En uppdatering

Det är långt mellan inläggen. Orkar inte, och för varje dag som går blir tröskeln lite högre. Lite mer bilder att gå igenom, och lite mer tankar och text att bearbeta. För de som är intresserade av uppdateringar ändå så är jag desto flitigare på instagram, @bondeniskarvhult. Det är bara att googla om man inte har instagram själv.

På denna dryga månad som gått sen sist har vi hunnit beta av större delen av kalvningen, sex återstår och de lär knipa så länge de bara kan på pin kiv! En väldigt smärtfri säsong hittills, och jag är SÅ tacksam för det. Tror inte jag stått pall för mer påfrestning än det som är. Lite svinn får man ju dock alltid räkna med, tyvärr; En tvillingkalv föddes död, en ko drabbades av akut olycka och ligger numera i frysboxen, och hennes kalv är flytande adopterad där hon behövs för stunden. En fruktansvärt fisförnäm kalv, utan gry. Viftar en kossa på svansen när kalven närmar sig är det mest ”Ojdå, hehe, ursäkta att jag störde…!”

Man vägrar acceptera en främmande kalv! Men bonden vill man ju inte sparka, så så länge hon har handen på en är hon inom zonen och då får man snällt stå stilla och gilla läget!? Men släpper hon handen om så för två sekunder, då djävlar smäller det!

Totalt är 22 kor och lika många kalvar utvräkta för att minska på arbetsbördan inne. Tretton är kvar och det räcker gott!

Ibland är de sams och delar…

”Magsäcken är på väg ut!!!” ropade stora flickan en dag när hon kom först innanför lagårdsdörren.

Finn ett fel när ungarna lekt med rälsen…

…och ett bindsle utan krok och ko innebär en ko på vift…

Vi har även hunnit med att ha hemskola då hela skolan i byn stängde i nära två veckor efter sportlovet på grund av ett massivt Corona-utbrott. Ungar hemma mitt i kalvning… Tja, det gick det med. De är duktiga på att arbeta och hjälpa till, och att klara sig själva. Kan ju dock erkännas att entusiasmen hade dämpats rätt rejält kring den sjätte dagen med hemskola…

Kläder efter väder….?!

Är morsan lat får man lösa det själv! Och nedan en Sitting Bull – Krokus filosoferar.

”Kom, vi bygger en koja!”

Det där med att köra sakta pga lekande barn fick en helt ny innebörd!! Hon hämtade tydligen smältvatten att gegga med.:O

De påbörjade fönsterna på den andra gården är på plats, och nu läggs det projektet på is så länge. Det är inte värt att jobba ihjäl sig för. Ett hus får betydligt med själ med spröjs i rutorna, och det blir så fint att man nästan får skämmas en smula.

Sen är det svårt, det där. När man gör något som syns, är man ju ”duktig”. Och bra blir det, då är det ju ännu ”bättre” att prestera…

Andningshål är värdefulla, både med familjen och ensam. Ensamheten är nog den mest uppskattade, om jag ska vara brutalt ärlig. Tystnad, eget tempo (eller o-tempo!), egna diskussioner och NOLL hänsynstagande. Inte brukar jag träffa någon heller. Nån hare ibland, en tjäder ibland och stötte upp en älg häromdagen – precis lagom uppkommen för en brant backe, när jag halvt om halvt utvärderat vargsituationen i området med mig själv, så stod hon och klippte med öronen innan hon brakade iväg åt andra hållet. Hade lite förhöjd puls där en stund efteråt! Både jag och älgen, kanske.

Packade med mig 30 påskägg till Mormor, lunch och tog bilen norrut runt några sjöar och begav mig in i skogen för att leta reda på deras ”granntorp” – Fåglabäck, dit jag ville gå med Morfar för sisådär tjugo år sedan. ”Dit kan ni inte gå, det ligger låååångt ut i skogen!” sa Mormor då. Det ligger lika långt ut nu, men jag gör ju som jag vill;P

Men det är de mest bevandrade äggen de någonsin fått! Sedan blev det till att ta Morfars fars skolväg tillbaka för att hitta bilen. Och till den som ifrågasatte om det inte varit smidigare att ta ”den raka vägen” direkt om man nu nödvändigtvis skulle gå – du missade hela poängen! (Även om jag krokade runt lite vääl mycket mer än tänkt… – se nedan)

Det jag tror är öppna spisen-stenen.

Den stensatta fägatan över mossen/bäcken.

Till sist hade jag irrat mig ända till Amerika i alla fall… Med viss omväg, i tassamarkerna, kan hända… Jag plurrade inte! Inte ens lite. Morfar var lite orolig att jag skulle fått för mig att gena över gölen (kanske man vågar över en mosse, men en göl är ju en göl!) då den är väldigt förrädisk med gungfly som suger ner en….

Eh? Va?

Fläkten började låta som en tröskverk en dag då röret sprack. Tack och lov för det, säger jag, för fläkten är nog det sista stället jag skulle leta på när det började osa peck i köket….

Igår hade jag båda de stora barnen med mig på en tur. Blev lite längre än vi tänkt, men de knatade på i dryga milen. En låst vägbom stoppar även mig, och när frågan stod mellan ytterligare ett par kilometers promenad eller hemfärd var svaret: ”Vi orkar gå!!!!” Så då blev det så. Lättvaggade var de också på kvällen!