En ung bondes vardag

Äuhm…!??!

En jobbig natt för den lilla. Mellan halv två och fyra kom
det otröstliga illvrål ungefär var tionde minut. Den enda stunden som var lugn
var när jag låg på sida och höll om henne som en skål med armarna. Tog inte
många minuter innan svetten rann på både henne och mig… Ligga sked med mig gick inte. Till sist fick hon en
liten dos Alvedon då en kindtand plötsligt dykt upp och kanske följs av flera,
och efter det sov hon lugnt. Jag vill inte ha barn i sängen och när jag vakande
imorse var jag än mer stärkt av inställningen. Jag behöver plats själv när jag
ska sova:

Lagom tills den minsta lugnade sig vaknade istället stressmagen så jag har varit ännu spakare än vanligt idag, med andra ord.

Av föräldragårdens kor band jag in en idag för kontroll av
juvret – tyckte det såg lite skumt ut så vill ha henne under uppsikt. De andra
sju kördes iväg till herefordligan. Nitton liknande bruna, en svart med vitt
huvud och en vit mjölkis – kan vara bra att spara en om kriget kommer, så jag
kan sörja för mina barns näring. Väldigt kul att släppa djur där det verkligen
verkar uppskattas!

Tre traktorer rullade ut – kreaturskärra, vattenvagn och
pressen. Vattenvagnen stannade hos korna. Kärran rullade drängen hem med när
djuren var av, jag och maken fortsatte ut till föräldragården med pressen.
Någon har släppt tjurkalvar där pressen brukar stå, och någon har satt gödning (som skulle ut så fort det verkade bli regn efter den kassa förstaskörden…) på föräldragården i pressens fack i maskinhallen. Ingen nämnd, ingen glömd.

Vilken känsla. Det regnade på oss!!

Hemma senare än tänkt som vanligt, men pressen under väggar
och tak när regnet brakade loss. Dryga tio millimeter har kommit. Två
centimeter har det sjunkit ner konstaterade maken då han glad i hågen skulle
leta mask i grönsakslandet – fick bli i gödseln istället.

Rekordmånga kräftor hittade de imorse, maken och ungarna.
Själv skruvade jag in spannmål som bestod av lika mycket halm tror jag, så
drängen stod parkerad som luckvakt och reglerade så det inte svämmade över
eller tog stopp. ”Wow vad många ekhallon!” utbrast lillhönan.

Tänkte presentera stugan också. Den vi var och tjuvade lite
lagom odiskret så där en måndagseftermiddag. En gammal byggbod eller liknande,
som togs hem och blev ståendes i många år.

Vi blev vid den och släpade hem aset. Tanken var invändig
isolering, gips och tapeter. I vanlig ordning fick vi tänka om då det inte
luktade jättegott i stugan och jag pillade in en kniv bakom den buckliga,
tapetserade masoniten; fin, fräsch råspont. Masoniten revs ut, på både väggar och tak. Den
stinkande plastmattan på golvet rök ut och korkmattan under den också. Sen var det bara
resten kvar… Målning av väggar, taksättning, väggresning och golvläggning. En
våningssäng var på väg från bekanta till tippen, och ungarna som tjatat om en
lekstuga med loft skulle få den. Återigen tänkte vi om då vi fick nys om goda
vänner vars son hade en soffa som skulle på second hand. Plus ett par överflödiga madrasser. Det vackra gamla
skåpet som följde med stugan hem till oss fick lite kärlek och ett litet
möblemang specialbeställdes med kort varsel av Mors B.

En lite för ambitiös lekstuga, men de får plats i den, kan
ta dit kompisar och skulle det knipa kan den användas som gäststuga. (Ungarna sovit i den några nätter, sonen sover ensam därute ikväll. (Lister och tröskel kvarstår. Liksom numer utvändig isolering, ny panel och färg och det högprioriterade taket. Fönstren har inte fått någon tid nu förutom en skurning då de är i behov av byte. (Ligger någon på fönster ca 100×100 så tjoa gärna till!) Väl
bekomme:

Gammal surprise under ena fönstret…Bänken funkar! Både med rumpstöd och fotstöd!Gråsprayat armeringsjärn. Och femtumsspiken är uppdaterad till 90mm-skruv;)God natt!

Den övre la jag ut på lillflickan. Den undre fick jag snabbt av svägerskan på barnens farmor i ungefär samma ålder.

Direkt efter dagislämning igår lekte jag och maken en lek som heter Hitta Nitton Fel. Han ställer till och jag rättar till. Taskigt att han trodde sig bli av med fjäderfäna om han bara missade att haspa dörren… De (flesta) kommer ju när man lockar med lite bröd!Visst är det fantastiskt med bänkytor!?? Synd bara att de alltid är upptagna. Dessutom av en jordgubb/rabarbersaft som jag presenterade för barnen som ”härligt giftröd” varpå lillhönan förundrat undrade om det är farligt att dricka gift!Lite småpill sedan en skruv till joysticken på stora traktorn gett upp… M2 är inte helt enkelt att få tag på, men det gick, och nu inser man hur racklig den varit länge!… och en annan var totalt obekymrad! Återställde sig från tiosovningen genom att vakna med pappa halv sex och sedan slockna i bilen på väg hem från dagis och sova nästan fyra timmar…… och sen kom det en fascinerande åskskur.Man får ju prioritera vilket arbete man lägger ner… Fixade nytt stängsel och flyttade korna. Var ju inte så långt (jo det var det när det skulle stängslas en fålla…), så det skulle nog slippas att lasta upp dem och fösa dem på vägen. Själv… I kurva… Kan någon mer erfaren förklara för mig varför det ALLTID måste bli en virrig kalv kvar?!!

Jag har generellt lite svårt för vuxna som leker sandlåda. Detta
är nog roten till att jag surat på mig själv en stor del av dagen;

Maken hade tagit ledigt för skolavslutning och tog dessutom
lagården så jag fick en aningens lugnare morgon innan jag skulle infinna mig i
församlingshemmet. Som styrelsemedlem i föräldraföreningen innebär det att man
hjälper till och fixar vid tillställningar. I detta fall det traditionsenliga
”Tårtkalaset”, i direkt anslutning till skolavslutningen.

Givetvis fattades specialbakelserna från kontitoriet, vars
tårtor inte kunde levereras till dörr, men som likväl stod vid just dörr, när
två andra medlemmar tidigare på morgonen stått utanför fiket för att hämta ut
dem. Eller rättare sagt, så fick vi hälften av tårtorna. Den andra hälften kom
sedan chauffören kört tillbaka till stan för att hämta de hen hade glömt. Men
inte specialarna.

Jag fräste ner till samhället efter dem, och hann tillbaka
precis för att hinna höra/se de sista tjugo sekunderna av sonens (klass)
framträdande. Jag skulle varit i kyrkan för att närvara på hans första
skolavslutning, inte för att bara höra de resterande klassernas. Ok. Där
började besvikelsen. Med facit i hand kunde ju någon av de två andra närvarande
styrelsemedlemmarna med lite äldre barn tagit turen.

Framåt slutet sedan blev det dags för lite information om föreningen
och så. Och även en presentation av de ”nya friska fläktar” som
kommit med i styrelsen. Det är ”så kul att ha fått med er!” Och två
namn. Inte mitt, men de två andra som är nya. Följt av de två ”gamla”
som varit med ett tag.

När jag fick en fråga sedan om jag också var involverad, av en
annan förälder, mitt i allt stök med tårtor, saft och kaffe, svarade jag lite
stött att jag nog bara var där ideellt eftersom jag inte omnämts i styrelsen.
Ordföranden som stod jämte vände sig då om och sa bara Oj, det hade jag inte en
tanke på! Jag glömde dig helt! (Jag har inte bett om att få vara med! Jag har blivit ombedd! Ett suveränt bekräftande av den smått kroniska känslan av att vara ensam i grupp!)Tack för
den! Hon som kallas Det.

Självkänslan fick sig en rejäl törn. Kul att de andra två
kom med, men den tredje är bara att glömma. Det går så fort att slungas
tillbaka till grundskolans utanförskap och mobbning. Och jag har varit så sugen
på att ge mig en rejäl spark därbak för att jag hänger upp mig på en sån ynklig
sak. Han menade säkert inget illa. Tre namn var troligen ett för mycket… Men
det tar hårt. Även nu när jag skriver om det, men då bearbetas det antagligen.

Sedan det var undanröjt i församlingshemmet och även vi tre
styrelsemedlemmar fått en bit tårta i lugn och ro, samt portionerat ut de sju
(!) som blev över, var det dags att åka hem för lunch och direkt iväg till
revisorn för genomgång.

En väldigt förvånande sådan! Jag förväntade mig nästan ett
konkursbeslut, och så får jag fram ett superresultat! Nåväl, inte ut
skattesynpunkt för min del… Men ändå. Synd att det mesta är på pappret och inte i reda pengar som man faktiskt behöver för att driva det hela…

En snabbis i mataffären också där ett meddelande kom från en
god vän om en av livets första stora affärer. Jag började nästan oroa mig att jag skulle tas för drogkontroll där jag log mig runt hyllorna! Säsongens första. Måste ta itu med att täcka dem!

Det var på håret i år med med plastinsättningen. Och den lilla blev satt med LGF – skylt – LångsamtGående Fordon

En tur till Jirkas för djurutfodring och tillsyn, sen hem och
lite fika, sista-minuten-packning av varorna till rekoringen och så stuva in
två småflickor på toppen. Sonen följde med maken på UV-läger-förberedelser och
flickorna med mig och drängens fru till stan.

Väl åter hemma var det kvällsmatsdags och nattning av barn,
varefter jag och maken gick ut i landet och faktiskt ääääntligen fick ner
potatisen! Men inte helt enkelt att parera de nya mellan fjolårets förrymda som
överlevt både plog och åtskilliga jordfräsningar!

Hög tid att natta sig för imorgon blir det väl ännu en späckad
dag kan jag tro, med alla förberedelser inför helgen.
God natt

Konstiga blommor! Och idag nappades årets första gräs till kycklingarna! Frukost i sällskap med betesplaneringen… Spännande att se hur mycket som ändrats/glömts när det börjar sina med djuren….!

Den bok jag för tillfället lyssnar på, handlar om en
återträff från nionde klass. Hur skulle man själv reagera på en inbjudan till
något sådant? Fick en nu med jubileum från gymnasietiden. Ska man gå?!

När vi gick ut nian sa de att jag nog ”skulle vara den
som drog ihop klassen till en återträff om tio år”. Det har gått med råge,
och ibland undrar jag varför just jag skulle ha ”den lotten”. Jag var inte
intresserad av dem på den tiden, och det är jag ganska säkert på var
ömsesidigt. Varför skulle jag ha behov av dem nu?! Behov av att träffa dem och
visa upp sig? Se vilka som stannat kvar och misslyckats, lyckats eller kommit
längst i livet?!

Jag har passerat en hel del i livet. Hur det mottagits och
upplevts vet väl bara jag. Däremot har det gjort, som jag tidigare nämnt, att
jag undviker vissa situationer. Släpper inte gärna folk inpå och undviker att ta plats. Håller mig lite i utkanten och känner mig
ibland just där. Inte mobbad men lite utanför. I gråzonen typ. För jag vet inte hur jag ska ta mig in. Eller om
jag ens vill och vågar.

Folk ser mig som den tuffa, orädda galningen – i positiv bemärkelse
– som går sin egen väg och bryr sig inte om vad folk tycker. (O yes, att jag
gör!) Men först som sist är det ju jag själv som räknas i mitt liv. Ingen annan
kan leva det åt mig. Och varför skulle jag leva någon annans?! Eller ett som
”förväntas”.

Mina klasskamrater från nian till exempel (jag generaliserar
grovt, sorry) lever i en storstadsvärld där det är fina bilar, dyra villor och hushållsnära
tjänster som räknas. Ju större kontor och desto krångligare titel desto bättre.
Vad skulle en ”simpel bonde som flytt till Småland” tillföra i en sån
samling?! Grunna på det.

Det har svidit många gånger att inte kunna vara som alla
andra.

Att det var killarna och tjejerna, och jag, gråzonen däremellan.

Att de få gånger man försökte lägga sig i ett samtal bara
fick en blick som sa ”Håll käft, ingen bryr sig ändå!”

Att en besökare klev ur bilen en gång, granskade mig under
en tiondels sekund och vräkte ur sig ”Fy fa-an vad fult!” om min
klädsel, hemma och i full fart med något lagom skitigt.

Att jag pratade mammakläder med en där jag inte tyckte att
jag behövde åtta par byxor, ett par jeans och ett par lite finare räckte för
mig – när jag kommit från lagården är ju ändå understället på! Fy, är du en
”sån”. JA! Jag är en SÅN! Underställ is da shit! (Och om någon bara
trillar in när jag går så – vad gör det?!)

Eller, det som svidit värst i många år nu; När vi var på en
tillställning och ett par hade genomsökt sina egna garderober och hade med
flertalet plagg till mig ”för att du säkert ska ha nåt okej på dig, och inte kommer i jeans…!” Så gör man inte. Inte då och inte nu.

(Vid just denna tillställning hade jag ansträngt mig och
tagit med en vit sommarklänning, så långt ifrån jag som det bara gick. Tänk,
vad jag ångrar att jag inte satsat på ett par lappade jeans och en rödrutig
flanellskjorta! Då hade i alla fall JAG varit på plats.)

Jag tycker mycket, det vet jag! Men om själva personen
betyder så oerhört lite, kan det jävlar i det kvitta! Och först som sist – igen
– är jag den jag är. Och andra som de är. Jag är inte intresserad av att vända kappa eller slicka
stövlar. Då får det hellre vara, även om det kostar. Hellre det än att försöka passa in i mängden och må skit över det. Något som jag för egen del tror är en stor orsak till dagens allmänt psykiska ohälsa. Stressen över att inte passa in. För att ”någon annan” hinner med heltidsjobb, barn med aktivitet sex dagar i veckan, den perfekta bilen, perfekta hyn, perfekta vännerna, perfekta egentiden, perfekta gymkortet och den perfekta Fan och hans mormor!

Här där jag bor får man ofta känslan av att de som är
med i nån kyrka är ”bra folk”. Vi andra är det inte så noga med.
Hopplösa fall. Vad vet jag?! Jag blev ju bonde för att jag var för dum för att kunna bli nåt
annat! (Trots att jag slutat två skolor med klassens högsta betyg! Ajust det,
senaste gången var ju bland en annan drös korkade bönder!;))
Sluta hetsa och sluta tävla! Elitidrottare är ju ”slut” innan de är trettiofem. Av en anledning – man är inte gjord för den pressen! END!
Bra med höga vägbommar! I väntan på bussen…

På tal om annat i nutiden ska den nya tjuren hämtas imorgon, om natten
är lugn och den lilla verkar må bättre än idag (tror vi provat på det där med
kinkigt, sjukt barn för första gången i livet!). I annat fall blir det nog
Farbror Doktorn för hennes del. Och till råga på allt sålde jag en av mina
gamla tjurar idag, han ska bli östgöte!

Ska avslutningsvis bikta mig; Jag är ingen gås. Men en
effektiv svamp som suger mycket och torkar snabbt på ytan. Vid en första
petning känns det stabilt men kramar man för hårt skvalpar det snart ut både det
ena och det andra. Något jag kämpar med att bearbeta och torka upp dagligen! Skitigt städvatten och demoner är mina närmaste sällskap. Därför uppskattar jag den fiktiva världen, antar jag!

God natt.

En riktigt vårdag igår! Igen! Så fint. Heldag med start med
herefordbärgning och halmning av hallar. Sen rullade det på. Hittade en kalv som
dagen innan var pigg och glad och inte var det nu. Tvärtom helslö. apatisk och
iskall. In i solen i ligghallen, en selenspruta och fyra liter ljummen mjölk i
sond. Kände att det redan var kört, men man måste ju försöka. Så länge det finns liv finns det hopp, som det bekant heter. Det som kunde göras var gjort, och det var inte helt
förvånande att kalven låg död ett par timmar senare… En till i ligan…

Något killades i örat…! Min varannandag-kalv. Pigg som rackarn nu! Kul!Barnen önskade en cykeltur. Jag älskar mina barn. Tillräckligt
för att cykla med dem. Detta djävulens påfund! Gofika på trappan hann vi med
också – hade förberett efterrätt till makens firande, men blev ju inget med
det. Gårdsfolket fick offra sig istället och hjälpa till att äta upp.

Till och med bebisgungan plockades fram igen från ett skrymsle och det var poppis!

Idag var det dags att bärga en ny kalv. Fascinerande att en
kviga väljer skitigaste platsen någonsin att lägga kalven på, istället för den
betydligt trevligare hallen… Suck. Virrig var hon också. Borde nog
lämplighetspröva kvigorna, känner jag. En himmel som inte är från dagens gråa regnsnöslabb. Sen undrar jag om man får skotta kor?! De flyttar sig liksom inte… Kanske torrt, men inte så varmt att sova på en sten…
Ett vårtecken om något – laddaren på Navaran.

In till hela familjen (sonen hölls hemma just in case sina
48 timmar) och frukost innan det blev ombyte och iväg för en ny behandling av
ryggen. Jisses vad mycket spänningar man har. Hjälp! Och ändå anser jag mig
smärttålig alltså. Lite ärenden på stan när jag ändå var där och sedan hem.
Smygätning i bilen innan hemfärd. Hade inte hänt med barn:)

Mötte
då maken på gårdsplanen på väg till lagården och själv tog jag tillfället i akt (med extra kläder på då frossan slog till) och städade ur skafferiet och ett par lådor. Som hemmabakande lantis vill det
till att man alltid är redo när andan faller på. Svårt för en sta’bo att
förstå. Eller hur, Hans :P.

God natt

Hade en spännande upplevelse igår kväll. Lillhönan fick nån feberpsykos/yrade totalt och helt omedveten. Fångade upp henne skrikandes på väg in i brorsans rum. Skulle inte gå på toa. Mamma, jag är kissig. Full speta på kranen och satte sig på en gungko. Skulle titta på TV. Ställde sig upp och kissade där hon stod. Helt blank i blicken. Ner till duschen och ny pyjamas. Imorse var hon helt ställd över att hon hade andra byxor på sig. Var är de rosa med stjärnor?! – De har jag tvättat. Varför?!
Skumt! (Men samtidigt lite intressant…!)

Från kvällen till dagen:
Vem fan stjäl ett P-hus? Det stod i alla fall inte kvar där
det skulle och när jag plötsligt var på väg ut ur stan på andra hållet var det
till att svänga in i ett villaområde och koppla på GPS:en. Sen var det sånt
flyt att någon förbarmat sig över mig och lämnat en p-ficka precis invid en
utfartsport = gott om plats, precis utanför Memiras lokal. Tur jag hade gott om
tid. Och bonden ska hålla sig på gården! Lika konstigt att komma bakvägen till
Ikea sen och helskumt att röja runt själv utan barn. Kunde ta de minsta rutorna
då jag själv kräver väldigt litet utrymme i och ur bilen och inget asande fram
och tillbaka. Enda nackdelen var väl att om man drar på barn så tar man
tveklöst kundvagn. Ensam så skulle man ju inte ha så mycket så det räcker med
korg… Överfull och mer därtill!

Men tillbaka till optikern, och överlämnandet av amningspump
efter överenskommelse med köpare, så visade det sig att det inte är något fel på
ögonen – vilket överläkaren på sjukan konstaterade för ett par veckor sedan
också. Synen har svajat väldigt sen i höstas, men med största sannolikhet är det
hormoner som spökar sen amningen trappades ner. Ingen förändring nu fem år
efter laserbehandlingen. Enda felet är ett liiitet brytningsfel som inte är
lönt att försöka justera. Tummen upp på det.

En runda på Ikea och sedan lite mat innan hemfärd till den
sjuka familjen. Maken vabbat och skött lagården.

Lite plus i kanten på matlagningen när det trots allt är
Alla hjärtans dag och ett nytt experiment på efterrätt som dessutom var
tillräckligt godkänd för att delas med av till gårdsfolket. Alltid kul att
spöka i andras kylskåp när de inte är hemma!

Det friskaste barnet kalasar på apelsin till förrätt och anser maten som överskattad när det finns vitlökssås!God natt

Jaha. Var börjar man?!

Det har varit lite annorlunda turbulens än vanligt dessa dagar;
Vaknade i tisdags med sprängande värk i huvud och nacke. Bara till att gå ut och
göra rutinerna, passa på att halma upp ligghallarna så att de var redo till allt
regn som skulle komma. Det är då till att samarbeta….

Lillhönans febertopp i helgen gjorde henne, föga oväntat, halvkass
i magen så hon var hemma för säkerhetsskull med pappa.

För egen del passade jag på att hålla låg profil. La mig och
vila både en och två gånger (vilket inte underlättat med sovrum på bottenvåningen
kan jag meddela!) Frampå eftermiddagen ville lillhönan spela spel, så vi kurade
ihop i soffan och riggade för match.

Men synen svek. Samma känsla som att ha blivit extremt
bländad i ena ögat. Flimmer, sudd, pulserande huvud och yrsel. Det kändes
sannerligen inte helt bra där en sväng!! Riktigt jävla obehagligt för att vara
helt ärlig. Skickade dottern på att hämta mobilen och låg och funderade på
vilket nummer jag skulle ringa.

Morsan löste det och ringde till mig!

Mannen gick till lagården medan jag ringde 1177 och efter
några timmar så där när de väl svarade var responsen: Åk in akut. NU!

Så sömmerskegrannen fick fixa middag till barnen, tänk vad
mycket värt generationsboendet är i såna lägen (också). Var det meningen att bli lugnad av att få ”djävulens tal” på väntlappen?!

Väl inne på akuten kom jag snabbt in i ett rum. Nål sattes,
EKG kopplades men funkade inte (bekräftat att jag är hjärtlös!) och blodtryck
kollades (vilket jag kollat med grannes apparat innan vi åkte – hade det varit
extremhögt hade det blivit 112.) Högt var det. Åtminstone för att vara jag.
Brukar liksom ligga på ett snitt på 105/55 och nu 120/75. Men inget
alarmerande, vilket de också konstaterade, för de försvann för förmån för
sjukare. Positivt för mig, men ack så drygt!

Många timmar förlöpte, både jag och maken blev tröttare och
hungrigare. Fick veta att jag skulle på röntgen. När det väl var dags gick det
på fem röda och tillbaka till akuten där en ängel till sköterska meddelade att
det skulle ta ett tag för resultat, kunde hon fjäska med kaffe och smörgås?! Skoja
eller! Knäckemackan vid två var långt borta där efter tio! Dörren gick igen
efter henne och minuten senare klev läkaren in och meddelade att det inte fanns
något i huvudet (så bra, men det har jag levt med i många år så det kunde jag
berättat!) Hemfärd där sömmerskegrannen fått avlösning av drängens fru som fått
avlösning av drängen hos de sovande barnen.

Fått remiss till ögonläkare som skulle ske dagen efter (läs
igår), men förhandlade bort den tiden – legat nerbäddad hela kvällen så
planerade in att visst åka till Skövde.

Väldigt sen nattning då vi behövde någon form av mat och
värmde på resterna där strax innan midnatt, sedan tidig uppstigning för att duscha
och ställa i ordning det jag tänkt göra under kvällen, för att sedan möta upp
min partner i mentorskapsprogrammet. Kröp snällt och tacksamt över till
passagerarsätet och lät honom köra timmarna för en heldag med
Nötköttsseminarium, arrangerat av Gård och Djurhälsan. Otroligt intressant och
givande måste jag säga, och som jag sa till arrangören: Hade jag vetat hur det
skulle bli och inte åkt, hade jag varit grymt besviken! Inte varje dag man befinner sig på festvåningen på Scanic!

Avslutades med middag halv sju sen var det till att ta en
rask promenad genom stan i syndaflodsregn för att hitta bilen igen och köra
hemåt.

Idag var istället dags för ögonkoll – med körförbud, så
stackars maken fick inte komma iväg till jobbet idag heller. Sonen med en liten
skvätt feber skickades in till drängen och lillfisen petades ner i vagnen (där
hon för övrigt fortfarande sov när vi kom hem 3,5 timme senare!!)
Saknat mamma!

Luftpuffar ögonen är
jag sannerligen inte vän med, ögonbottnar fotade, bländad av mikroskåp och
droppad med skit som förstörde synen totalt för att inspekteras igen.

Inget tokigt där heller, vilket alltid är en lättnad. Själv
misstänker jag det hela som en reaktion på trötthet i kombination med extrema
spänningar i nacken. (Att jag har huvudvärk är inget nytt – vad jag behöver är ett klippkort på massage
och en tur till kiropraktorn) Det stämde dessutom rätt väl på den diagnos jag
fick när jag läste om det. (Och undra på det med Ullared i färskt minne, resfeber inför Skövde, och en total ångest inför tandläkaren på måndag!!): Ögonmigrän.

Hemma blev det en dutt i sängen (får väl se hur det går i
natt nu då…) Resten av dagen har gått till att försöka skaka av sig känslan
av att ha lånat någon annans starka glasögon. Tjoho, billig fylla här!

Maken är i väg och jag ska ta hand om storkoket barnmat i
köket. Och försöka komma i säng, imorgon blir en lång dag – klövverkaren
kommer.

För snart ett år sedan…:

God natt!

Det blev inte så farligt busväder i våra krokar. Ungefär en
decimeter snö om man slog ut det, under dagen har det halvt om halvt regnat
ihop till nåt ynkans heltäckande vitt. Selma passar på att ”hemla” sig in i det sista!

Såg även i min dagbok att det en dag nu var busväder för
några år sedan. Då våra långväga gäster vände hem längs västkusten i väldans
snöbus och vi plötsligt stod med väldigt mycket mat. Vårt väder var inte så farligt, så
efter lite rundringningar kom en brokig skara till middagsbordet;

En flitig skogshuggare dök in, direkt från arbetet (för
övrig samma man som för några veckor sedan var på jobb i närheten. Tittade in
på hemvägen och konstaterade att han var genomblöt, så drog av sina byxor och
gick runt hos oss i raggsockar och boxerkallingar.) Jag själv kom direkt från
lagården och satt i understället (underställ is da shit!) och en blodig jägare kom direkt från eftersök! Precis så otvungen som det ska vara! Livet på landet.

Från det ena till det sjunde:

Jag har fått ett arv! Ett som varit i släkten sedan förra
sekelskiftet. ”När det regnar manna från himlen har den fattige ingen
sked”. För att undkomma denna hemska situation, är det ju bra om man har
en sked. (Men jag måste erkänna att jag inte är helt hundra på vad ordspråket
innebär! Kan någon förklara så en dum bonde fattar?!) Den kom i min ägo nu. Snidad
av horn.

Har försökt att inte överanalysera varför just jag fick den,
vi är ju flera om budet. Varför den hoppat över en generation och varför den kom
just nu.

Har rätt och slätt försökt intala mig att jag fick den då
givaren anser mig mest lämpad och kanske mest säker på att den faktiskt inte
kastas bort som ett gammalt värdelöst ting. Det är givarens beslut, inget jag
varken kan stå för eller skyllas för. Men visst är den fin!?

Hade tänkt elda upp granen ikväll, den har börjat barra, men
det tar jag imorgon. Ikväll ska jag försöka komma i säng och maken åkte nyss
till föräldragården för att plocka fram ribbor.

Jag måste bara delge en sista sak: Igår när vi åkte
”fel” väg till Bokbussen, pga halka, kom vi ifatt drängen med
balvagn. Eländiga bönder till att ligga som sniglar på vägen, konstaterade vi. –
Är drängen BONDE?! frågade lillhönan och fortsatte snabbt: Han är väl gubbe!

Smaka på den!

Igår var det söndag igen! Den dag då inget annat pockar på
uppmärksamhet utan att man får en chans att ”komma ikapp”. Maken
samlade ihop de målade plank han hade på lager och gjorde ett ryck så halva
gaveln blev gulfodrad istället för gipsblå.

Själv skrotade jag inne med lite städa-ut-julen-pyssel.
Gardinbyte och storstädning av barnens rum. Råkade värma på mitt degspad
alldeles för mycket och hade inte lust att invänta kylandet, så hällde istället
i en halvliter vätska till. Resultatet blev ett större bak än storbaket var
tänkt, slutligen stod jag med sex brödlimpor och cirka femtio frallor
morotsbröd. Maken var inte lika lycklig när det kom till hans uppdrag i
bakandet – stuva in i frysen. Beslagtog kvickt en skärmaskin från källaren på föräldragården när det plockades igenom. Blev dock kvickt varse varför den stod undanstuvad i källaren… En perfekt julklapp till oss – från oss – och smidigt att ha nu så är allt bröd färdigskivat!

Idag har han fixat ytterligare på gaveln i blåsten så nu
saknades visst fem brädor och den lilla trekantetn mellan fönstret och nocken! Tjoho.

Jag brukar ju hävda att det alltid finns någon form av
träning i mitt arbete, men faktum är att dagens träningspass var lika
förvånande som stimulerande;

Eller jo, första halvtimmen på dagen gick åt att tvinga en ko att leta reda på vattnet i badkaret innan det frös igen. Tog en hel del svordomar åt dessa förbannade tröggökar som inte går att rubba. Vill de inte gå, går de inte. Oavsett vad du gör. Tur att det gick att fösa kalven så koeländet följde efter den i alla fall…
Gick och nätade av balar i hagen (som drängen sedan körde ut
till häckarna) när sopbilen stannade på vägkanten och började prata. Han kör
vår väg på torsdagar, så blev lite fundersam. Chaffisen ville i alla fall veta
om jag varit uppåt byarna och kunde avlägga rapport på väglaget då han vänt på
vår gård i torsdags (förklarade de mysko spåren på lagårdsbacken) och fegat ur
i fredags. Tredje gången gillt således, men innan han ”provade” sa
han åt mig att slänga i skiten – näten. Får man göra det bara så där?! frågade
jag och syftade lite på hämtningsavgift. – Gratis om du träffar, inte annars,
svarade han.

Så jag fick den äran att lobba i tre nätnystan i hålet
längst upp på sopbilen. Två tog stolpe in, men ändå.

Förflyttades till åttan/nian nånting och en basketturnering.
Mitt mål var det enda vårt lag bidrog till på hela dagen. För övrigt det enda
mål jag någonsin satt tror jag. Åtminstone med en boll inblandad (om inte
minigolf räknas – det har hänt lite då och då att bollen rullat i hålet). Alltså
är jag inte helt värdelös. Skönt att veta! 😉

Eftermiddagen vigdes åt Bokbuss med efterföljande fika hos
di gamle. Prat, spel och saga hanns också med i vanlig ordning innan det var
läge att åka hem till kossorna, en snabb middag och iväg på måndagsgympa för
min del.

Maken åkte när jag kom hem – elfel på föräldragården och en
hämtning av de sista brädorna som ska målas.

Dags för en mugg te. Dammsugit av och diskmaskinen skvalar i
takt med tumlarens muller. En yoggi är satt för första gången på evigheter och
på köksbänken stoltserar ett gäng tillbringare med vatten om i fall att
busvädret ställer till det. Har man förberett brukar man sällan behöva använda. Tar ju en stund att få igång elverket så skönt om man åtminstone kan koka lite gröt/kaffe/välling om det behövs.

I morgon är det tisdag, och det lär kännas på de flesta
plan.
God natt