Den svenska jordbrukspolitiken. När blev den sån här? När
blev man som bonde lika beroende av bidrag som en arbetslös?

Om jag bara får slira lite på mina helt egna tankar precis
som de ploppar upp, så startade det i samband med EU-inträdet (även om jag inte
minns det). När allt skulle bli ”lättare”. Gemensam ekonomi, friare
handel, bättre samarbeten.

Om jag förstått det hela rätt var det i denna veva Sverige
sänkte garden för sin självförsörjning. Den skulle ”inte behövas
längre”. (Rätta mig om jag har fel)

Att vara bonde i Sverige är väldigt dyrt. Jag är en
förespråkare av bete och utevistelse, men sanningen att säga så växer djuren
sämre då. De mår garanterat sämre, men håller uppe sin dagliga tillväxt på ett
helt annat vis med samma foderstat året om. När de kommer ut äter de lite vad
de vill. Strosar runt lite och förbränner en del av det de äter. För att hålla
fina marker med fin flora ska det betas ner ordentligt, även om det innebär att
djuren får gå på ”smaldiet” några dagar vilket direkt leder till dämpad
växt.

De länder som har slopat, eller aldrig har haft, något
beteskrav kan hålla den högre tillväxten till ett liknande pris, men djuren
blir slaktfärdiga fortare vilket leder till en billigare uppfödningskostnad.
Likaså med mjölkproduktion – bete ger ”sämre” föda och mindre
mjölkmängd. Ska mängden hållas uppe behöver det kompenseras med annat foder i
högre grad. Vad jag vet är Sverige enda land med beteskrav för samtliga
nötkreatur förutom tjurar. För mjölkkorna är det minst hundra dagar om året. Hundra
dagar där kossan får ges en möjlighet att må bättre, men lägger energi på att
dels trava runt och dels leta mat istället för att ”stå still med fokus på
produktionen” och äta det toppfoder som serveras framför mulen.

I Sverige har vi ganska stora krav på utrymme för våra djur.
Åtminstone om man ser det i jämförelse med övriga västvärlden. Detta leder till
stora, dyra hallar med bra ljus, och bra luft.

Vi har krav på en minimal antibiotikaanvändning, vilket i
väldigt många andra länder används nästan som ett dopingpreparat. Undrar hur vi
kan få så mycket resistenta bakterier…!? —

Vår svenska, fantastiska djurvälfärd kostar oss bönder
enorma pengar varje år. Lägg där till att Sverige ska rädda hela världens
klimat och beskattar i synnerhet landsbygden för allt de kan komma på. Vi har
världens högsta dieselskatt i Sverige, och hur många bönder är vi? I många fall
kan det kännas som en bestraffning att hålla på i branschen, medan många andra
länder subventionerar skatterna för livsmedelsproduktion för rikets säkerhet.

Jag har nosat på det tidigare, och det är min totala
uppfattning att Sverige som land har varit alldeles för säkert alldeles för
länge. Danmark är måna om sitt livsmedel (förvisso med avklippta svansar och en
(det mesta är högre än Sverige) högre antibiotikaanvändning i förebyggande
(dopande) syfte. Finland satsar stort på växthus för att kunna öka sin
självförsörjningsgrad på ”sydeuropeisk” frukt och grönt.

Dessa våra grannländer har världskrigen i färskt minne och
väljer att ta det säkra före det osäkra. De minns hur det var att ockuperas. De
minns ransoneringen. De minns vidden av att ha det de behöver inom rikets
gränser.

Dyrare mat? Det kan vara en lösning på svenska bönders
problem. Men den inhemska maten är redan ganska dyr. Eller så är den utrikiska,
ofta långtransporterade maten grymt billig. Och billigt är gott, säger en del. Oavsett
produktionsform, eller transporternas klimatpåverkan.

Gemene man är överlag medvetna om skillnaden på svenskt och
utländskt. Sedan en tid tillbaka är det trendigt att äta efter säsong, köpa
svenskt kött och svenska mejeriprodukter. Hatten av för alla som bryr sig! Ju
mer svenskt som går åt desto högre efterfrågan, desto bättre för bonden.
Kanske. Det mest troliga är att mellanleden käkar upp förtjänsten, eller så ska
skatten beskattas lite extra.

Sen har vi ju den där delen som heter nånting, som jag nu
kallar för storkök. Kommuner. Ju billigare måltid ju bättre. För att inte tala
om restauranger. Billiga råvaror, högt pris ger högre vinst.

En del kommuner ska ta täten och vara gröna. En kommun som
väckte mycket debatt för några år sedan var den som skulle servera etthundra
procent ekologiskt kött. Åkte de och köpte från den stora gården i kommunen?
Nix, Italien var billigare! Men ekologiskt var det!

Vad som ska/kan göras då?

Ja, vad vet jag. Vi bönder skylls ju för att vara ett
gnälligt släkte, men en bra början kunde ju vara att underlätta för de som vill
bidra till den svenska livsmedelsförsörjningen. Som det är nu är det regler på
reglerna och paragrafer och klausuler på de reglerna. Och skulle du fråga någon
vad som gäller vet inte ens experterna det, för det är alldeles för krångligt
för att orka reda ut.

För egen del tror jag att det skulle behöva premieras för de
som vill ha lite mindre och ”gå tillbaka till” de mindre blandjordbruken
som fanns för femtio, sextio år sedan. Det måste bli lättare att komma igång
och få en lönsamhet. Alla som startar företag sliter röven av sig, rent ut
sagt, men väldigt få är bidragsberoende. Och de andra branscher som sliter
röven av sig med MÅL att klara sig på bidrag?!??? I min lilla värld skulle man
kunna leva på jordbruket och eventuellt få nån form av bidrag som bonus för väl
utfört arbete.

Vi som bönder behöver ges en chans att kunna trappa ner för
att hinna och orka förädla den råvara vi producerar. Och vill vi inte göra det
själva måste det löna sig att skicka iväg råvaran. För att gå tillbaka till
mjölken, så kostar en liter i affären?! Jag har inte köpt mjölk på åratal!
Elva, tolv kronor?! I bästa fall får bonden tre! Men den kostar nästan fyra
kronor att producera. Man behöver liksom inte vara nåt mattesnille för att
fatta varför mjölkgårdar klappar ihop eller lägger ner. De har halverats de
senaste åren!

Jag lever själv med kossor dagligen. Har i runda slängar
själv hundrafemtio djur på bete. Men likväl kan jag bli rörd till tårar av att
se en ren mjölkbesättning släppa ut sina kor på bete. Det börjar vara en unik
syn på vår landsbygd.

Det blir stora rubriker när ”Arla höjer priserna”
– med fem öre. Men att de sänkte med tjugofyra förra veckan berättar ingen!
(Arla som för övrigt blivit alldeles för stora för att kunna ha en empatisk
produktion) Mjölkbönder idag får sämre för mjölken än i mitten av åttiotalet.
Då fick de också 3,30. Vad kostade spannmålen då? Vad kostade dieseln då? Det
var då sannerligen inte sexton kronor litern, vill jag lova.

Med risk för att misstolkas, så tror jag att vi måste backa
bandet. Vi måste stärka vår inhemska livsmedelskedja. Vi behöver tillbaka till
”en gård med fem kor, tre grisar och en häst”. Tre fyra stycken i
varje by.

Dessa industrianläggningar vi har idag (jag har själv
hundrafemtio djur, ska jag tillägga) är inte bra för någon eller något. En
ensam människa ska inte bruka hundratals hektar när man rent krasst skulle
kunna leva på femton.

Det som jag tror är anledningen till att det blivit så här,
är dels en blåögd tro på att vi ska kunna konkurrera med utlandet ju större vi
blir. Dels de ökade priserna på precis allting runtomkring. Och dels för att vi
dårar som är kvar känner ett ansvar för att ”rädda” grannskapet när
de andra lägger av.

För egen del kör jag ut ungefär femtio djur varje år på bete
hos andra. Femtio djur som håller landskapet öppet i byar långt borta hos
människor som är tacksamma för att slippa sly och skog direkt på huset.
Människor som varje år lånar mina djur för att det ”inte finns någon
annan”. Jag brukar till vardags strax över tjugo gårdar, om man tänker
gårdarna som det såg ut på sjuttiotalet, för ”vem skulle annars göra
det?!”

Och vips, så är ekorrhjulet igång. För att kunna beta ”åt
alla” behöver jag många djur som kan hålla betestrycket som krävs för vår
vackra natur och rika fauna. För att behålla vår fantastiska natur och vackra
landsbygd. Den som turister vallfärdar hit för att få uppleva. – Men ska jag ha
så många djur måste jag ha vinterfoder. Och då krävs det lite storlek på
åkrarna. Och då krävs det lite större och lite dyrare maskiner om jag ska bli
klar någon gång, för tid är pengar. Och större maskiner kräver lite mer bränsle
och för att ha råd behöver jag lite fler kor som kan ge kalvar att sälja som
kräver mer foder som kräver… Och så vidare och så vidare.

Det kan jämföras med vårt ljuvliga samhälle generellt där
alla ska ha topptrimmade jobb, kropp, löner, hem, senaste bilen, fina
semesterresor, you name it! Men känn ingen press!

Jag kommer inte hålla på med det jag gör nu. Jag tänker inte
växa med djurantal. Jag ska på sikt ha färre, men bättre djur. En önskan om ett
eller flera ben till att stå på. Det ligger på framtiden. I höstas skulle jag
minska på djurantalet. Det sket sig med torkan. Omöjligt att bli av med djuren
nu. Så bara att hålla ut.

Oavsett hur tankarna går med köttätande och allt vad det nu är, ska man vara medveten om att svenskt klimat lämpar sig dåligt för odling av människoföda. Och det många missar är att för att kunna odla något behöver vi gödsel. Vad är mer naturligt än naturgödsel, det vill säga skit från hönor, grisar, kor och hästar?

Hela Sverige är i gungning. Gröna vågar är på gång.
Direktförsäljning är på tapeten och medvetenheten ökar. Det lilla enorma problemet
är bara att det går för sakta. Valsarna är i rörelse, och förhoppningsvis
kommer centrifugen snart igång med en hållbar förändring.

Om detta är något svar eller inte på frågan jag fick
tidigare, vet jag inte. Säkert rörigt som tusan men det är tankarna precis som
de ploppat upp. Inget tillrättalagt eller välformulerat. Totalt mina tankar,
funderingar och åsikter medan mitt vasslebröd står i ugnen. Snart dags att gå
ut till skitungarna i lagården för nattamat. Detta med vetskap om att jag
tillhör en stolt yrkesgrupp i ett föregångsland vad gäller djurvälfärd,
miljötänk och antibiotika. För att inte tala om vår fina landsbygd. Den sköter
inte sig själv. Tumma inte på detta, är mitt budskap.