Jag är lite tyst nu, och ja, det är bara att erkänna; Jag är
lite låg också. Full fräs med skörden, stress iväg på ”semester”,
vilket innebär att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt, och
sedan komma hem till helgens onödighet.
Det har plockat ner mig lite. Inte heller är jag känd för
att ha stenmage – så fort något bryter rutinen rasar den. Det hjälper inte upp
riktigt. Sen utan att gnälla alldeles för mycket kanske jag ska erkänna att det
har varit lite för lite ”måsten” och lite, lite för bra bok! Så vad
att skriva? ”Låg på golvet i vardagsrummet och läste sida 17-116 på
förmiddagen? Fortsatte i soffan under eftermiddagen till sida 270”. Inte
så spännande att läsa om kanske! Istället:
Tog ju med Hans upp, hennes sambo kom upp under
fredagskvällen. Tanken var att vi skulle få en långfrukost ihop på lördagen
innan de fortsatte längre norrut på bröllop. Lagom tills vi satt oss vid bordet
kom drängen och meddelade att mjölkeskon höll på att kalva. Nyfikna som vi var
så gick vi ut allihop. En födsel är ju en födsel oavsett hur många man
bevittnat.
Efter en stund gjorde vi bedömningen att lägga rep om
kalvens fötter och hjälpa till att dra ut den. Inget hände. Mannen gick in för
att hjälpa drängen och fru, men inte ens med hjälp av hans styrka rubbades
kalven.
De andra kände klockan gå, så de tog med sig barnen in och
åt frukost, jag gick till garaget och hämtade spännband. Kossan fastbunden vid väggen och drog bandet från kalvrepen, tvärs över lagården för att spänna upp i
”rätt” vinkel och sedan pumpa fram kalven decimeter för decimeter. Spännrulle
för spännrulle. En mycket absurd syn, måste jag säga, med risk för att anmälas
för djurplågeri – kalven kom ut med framben och huvud. Klistrat mot kossans
vulva spretade öronen rakt ut och han råmade. Extremt obehagligt och
skrattretande på samma gång. Kalven måste ut oavsett! Gick in och kände, vi var
alla överens om att han hade en stor bål som hade hängt upp sig i bäckenet. Dock
stod jag med hela armen inkörd, och kunde dra med handleden hela varvet runt,
mellan bäckenbenet och kalvens kropp. Varför satt han fast inåt? En tvilling
som hade trasslat ihop sig med honom? Pressade mig ännu lite längre in, men
kunde inget känna. Ringa veterinär? ”Bara dra”, brukar de flesta
säga. Plötsligt gled han ut några centimeter, lite till och sen plaskade det
bara till på golvet. Det kom MÄNGDER med blod, inte fostervatten, och en massa
små skumgummiliknande klumpar.
Kalven dog någonstans på vägen. Till sist handlade det om
att rädda kon. Kalven hade vi inte klarat ändå. Han var missbildad. Bäckenet
var snedvridet, pungen stor som en melon och framför den ett stort öppet hål
rakt in i buken på honom. Inte vet jag, men troligen har väl detta hål varit
ihopväxt med fosterhinnan, och det var det som vi har dragit loss när han
slutligen kom ut. Efterbörden har inte släppt helt än på kossan, men hon
mjölkar och äter som skam och visar inga tecken på sjukdom än så länge.
Det var bara för mig och mannen att tvätta av armar och
händer, krama gästerna hejdå, slänga kläderna i tvätten och äta frukost halv
tolv efter drygt 1,5 timmes kalvningsslit. Nu vet jag också att det går att
förlösa kalvar i träskor och pyjamasbyxor. Inte optimalt, men det går!
En av barnens storkusiner spenderade fredagen på sjön (MED flytväst) tillsammans med ett par kompisar och fick en rätt rejäl abborre!
Man SKA INTE odla potatis på samma ställe år efter år! Men om potatisen odlar sig själv då? Och överlever en plöjning och tre omgångar jordfräs?! Detta är ett av stånden jag grävde upp från mitt jordgubbsland!
Bläddrade i en veckotidning hos Mormor. Denna är ju klockren, eller hur Jirka<3
Högre medelålder och friskare gamlingar har inte bara fördelar… Också från en veckotidning!
Medan vi var på kvällsmat hos Mormor och Morfar, Mor o B,
hade frun och sonen till den förolyckade mannen sökt mig. Körde upp till dem på
förmiddagen idag. De erbjöd mig hans mark. De visste att jag blivit lovat
återväxt, och såg gärna att jag har den fortsättningsvis, så att den tas omhand. Vad säger
man?! Är väldigt tacksam att de tänkt på mig i detta nu, men ändå så konstigt
att planera för framtiden när det är som det blev… Frun var dock lite
bekymrad, då hennes man lovat att slå och stränga andraskörden till mig, men
jag försäkrade om att jag klarar ut det på egen hand! Körde genom skogen ner för att
titta på återväxten i fråga, och när jag kom ut till sjön där mannen arrenderat
några plättar, såg jag ägaren stå på gårdsplan. Stannade till och pratade med
honom. Sa att jag absolut inte propsar på att ta marken, men lägger en
intresseanmälan på det, så får han själv välja. Han var glad om jag åtar mig
det, och efter ca en timmes prat öppnade himlen sig, så vi flydde till våra
respektive bilar och åkte hem. Konstig känsla som sagt. Mycket konstig…
Ett gäng som slipper fundera! Man kanske skulle vara ko i nästa liv!
Senare har jag tvingat ut mig själv. Inte har jag mått sämre
för det heller! Tre grupper djur är flyttade. Det första lastades upp och kördes
tvärs över stora vägen mellan grannarna i byn igen. Visserligen bara 500 m
bort, men 25 minuter från att vi kopplade kärran tills den var parkerad igen.
Vid en inspektion på andra gården flyttades två grupper. Den
första smärtfritt, den andra kom dit jag tittade, och blev ståendes där. Fick
snällt knata iväg efter dem, och locka med dem för att få ut alla på
”rätt” sida, så att ingen kom på fel ställe när de skulle vika
90-gradersvinkel. Så typiskt att en eller ett par skulle springa parallellt med
tråden i den gamla hagen och sedan fastna i hörnet när de andra gick in i ny hage. En kalv var så
glad i hågen att han kom i full kareta, och missade hålet! Och hamnade på –
åkern! Stängde ute resten av gänget och la ner eltrådarna på marken en lång
bit, men på in-hållet är ju tråden totalt livsfarlig. Drängen kom med traktor
för att flytta gruppens vattenvagn så fick vinka in honom och fösa in kalven med
hans hjälp. Sen var det nemas problemas att flytta!
Inte led den där uslingen av stress heller! Och när han väl kom in så hade han ju varit utan mamma i nästan tio minuter (!), så då måååste det ju dövas med en hutt!
Släppte av sonen hos en kompis när jag började på rundan,
tog med honom när jag var klar. Precis hemma när Mor o B trillade in.
De har åkt, barnen är lagda, jag duschad och mannen åkt iväg
för att hjälpa mig slå i en rejäl stängselstolpe (som saknades, hängde den
gamla avbrutna i tråden och höll tummarna att djuren inte skulle kolla
hållfastheten på en gång…), där inte traktorn kommer in. Jag har för långa
stolpar eller så är jag för kort! Men att tro att jag lyckas träffa med ett
spett eller klubba tio cm över huvudet så att det förslår… Ok, jag är bara
lat!
Vet någon vad detta är för larver? Nässelfjärilar? Varenda nässla på gården är invaderad av dem!
Skrivit av mig en del igen. Ber om ursäkt för min långrandighet om någon orkat hänga med ända hit! För att få en framgångsrik blogg ska man skriva kortfattat och sakligt, läste jag någonstans. Jag är körd på det med!
Dags att ta itu med disken och
sedan krypa ner. Imorgon bär det av till guldbutiken Reftele Lantmän för inköp
av foder, handskar, färg till dieseltankarna och ett elaggregat att plugga i
väggen – ligger ett kort sedan ett åskväder.