I somras fick sonen en hagelbössa gjord av Mors B (den övre), och efter en tid saknade lillasyster en. Igår kom leveransen, så vi är nu inne på andra dagens diskussioner syskonen emellan angående om hon fick en älgstudsare (sonen), eller en enkelpipig hagelbössa (dottern). Lantisungar eller vad?!

Nog för att hösten varit lång, torr och varm, och nog för
att alla varit medvetna om ATT det kommer att vända… Men att detta ATT skulle
ske precis bara över en natt, var en annan sak. Hela helgen har ju varit
”söndag”, så det har gått på ”halvfart”.

Dagen igår var mannen på jakt (de lyckas verkligen träffa in
det bästa vädret…!?), och hemma var det en snabb städning och matlagning
innan Mor o B kom. En titt med Mor och nya bilen på föräldragården gjorde klart
att djuren inte bara har koppling till en vit skåpbil, utan även till mig.
Tillräckligt att de fick fnatt med bakben och svansar rakt ut innan de satte av
i galopp mot oss, varvid en smått nervös Mor säger: Stannar de verkligen när de
kommer hit? Ja, det gjorde det. All snö regnade bort, så de hade inte så svårt
att få fram de få grässtrån som fanns kvar – de hade putsat förvånansvärt väl!

Fick höra att svart inte är en bra färg (vilken färg är bra), men denna bil höll sig sannerligen inte särskilt svart särskilt länge…

Lättast att köra genom skogen där ingen annan kört, det var inte så ”glassigt” där.

Det finns även andra bönder som blev tagna på sängen av vintern!

Idag var det snö igen, och en massa vind. Efter en koll uppåt så skickades barnen in till drängen och fru, Jirka ringdes in, mannen kopplade kärran och vi tre
åkte ut till föräldragården för att hämta djuren, som inte alls hade planer på
att stanna en minut längre än de behövde, så lastningen gick på fem röda! De
släpptes av hemma och vi fortsatte norrut till grannbyn som nu förvandlats till
Lilla Norrland med nästan dubbla snön mot hemma. Även dessa djur ville gärna
med hem, så när jag ropade och lockade med spann för att få dem dit jag sett ut
lastningsplatsen, och skulle underhålla dem där medan Jirka sprang bakom med en
tråd, höll jag på att bli uppäten av bara farten. Fick slänga spannen ifrån mig
och ta mig ut ur flocken medan jag var ståendes. Men det är kul med såna djur!

…Och där gick den andra bromsslangen på kärran…

Fick köra de nitton djuren i två lass, Jirka hjälpte mannen
dra upp och välta båten och jag körde en extra bale till gruppen som plötsligt
innehåller 51(!) djur. Med dagens tjugoåtta hämtade djur så återstår tre hos grannen i byn, och de tre stora tjurarna på andra gården som jag ännu inte bestämt vinterförvaring för ännu. Det ändrar sig fort!

Halt väglag, vilket funkade ändå, tills det var dags för ”sista åket” från hagen till uppställningsplats; Hal väg med tyngdpunkt på fel ställe så hjälper inte fyrhjulsdrift. Det behövdes inte oroas för eventuellt möte, och en infart till den vänstra åkern räddade upp ekipaget på vägen igen. Detta var inte min idé för upplysning och jag hade varit alldeles för feg för att fortsätta köra:

Klockan hade blivit mycket så det kändes bra att vi hade
rester att värma sen gårdagen, innan det var dags för minnesgudstjänst (för
svärmor som lämnade oss på senvintern. Men. Planerna ändrades. Och ”tur” var
kanske det.

Efter en kort stund slutade lillhönan att äta, satt stilla
en stund och sedan kom det på retur. Hade det hänt en halvtimme senare hade vi
skyllt på den sedvanliga åksjukan (som är värst när hon är nyäten, så vi
försöker låta det gå en rätt bra stund mellan mat och bil, när det är möjligt).
Hade det hänt en timme senare i kyrkbänken… hade det varit riktigt jobbigt.

Mannen åkte själv och efter ytterligare några urrensningar
slocknade lillan på soffan. Efter nära tre timmar där med en paus för retur,
dricka och ett kex, så återkom den där ”blicken hon har efter dig (mig),
den som är så full i fan” (eller hur sa du Hans?). Hon skulle hur som
helst sova på soffan i natt, men när det blev dags för brorsan att lägga sig
kom hon tassandes efter. Så våra redan stormkyliga golv är för tillfället helt
nakna då alla mattor är borta, så håller vi tummarna att natten blir lugn och
att vi andra klarar oss. Finger krossed! (Nu ska bara jag på sedvanligt för-säkerhets-skull-vis må småilla i några dagar framöver. Jag vet att sånt bara sitter i huvudet, men jag råkar ha klent psyke!) Mannen får snällt vabba ett par dagar – jag har mängder med stängsel som måste upp innan de fryser fast eller faller offer för snöblad!

Eftermiddags-pose