En ung bondes vardag

Det har gått nästan två år sedan mitt senaste inlägg. Jag har tänkt många gånger, men tid och ork har inte sammanfallit. Dessa två år skulle jag kunna sammanfatta enkelt; Sorg, ilska, frustration, monumental stress, trötthet och klarhet.

Jag stod inför en stor investering. Nu jävlar bygger jag lagård och satsar! Varningsklockor i huvudet, men bort med dem. Redo att trycka på knappen för byggstart! TRE! TVÅ! Eeeee…

Stopp! Den där dagen i slutet på maj 2023… När en stor käftsmäll kom till mig med rasande kraft; Inte har jag känt fel när jag gång på gång tryckt undan känslan av att något är fel. Om jag bara inte vore så fjantig, biter ihop lite till, pressar mig lite hårdare. Så livet kan flyta fritt för övriga…

Ni som varit emotionellt ensamma vet delvis vad jag menar… Så jag försökte, igen, att prata. Vara tydlig. Föra det där jobbiga via ett ”Jag-budskap”, som sig bör. Med samma icke-respons som vanligt.

Så jag sökte mig till mina nära vänner. Och fick kommentarer som ”Jag har väntat länge!”, ”Jag har känt dig sedan sonen var liten. Åsa – det här är inga nya känslor”, ”Är du beredd att sälja din lycka för en lagård?!”.

Ja… Om jag bara biter ihop lite till, spelar charader om att allt är bra, tar fram mina skådespelartalanger och sopar banan som spindeln i nätet, trycker tillbaka alla känslor av fel, begränsar mitt umgänge med andra, fortsätter tillbringa mina helger gråtandes i skogen så jag inte stör eller besvärar någon, kan komma hem pigg och glad igen, så får jag min dröm om en lättarbetad lagård! Men till vilket pris? (En stor sorg nu är dock att jag sällan kommer iväg till skogen. En tragisk insikt i att jag inte längre behöver fly hemmet, att jag kan sitta i soffan ett par timmar utan att känna skam. Men man mår ju så himmelens gott i skog och mark så det borde prioriteras!)

Och efter den där dagen i maj, och den där andra dagen i början av juni, då jag fått slängt efter mig att jag är opålitlig, vilket inte är så konstigt med tanke på mina gener, samt att jag är mentalt sjuk fick jag Nog.

En separation är tuff för alla inblandade. ALLA inblandade! Även den som går. Och eftersom det var ”en blixt från klar himmel” verkar timmarna av parterapi inte gett något för den andra parten. För vid det tillfället, var det mer än tre år sedan jag första gången förde det på tal, på fullaste allvar. Att jag inte orkar längre!

Men det har inte varit lätt, och ÄR inte lätt. Nästan femton års intalning att jag VISST varit en i gänget, välkommen och blablabla, har visat sig att så inte varit fallet! Och jag behöver inte spela längre! Sen gör det givetvis ont på många plan. Vänner man trodde sig ha, har visat sig vara något annat. Att ignoreras är effektivare för att såra än att snäsas av. Att inte få svar på sina öppna frågor efter ett halvt livs ”vänskap” är också smärtsamt. Å andra sidan – var man inte mer värd än en knagglig fasad, så kan det kvitta! De som är värda något står kvar, och några mer eller mindre oväntade har tillkommit. Vissa står lite på en armlängds avstånd, och några flyttar än närmre. Somliga skuttat rakt in i hjärteroten utan att man hunnit fatta vad som hände!

Men viktigast av allt – man står inte ensam! Även om det känns så, timmarna är långa, nätterna är mörka, så är man inte ensam. Och man är inte heller den första i världshistorien. Man är inte ens unik i sina problem som man tror – när man börjar prata runt och höra andras berättelser.

Men det är tufft. Att inte veta om man har ett företag kvar (det enda jag faktiskt äger), nån framtid eller några drömmar att uppnå, är att leva under en monumental stress som kan knäcka den bäste. Och när den man delat så mycket med, påtalat både bra och dåligt i åratal, fortfarande inte förstår att det inte är en tillfällighet att de allra flesta bönder klagar på dålig lönsamhet, blir det än jobbigare. Varje slant vänds på. Det är dyrt att leva, och barnen behöver sin mat. Man kan inte bedriva ett lantbruk som när man är anställd med stämpelklocka! Man får inte ut mer lön för att man sitter tjugo timmar i traktorn istället för åtta. Det handlar inte bara om att slänga till lite foder i ena änden av kossan och skrapa lite bajs i den andra.

Och så en bodelning som efter mer än ett år fortfarande står och tuggar, uppgifter som inte kommer in, juristen tickar pengar och ännu vet ingen om det drar till tinget eller ej.

Därmed står alltså en gemensam fastighet och kostar pengar till ingen nytta – en påbörjad renovering som gått i stå – och en gråzon för lantbruket. Kan inte avveckla. Kan inte utveckla. Vågar inte tro. Vågar inte att inte drömma.

Mitt i allt detta tacklade mina gamla katter av rejält. Femton år gör sitt på en katt. Årsdagen för deras insomning närmar sig, och jag dras nu med minnesbilden över vilken förrädare jag kände mig som, när jag visste vad som väntade, och de var gosigare än någonsin. Sista veckan lämnade Selma inte min sida, hon anade nog med. Och jag fick krypa in under sängen och hämta dem båda när dagen var kommen… Usch vilken ångest och olust. Men de skulle inte behöva plågas längre, ingen av dem mådde bra och som de syskon de var ville jag att de skulle följas åt. Rätt beslut, men fruktansvärt tufft. Dessutom ovanpå allt annat.

Så blev det januari med som inleddes med soteld. Tjoho!!! Visst kunde det gått så ofantligt mycket värre, men eldningsförbud, höga elpriser, vargavinter och direktverkande el i huset gjorde att boendekostnaden steg och frestade plånboken ännu mer. Och den har inte återhämtat sig än…

Så ja, vissa dagar är livet tuffare än andra. Orken åker jojo, liksom stressen. Stress över stillestånd, ekonomi, framtid, bank, jurister, ork, you name it. Jag tänker inte mygla med det! Men jag kämpar på. Försöker lyssna på kroppen, ta stunderna av paus som jag hittar. Vet att bakslag kommer rejält om jag inte sköter det. Och vet ni vad? Det är inte som jag är lat! Tro det eller ej!

Jag behöver dra mig undan, försöka bearbeta det som hänt, landa, varje dag. Minnet är inte vad det borde, läsa är nästan omöjligt, därav mängder av pussel istället. Hörseln stänger ner när det blir för mycket. Påtvingat umgänge dränerar av blotta tanken. Annat umgänge kan ge otroligt mycket, när det sker i lagom dos – med vila efteråt.

Jag tror även att allting som hänt under årens lopp när jag gjort INGENTING har märkts senaste ett och ett halvt året när jag inte gjort det. Tragiskt men sant. Ännu en ”sanning” om mig jag fått höra mer än en gång. Har fått höra många såna. Tydligen har jag ragg i varenda buske, har sålt korna och är på väg att lämna bygden! Spännande värre – när ska JAG få del av planerna?! Och vet ni vad igen? Hade det funnits ett guldpiller som tagit bort alla mina, och världens, bekymmer hade jag gladeligen tagit det. Men tills det är uppfunnet får jag hålla till godo med de som finns på marknaden. Och även om jag gått igenom större delen av utbudet under ett och ett halvt års tid, så är jag uppenbarligen minst lika mentalt sjuk fortfarande, för jag har ju inte tagit mitt förnuft till fånga… Ja jisses…

Jag försöker trots viss motarbetning gå vidare. Bygga upp mitt och barnens liv på nytt. Efter alla sorger och bränder var jag i grannlänet en snöbusig kväll och hämtade två små troll – Busan och Tokis. Och nyligen under kampanj med räntefri avbetalning unnade jag mig en ny, ren säng. Bort med spökena nattetid, i den mån det går. Det är bara att kämpa på. Leta jobb så hushållskassan kan stadgas, slippa den stress som den delen av ekonomin ger. Alternativet, som inte är nåt alternativ, är ju att lägga sig ner och dö, och det är jag banne mig inte mogen för!