstande! Jag föredrar den senare sorten, och killen idag var
inget undantag!
Precis inkommen ringde jag foderrådgivaren för att få hjälp
med vilka analyser som ska göras på fodret, nästan klar så trillade tjejerna
in.
Står där med luren i örat, faktiskt snott om håret som inte
borstats på en vecka, hoppat i ett par halvskitiga jeans och det första jag får
höra: ”Du ser strålande ut!” (Du glömde verkligen glasögonen hemma,
bruden! Jag är bara speedad på adrenalin. Vänta tills jag fått frukost och
suttit en stund…)
Mannen iväg på nåt möte. Barnen nattade. Jag pyjamiserad.
Teet i kannan.
Imorgon ska vi fira sexåringen med en treårskontroll (inte
på honom, alltså, utan lillan) och tårtbotten står nu i ugnen.
Ska tänka mig tillbaka till den där helgen för just sex år
sedan, där tjurigheten ännu en gång fanns med. Mer om det imorgon! Natti!
Jodå, jag jobbar på det. Har dock inte hunnit dit riktigt än…
