Den övre la jag ut på lillflickan. Den undre fick jag snabbt av svägerskan på barnens farmor i ungefär samma ålder.

Direkt efter dagislämning igår lekte jag och maken en lek som heter Hitta Nitton Fel. Han ställer till och jag rättar till. Taskigt att han trodde sig bli av med fjäderfäna om han bara missade att haspa dörren… De (flesta) kommer ju när man lockar med lite bröd!Visst är det fantastiskt med bänkytor!?? Synd bara att de alltid är upptagna. Dessutom av en jordgubb/rabarbersaft som jag presenterade för barnen som ”härligt giftröd” varpå lillhönan förundrat undrade om det är farligt att dricka gift!Lite småpill sedan en skruv till joysticken på stora traktorn gett upp… M2 är inte helt enkelt att få tag på, men det gick, och nu inser man hur racklig den varit länge!… och en annan var totalt obekymrad! Återställde sig från tiosovningen genom att vakna med pappa halv sex och sedan slockna i bilen på väg hem från dagis och sova nästan fyra timmar…… och sen kom det en fascinerande åskskur.Man får ju prioritera vilket arbete man lägger ner… Fixade nytt stängsel och flyttade korna. Var ju inte så långt (jo det var det när det skulle stängslas en fålla…), så det skulle nog slippas att lasta upp dem och fösa dem på vägen. Själv… I kurva… Kan någon mer erfaren förklara för mig varför det ALLTID måste bli en virrig kalv kvar?!!

Jag har generellt lite svårt för vuxna som leker sandlåda. Detta
är nog roten till att jag surat på mig själv en stor del av dagen;

Maken hade tagit ledigt för skolavslutning och tog dessutom
lagården så jag fick en aningens lugnare morgon innan jag skulle infinna mig i
församlingshemmet. Som styrelsemedlem i föräldraföreningen innebär det att man
hjälper till och fixar vid tillställningar. I detta fall det traditionsenliga
”Tårtkalaset”, i direkt anslutning till skolavslutningen.

Givetvis fattades specialbakelserna från kontitoriet, vars
tårtor inte kunde levereras till dörr, men som likväl stod vid just dörr, när
två andra medlemmar tidigare på morgonen stått utanför fiket för att hämta ut
dem. Eller rättare sagt, så fick vi hälften av tårtorna. Den andra hälften kom
sedan chauffören kört tillbaka till stan för att hämta de hen hade glömt. Men
inte specialarna.

Jag fräste ner till samhället efter dem, och hann tillbaka
precis för att hinna höra/se de sista tjugo sekunderna av sonens (klass)
framträdande. Jag skulle varit i kyrkan för att närvara på hans första
skolavslutning, inte för att bara höra de resterande klassernas. Ok. Där
började besvikelsen. Med facit i hand kunde ju någon av de två andra närvarande
styrelsemedlemmarna med lite äldre barn tagit turen.

Framåt slutet sedan blev det dags för lite information om föreningen
och så. Och även en presentation av de ”nya friska fläktar” som
kommit med i styrelsen. Det är ”så kul att ha fått med er!” Och två
namn. Inte mitt, men de två andra som är nya. Följt av de två ”gamla”
som varit med ett tag.

När jag fick en fråga sedan om jag också var involverad, av en
annan förälder, mitt i allt stök med tårtor, saft och kaffe, svarade jag lite
stött att jag nog bara var där ideellt eftersom jag inte omnämts i styrelsen.
Ordföranden som stod jämte vände sig då om och sa bara Oj, det hade jag inte en
tanke på! Jag glömde dig helt! (Jag har inte bett om att få vara med! Jag har blivit ombedd! Ett suveränt bekräftande av den smått kroniska känslan av att vara ensam i grupp!)Tack för
den! Hon som kallas Det.

Självkänslan fick sig en rejäl törn. Kul att de andra två
kom med, men den tredje är bara att glömma. Det går så fort att slungas
tillbaka till grundskolans utanförskap och mobbning. Och jag har varit så sugen
på att ge mig en rejäl spark därbak för att jag hänger upp mig på en sån ynklig
sak. Han menade säkert inget illa. Tre namn var troligen ett för mycket… Men
det tar hårt. Även nu när jag skriver om det, men då bearbetas det antagligen.

Sedan det var undanröjt i församlingshemmet och även vi tre
styrelsemedlemmar fått en bit tårta i lugn och ro, samt portionerat ut de sju
(!) som blev över, var det dags att åka hem för lunch och direkt iväg till
revisorn för genomgång.

En väldigt förvånande sådan! Jag förväntade mig nästan ett
konkursbeslut, och så får jag fram ett superresultat! Nåväl, inte ut
skattesynpunkt för min del… Men ändå. Synd att det mesta är på pappret och inte i reda pengar som man faktiskt behöver för att driva det hela…

En snabbis i mataffären också där ett meddelande kom från en
god vän om en av livets första stora affärer. Jag började nästan oroa mig att jag skulle tas för drogkontroll där jag log mig runt hyllorna! Säsongens första. Måste ta itu med att täcka dem!

Det var på håret i år med med plastinsättningen. Och den lilla blev satt med LGF – skylt – LångsamtGående Fordon

En tur till Jirkas för djurutfodring och tillsyn, sen hem och
lite fika, sista-minuten-packning av varorna till rekoringen och så stuva in
två småflickor på toppen. Sonen följde med maken på UV-läger-förberedelser och
flickorna med mig och drängens fru till stan.

Väl åter hemma var det kvällsmatsdags och nattning av barn,
varefter jag och maken gick ut i landet och faktiskt ääääntligen fick ner
potatisen! Men inte helt enkelt att parera de nya mellan fjolårets förrymda som
överlevt både plog och åtskilliga jordfräsningar!

Hög tid att natta sig för imorgon blir det väl ännu en späckad
dag kan jag tro, med alla förberedelser inför helgen.
God natt