En ung bondes vardag

Det första jag såg när jag tittade ut från sängen imorse var
min favvokossa med en liten kalv! Tjoho! Inte för att vara så, men det är den
enda ko jag har som jag kan handmjölka på bete om jag anser det nödvändigt.

Avyttrade ett gäng barn och var sedan ute och konstaterade
att det var en kviga! Jippie! Två tjurar har följt den första kvigan.

Gjorde lagården och hivade sedan i kalven i skopan, vägde
och märkte och släppte sedan in den i ligghallen tillsammans med modern. Tyckte
den var lite åt det slöa hållet så tänkte springa in i frysen efter lite
råmjölk till den. Men först en bale till korna och ett knippe till kossan.

Var väl borta i max tio minuter. Kom med famnen ensilage
till kossan och ser att hon lagt sig på kalvstackaren. Huvudet under kossans
sexhundrafemtio kilo tunga kropp. Sparkade (Jo, och det ordentligt!) upp kossan,
vräkte undan kalven och försökte förgäves få igång den. Jävla ko alltså. Som
jag brukar säga; man ska inte glädjas för mycket åt nåt, man blir bara nertryck så mycket
hårdare i stövelskaften! (…. Man kanske skulle återgå till att arbeta i
träskor…!?) Vet inte om hon bara var extremt klumpig eller om hon kände på sig att det inte var något att be för kalven. Att det var bättre att avsluta lidandet, men jag har aldrig varit med om det innan. Att kalvarna blivit trampade på, ja visst, men inte mosade!

Tappade sugen där så körde foder till de andra djuren,
hämtade upp två snart-kalvare från foderhäckarna och skickade över vägen och
gick sedan in. Tog ut mjölken ur kylen och slängde automatiskt en blick genom
fönstret. En kalv vid fågelbordet! Där ska han inte vara!

Fick på mig jacka och kängor och gick ut för att prata
förstånd med denne. Ser samtidigt att vapendragaren står på rätt sida stänget,
men gnager febrilt på ståltråden, ett par meter från aggregatet. Här är nåt som
inte stämmer! Mycket riktigt. Kalven tillbaka till hagen och
förlängningssladden till sågen ut för att få plats med sladden till elstänget
istället. Morr på maken där!

Efter både frukost och lunch klädde vi på oss igen. Den
lilla dumpades i traktorn med drängen, kalven hängdes över klon för svepning i
balplast och väntan på bortforsling.

Halm till stora ligghallen och maken kom hem så han kunde ta
hand om det nästan sovande barnet. Lite tidigare lagård då vi redan var ute,
och jag blöt. Idag för ett år sedan var snickarna här och stakade ut inför grävning. Det är lättare att se framför sig nu hur det ska bli, än då.

En tur ute nu ikväll för att skanna av i synnerhet tre kor. Den
ena, allas vår 1703 och översläppt idag, hade fullt sjå med att slicka sin
lilla kviga torr längst in i ligghallen. Hereford 173 smyger runt så det blir
ännu en koll innan sängen. 1680 är verkligen sketa-tjock!

Maken var med och tyckte att han var påklädd, så han har
gått på nästa skift med att spika ribb! Snodde ihop en laddning muffins och
landade halvt om halvt i soffan med Selma och Snobben. Inte lönt att landa
ordentligt då jag måste ut igen.

Och på tal om det; Jirka tittade förbi som hastigast igår.
Och eftersom vi var på väg att märka kalven alla tre, kom han ut till oss i
hagen. Inget konstigt med det. Men medan vi stod där och pratade kalvade en
annan ko. Gick dit och tittade. Hon brydde sig inte ett dyft om att jag och
fyraåringen travade förbi två meter bort. Tittade inte ens upp. Men sen kom maken
och Jirka, då var hon riktigt hög i huvudet och på sin vakt!

0013 tyckte hon gömt kalven väl vid ”rönnen”! Vi har mycket grejer i badrumsskåpet. Eller hade, i alla fall. Och eftersom vi faktiskt slutat stuva in allt igen mellan inventeringarna, får man uppdatera sig. Och nej, har vi klarat oss utan barnspärrar med två barn ska det inte behövas med ett tredje. Undan med det farliga, låt dem hållas och upptäcka så är det över sedan! Tillåtna saker är inte hälften så kul som förbjudna!

God morgon! Tänker du gå upp snart eller?!Har man inte vaknat innan riskerar man att göra det vid ett ras från hönshuset.

Hej grönsaks- och potatisland!

Tittut!
Fel hade jag! La ut en bild på ”nästa kalvande”,
med det var inte alls den som gick runt med en liten imorse. En lugn och snäll ko, trodde jag. Som satte till ett par andra kor så in i vassen när de sniffade på hennes bebis. Ett djupt andetag för min del och repade kalven. Drängen anslöt och kossan likaså. Sniffade på oss i tur och ordning och vände sedan runt och satte mulen i foderhäcken. Märken i kalvöron och när vi släppt den och lämnat arenan kom kossan snabbt från häcken till kalven.
Vi pratade om det där sedan; Om någon helt främmande skulle gått in och tagit kalven. Hur hade Mamma Mu reagerat då? (Samma känsla som när jag var sugen på att be någon främling överfalla mig, bara för att se hur vår världens-snällaste-goaste-golden reagerade. (Gjorde det aldrig))

Annars går man och är helt nojig nu. Tittar och tittar.
Fokus på tuttar och rumpor. En över här, en över där. Och vad är det som skymtar där borta?! Mellan kossorna!? Men ingen utplacerad kalv. Utan den där lurendrejeristenen igen…. ”Alltså, den där rödbruna kossan med horn. Hon är verkligen sketatjock!” Fullt benägen att hålla med sonen! När jag sätter stängsel utgår jag från höft och knä – trådarna hamnar på ca 100 och 50 cm höjd. Det funkar inte jättebra just nu…! Och syns inte jättebra, men övertråden är strax över mina knä.

En vilsen kviga släpptes ut med hjälp av maken sedan vi
hjälpts åt att halma deras ligghall – närmar sig kalvning men krävde en flytt
runt hela gården till kalvhagen. Där vi då beslutade att stänga in morgonens
dam. Mannen och drängen körde ut efter ett par grindar, jag nappade åt mig
kalven och bogserade den tvärs över socknen. Men innan dess hann hon springa ut
med sin mamma på vägen – ingen tänkte ju på att stänga när det ”skulle
baras”. Minsta kalven nästan framme vid ligghallen när de två största kalvarna tog
täten och utforskade vägen de också. Med några kor som hejarklack. ”De går
ingenstans” tänkte jag och petade in ko och kalv i hallen. Kort därefter
kom grindarna och när de nästan var på plats hängde drängen sig på tutan. Korna
långt åt tjottahejti ute på hygget och nya skogsvägen flera hundra meter bort. Ohps! Löplina! Man tager ju vad man haver. Och hon har nu fått i sig.

Men de vände hemåt och kom tillrätta efter en stunds frihet
utan större ansträngningar från oss. När luftledningen var nermonterad vill
säga – en av de nya herefordarna vägrade gå in annars… Wild West inne också. Alla älskar pappa. Och den där lilla glipan mellan jeans och tröja?! Den är jättekittlig! Men tro inte att jag gör något för det! Tro inte det!

När maken väl kom in hittade han två barn vid köksbordet med
lera. Var var den lilla? ”Pipig och gnällig, så henne la vi i sängen. Hon
sover!”

Samma små var ute och hämtade mjölk i tanken och sedan
följde sonen med mig för tvångsmatning av kalven som var helt vimsig. En bra skvätt
hoppas hon fick i sig innan vi gick in för en sen middag själva.

Lilla Selma som ska vara med precis överallt hela tiden man är stilla. Undrar varför hon blivit sån på gamle-dar’. Typ som dagens cat-woman.Trevlig helg

Var är hjulhuset?! Skrapar rejält i svängarna, men omöjligt att bli av med! Nästan som nätet på en djupfryst havrebal.Körde över tre kor igår. Idag petades ytterligare två över
vägen. Den ena vägrade att gå och trots varningar stod hon still. Det blev till
att bussa traktorn på henne helt enkelt. Då som först lommade hon iväg. Inte övertygad, som synes, men i rörelse.

Men den lilla svarta,1761 som flyttades igår, saknades. Svängde inom den hagen och
kikade läget. Mycket riktigt – en liten kalv jämte henne i ligghallen. Hämtade märken och knipsade i dem medan mamman stod en halvmeter bort och slickade sig på ryggen. Ingen rädsla där inte. Nu är
det kul igen! Inom kort kommer en herefordkalv! (Och just nu har jag ju 75% överlevnad på kalvarna! – Hoppas det blir bättre!)

Nattens nya nästandecimeter snö skottades undan och
sömmerskegrannen kom ut men inte in – blev hängades på plogvallen!

Jirka hämtade bale och lånade traktor. Mannen är på nåt möte
men blev sinkad av en fiber-gubbe. Ett par bröd gjorda. Lite pappersarbete
inför vissa uppföljningar ifyllda och lagda i kuvert. Liten blåmask på g

Barnen sover i sina sängar och Selma snarkar högljutt jämte
mig. Lite fika och sängen.

God natt.

Det jobbigaste just nu är inte att vattnet fryser, även om
jag nu står med sjuttiofyra djur utan vatten. Det jobbigaste är att minsta
procent vatten i balarna så sitter plasten fast. Fast som Taberg, skulle
drängen säga. Det krävs väldigt mycket tid för att plasta av balarna innan det
krävs mycket tid för att få av nätet. Sen har ju djuren en del att göra innan
de kommer innanför det frusna skalet och faktiskt kan äta, men de ska ju ha
sysselsättning heter det! Kreatur brukar vända röva mot vinden. Gissa var det blåser ifrån… Kör det ihop sig för den ena får den andra ställa upp. Vilken söt hejarklack man fick. Och den lilla bananen att stoppa i fickan… ”Vad har du i fickan Jan? Är det en jättebanan?!”

En tur till samhället tog lång tid då en lastbil stod och
samtalade med bärgaren. Ute på stora vägen stod en annan lastbil med
varningsblinkers och en bit upp i en annan backe såg det ut som att ännu en
tungviktare stod stilla.

Fick en leverans från Reftele i helgen. Eller en delleverans
i alla fall. En bekant sprang mitt ärende och lämnade det på sitt föräldrahem
intill makens jobb. Så mycket värt att inte behöva åka ”i onödan” i
detta väder ”bara för det lilla”. Vännen åkte ändå.

Leveransen var kalk i alla fall. Båda småkalvarna fick diarré,
så rädda vad som räddas kan med bacilldödare. Om det kan… Men kalkade upp i
kalvarnas ligghallar och nytt strö i dem. Lillskiten dumpades i traktorn
med drängen, lite skeptisk var hon. Och ganska snabbt lite simmig i blicken.
Medan jag rev ut strö lämnade drängen för att plocka upp min pojk vid bussen –
han hade haft idrottsdag och var välpackad – och återvände sedan för att flytta
det som var kvar av balen till nästa hall. Skiljer två veckor i ålder på kalvarna. Sex kilo i födelsevikt. Diarrén har tagit den lilla kalven hårt. En sällskapsdam till middagen sedan resten av gänget rusat iväg på Onsdagsträff innan jag kommit ifrån djurvattnandet.

Man tager vad man haver. I norrfönstret som inte går att stänga för slangar och kablar.

Militären ute och flög. Övning eller letade de efter nåt? Denna lilla kula ställde till det rejält mellan valsarna i spannmålskrossen. Inte var den smidig att få ut heller genom den minimala luckan… Återstår att lokalisera var den kom ifrån…

Kvickt in. Hade tänkt springa genom duschen, men inkommen
max tio minuter före tvungen avfärd och ut med otorkat hår i tjugo grader
kyleffekt kändes inte lockande. Stod och stampade. Maken kommer vilken sekund
som helst. Han kom inte hem, trots att klockan gick. Lillungen insvept i en
filt, in till drängens fru och dumpa henne, hälsa på sonen som satt där vid
köksbordet och iväg. Alldeles senare än jag tänkt.

Hyfsat väglag som tur var så jag var i god tid ändå hos
kiropraktorn. Ringde igår och fick tid idag. Det blev knappast bättre av vurpan
häromdagen. Vänsterfogen i bäckenet satt väl i höjd med knäskålen typ.

Hem och börja på maten. Maken i lagården och sedan iväg på
UV.

Sitter nu mörbultad i kroppen, vetevärmaren är flyttad från
länden till axlarna. Spikmattan väntar i sängen och då ska värmen till nacken.
God natt

Fick ju ryggen justerad för ett par veckor sedan, så det
måste givetvis sabbas. Drämde mig i skallen med järnspett förra veckan lagom
tills nacken började kännas okej och lagom tills smärtan börjat lägga sig så var det dags igen. Snorhalt.
En språngmarsch baklänges innan jag la mig raklång på rygg över ett
traktorspår. (Känner flera kotförskjutningar…) Perrrrfekt! Stackars kossan som stod i närheten – tre meter bort –
fick väldig fart för att undkomma mina fötter…

Tjoho! Hönor som värper precis där de står. Måste testa nåt nytt. Och två(!) gånger har det funkat sen i lördags!

Idag har det varit svinkallt alltså. Varmaste temp har varit
-8,5 (nu -13) och vinden ska vi inte tala om. Tröst att vi inte är ensamma. Bråkade med
vattnet länge innan jag gav upp och drog ut vattenautomat till dem. Väldig
trafik där, så kopplade in den och gick in för middag sedan. Att tina vatten är dötråkigt. Lika bra att somna ifrån… Är man tre om budet blir trycket på vattnet högre om man välter baljan…?!! Sen de hornade kärringarna var bortjagade för femtioelfte gången. De kom ju på att det var varmt och skönt i lä under lagårdsfläkten…

Hade gårdagskvällens surdeg klar som bröd en liten stund
innan mannen och lillhönan kom hem, så hon kom innanför dörren: ”VAD är
det som luktar så gott?! Har du bakat bröd mamma!?”

Ska försöka satsa på en tidig nattning idag. Och hoppas jag slipper
drömma om hamnstaden i dödsriket… Boken är slut i alla fall och den lilla sov
sin första fulla natt på evigheter. Hoppas på fler såna!

Mannen stack till föräldragården för nästa skift – de där
turkarna i källaren måste tittas till…

Busunge! Och en period med mycket bära, helst sista vakna timmarna på dagen. Tillsammans med tupparna i hönsgården. Bor man på landet så gör man. Kanske inte helt väldoftande kläder efter några feldoserade vurpor, men ganska idiotsäker is! (Notera hydrauloljedunken och den chockade 1724 i hörnet…)

Livet just nu känns som att stå längst upp på en bergstopp,
krama en liten, liten snöboll och släppa iväg den. Utan någon kontroll om
det är kramsnö hela vägen ner, om denna lilla, lilla boll kommer att smulas
sönder av kraften eller om den kommer växa och växa på hela nerfärden, med
destination okänd. Eller om den drar med sig en hel lavin i fallet. Och var hamnar den?!

Ingen koll på något och allt kan hända.

Life
is like a mountain railway
With an engineer that’s brave
We must make this run successful
From the cradle to the grave

Heed
the curves and watch the tunnels
Never falter, never fail
Keep your hands upon the throttle
And your eye upon the rail

En vän frågade vad jag ”tänker göra åt det”. Svarade
lite halvskämtigt internt. ”Får leta reda på en passade takstol…”

Men skämt å sido. (Nej, jag är inte självmordsbenägen, bara en
liten aning uppgiven) Jag förstår varför lantbrukare dör!

Jag har haft flertalet diskussioner med liemannen de senaste
dagarna.

If you’re goin’ through hell keep on going

Don’t slow down if your scared don’t show it

You might get out before the devil even knows
you’re there

Det började med att vi gjorde slut på det sämre fodret till
utekorna, i kombination med snö på ingång – de är betydligt mer sugna. Jag
brukar ju näta av balarna inne i hagen för att korna ska tugga i sig det spill
som oundvikligen uppstår, men nu vete rackarn. Lite mer svinn än vanligt…

Korna är som tokiga kring balarna, eller BALEN mer specifikt. Vi snackar en tio tolv kor kring balen där jag ska gå. Och de flyttar
inte på sig. Hinderbana för min del, bland huvud, ben och under halsar. Allt
med ögon på alla håll så inte en dominant kärring, oftast med horn, närmar sig.
(Alla hornade kor ska bort till hösten för övrigt). Hade någon stått utanför
och filmat detta för att sedan visa mig det, hade jag nog idiotförklarat den
där dåren bland alla kohuvud…

Vidare så har jag bockat av en ångestfylld syssla – spänt ut
alla halsband i lagården. Kvigorna har vuxit på sina tre månader inne och
förhoppningsvis växer de ytterligare före betessläpp. Men, som vanligt ångrar
jag att jag inte hanterar djuren mer. Rykta dem och/eller klippa brukar gå bra,
man håller sig utom räckhåll för huvudet. Det gör man inte vid halsen. De känner sig hotade…Inte undra på att en lyckades slita sig halvt om halvt. Dessa låsbrickor har gjort sitt! Indeed! Fäller gör odjuren också!

Så det är livsfarligt när jag kliver emellan kvigorna. Tycker
de. Tycker jag… Hej Hej, klapp på rumpan, två snabba steg in och ett rejält
tag i grinden mellan djuren så man har något att hålla i OM de skulle stirra
iväg sina egna fötter och slå undan mina. Hände ingenting denna gången. Bara
tacksam att jag hade en tom plats bredvid den ena slaktkossan (hon är slaktko
av en anledning!) Hon vägrade släppa ut mig igen så jag fick snällt krypa genom
frontgrinden ut på foderbordet och knata runt om.

Ingen skada skedd, mer än att ett stort ok lättat från
axlarna som kanske kan trilla på någons tår, och jag själv, igen, förbannar mig
för att jag inte springer mellan djuren oftare så de vänjer sig…

Idag fortsatte min vilja till självskadebeteende. Rätt och
slätt så klippte jag till mig själv med ett järnspett i huvudet. Inga detaljer,
men jag lärde mig kvickt hur jag inte skulle stå och bända om jag dessutom tänkte slinta…

En spegel på traktorn hade slagits in så dörren inte gick
att öppna. Skulle hjälpa drängen att fixa det så han kunde ta sig ut. Spegeln
fjädrade till och när dörren gled upp slant jag till på trappsteget och
trillade ner. Höll dock i en störtbåge så blev hängande i vänster arm. Plus för mig. Minus var att positionsljus/blinkerslåda var i
vägen så höll på att slå av handleden. Tur att det är vänster handled som jag
haft ont i ett par veckor, så jag inte ställde till det med den andra också!

Vad jag grunnar på nu är om jag vågar dra täcket över mig i
natt eller om det slutar med att jag trasslar in mig till kvävning, eller spräcker
skallen mot sängbordet när jag trillar ur… Nää, jag har nog förbrukat oturen
för idag.

Kom jag ens under?! Svårt med allt det vita. Vilken lycka när grusbilen hade svängt ut längre bort sen!Jag lyckades dessutom möta en bil snökaoset på Jirkas väg
när jag var på väg dit med traktorn. Oddsen liksom?! Trehundra meter väg. Taxin
blev nog lika chockad som jag över mötet, men han hade den goda smaken att
flytta sig illa kvickt. Ingen gled i diket i snorhalkan, och Jirkas djur
fick sin bale som ombett. (Jag hoppas han var så sjuk som han utgav sig för att
vara så jag inte tvingades iväg i onödan…! Då jäklar;))

Efterlängtad! Och en totalt oberoende medpassagerare. Sen hade jag ett gäng som ropade på mig när jag kom hem också!Lånade också en trevlig bok från Bokbussen som blev
liggandes. Någon som vågar gissa vad jag gör nu på lediga stunder?

En vetesurdeg är kasserad och en ny startad. Baguetterna
till gårdagskvällens tjejträff kunde funka som paddlar till en kajak (har hamnat i högen till skorpmjöl), men
brödet till dagens kycklingsoppa (på egna kyckligar) var så himmelens gott! Hjälp!
Jag skulle inte kunna jobba som säljare då jag inte ser allt det
”underbara och fantastiska” i
allt, men detta bröd alltså…
Bakvägen till vårt hus, som vi knyckt som grovfarstu, är kanske 2,5 kvadrat stor. Jag som går där tjugo gånger dagligen är inte helt övertygad i hur den disponeras. Dörren rakt fram är dessutom ingång till gårdens gemensamma matkällare… Till höger ytterdörren och själv står jag i dörren till tvättstugan…När kvällen är komplett!

God natt

Passar på att fixa extra utfodringsplatser nu när det är hårdfruset.

Ett förtydligande med märkning så finns ju den svenska
flaggan på många livsmedel nu. ”Svensk fågel, svenskt kött, svensk mjölk,
kött från Sverige” m.fl. En åtanke man kan ha är att om det har dessa märkningar är det för att man är ”stolt svensk” i det läget. Inga flaggor,
inga märkningar så kan man dra öronen åt sig.

https://www.lrf.se/mitt-lrf/nyheter/skane/2016/04/fran-sverige/

https://www.svenskdagligvaruhandel.se/aktuellt/svenskmarkning/

Ett annat exempel som dock inte är dagsfärskt – Dan Sukker har
numera sitt socker märkt ”Från Sverige” och läser man vidare står det
” Producerat och packat i Sverige. Råvara svenska sockerbetor.” Sist
jag tittade, vilket är några månader sedan, stod det tex på Icas strösocker
”Producerat i Solna för Ica Sverige”. Inte någon som helst fingervisning på
var betorna växt.
Många reaktioner på de senaste dagarnas texter. Synd att de
flesta kommentarer är från bönder… Missförstå mig rätt. Dessa är ju redan frälsta liksom…!
Och på tal om frälsta!?; Har fler än ”min” familj koll på uttrycket
”Kan inte Mohammed komma till berget får berget komma till Mohammed”?
Precis detta skrev jag till en häromdagen. Och en kort stund senare kom jag på
att personen i fråga är muslim… *svälj* Som tur var bemöttes det med ett
skratt och än har jag inte fått kallelse till Imamen. Jag i ett nötskal alltså!

Idag var det dags för spånhämtning. Två timmar före planerad
avgång gick jag och drängen ut med lillan i vagnen för att ställa i ordning. Flera
månaders regn följt av påfrysning över natten och sedan tio minus i flera
dagar. Allt är fastfruset! Ta-daa! Surprise!

Så efter en lång stund att lossa balklon var det dags att
försöka få på skopan som inte har samma CC i sina ”fästöron” så det
fick fixas.

Spånkärran besitter inte dragögla som de flesta andra
vagnar, utan det gamla hederliga gaffel/jordbruksdraget. Innebar att
hitchkroken behövde vändas så traktorns motsvarighet kom fram. Yeyh! Kofot,
hammare och gummiklubbor i olika storlek, en jäkla massa tid och terapiarbete senare
så satt kärran efter traktorn och skopan på lastaren. MEN! En annan traktor
stod i vägen. Total igenfrusen i dörrarna så omöjligt att ta sig in. Jag såg
däremot att bakrutan inte var helt spärrad, så morakniven in under listen och
bända försiktigt så gick det att klättra in den vägen. Precis som på den gamla goda tiden. Sen så var det bara att lossa
de genomfrusna spännbanden som håller taket på plats innan det kunde lyftas
av…

Här var det lågt i tak…

Och efter alla dessa många-om-och-men så kom drängen iväg
och kunde möta mannen på träindustrin för lastning. För egen del kunde jag ta
med mig slangen som tinat i mjölkrummet och vagnen med lillfisen i i andra
näven för att fylla vatten till mina törstiga herefordar utanför köksfönstret.

Unge från vagn till bil och efter lillhönan på dagis, hem
och skicka in dem båda och gick själv till lagården. Drängen kom hem med lasset och
maken kom en stund senare med sonen.

Taket på spånkärran och inte samarbetade spännbanden
mer då än tidigare. Middag, två bakade kakor, barn i bingen och storkok mat
till den lilla står på trappan och svalnar inför paketering.Vad då reflex? Nädå mamma, jag tar ingen reflex från din låda!

Maken är på älgmöte och själv är det fikadags nu före
bebismat och nattning.

Imorgon firar vi en sjuåring! Vårt kök. En helt vanlig tisdagseftermiddag. Tänk då att det är tre gånger så stort som det gamla……Med en riddarprinsessa och en legosoldat… Snart är det dags igen!

Tittade någon på mjölkdokumentären igår?

Jag gjorde, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om
den. Världsbilden har jag inte helt klar för mig, det blev klart igår. Vad som
putsades kristallklart däremot är SVENSKT!!!!

Men det är klart, ska lantbruksrörelsen sågas är det lika
bra att göra det ordentligt. Nu inväntar jag bara en ny dokumentär där den
svenska (mjölk)bonden ställs mot den utländska. För allvarligt; Man behöver ju
inte ens låtsas att vara smart för att fatta att tiotusen kor på samma ställe
är ohälsosamt för kossan som individ, kossorna i flock och närmiljön. Är en
bonde dessutom inte beredd att kämpa för sina djur, i dokumentärens fall
kalvar, då är man i fel bransch! Visst ska det finnas ekonomi i ett företag,
men är det levande ting inblandat ska även dessa tas hänsyn till.
I det fallet
kan man faktiskt lika gärna kliva utanför bonneriet och titta på vård och omsorg
generellt i samhället. Det skärs ner och skärs ner på brukares och patienters
bekostnad, för att inte tala om de som arbetar i det, och faktum är att jag vågar tillstå att om en bonde skulle bli
påkommen med en djuromsorg liknande många äldres omsorg i Sverige idag skulle
bonden omgående få ålägganden, om inte djurförbud.

I kossans fall krävs sällskap, ren och torr bädd (helst ren
blöja alltså), mat och vatten av hög kvalitet som tillgodoser individens behov
på samtliga plan, utevistelse under minst hundra av årets dagar och restriktiv
medicinering. (Stöd Svenskt!)

Skillnaden är väl att en enskild kontrollant, med hela myndigheter
bakom sig, kan ge sig på en bonde. Tillika påhejad av veganrörelsen. En
kontrollant kan dock inte ensam ge sig på en hel myndighet som styr de, i många
fall fantastiska, undersåtarna som dagligen på odrägliga nivåer trälar för att
brukare och patienter ska märka så lite av det som möjligt. All heder till dessa personer.

Men men. Tillbaka till dokumentären så var det ändå lite kul
att de hade med bonden från Sydtyrolen; som valde lite färre djur med omsorg
för dem. Färre djur, mindre intäkter, mindre kostnader. Men ett drägligare liv
för samtliga. Det är den nivån Sverige ligger mot. Ett helt annat tänk än de
pengagiriga typer som skildrades till stor del i programmet. Ska som sagt bli
kul att se när den svenska sidan skildras. Den siffra jag hittade så hade
genomsnittsmjölkgården i Sverige 87 kor 2016. Den gård med flest kor är jag
osäker på, men en liten plinga i huvudet säger 1600. (lägg inte vara på detta!) Skillnaden mot EU (som
sägs vara jämställt) är att sex, sextio eller sexhundra kor – alla ska ha bete!
Och inga får packas ihop i bunt i så kallade Feeding Lots och pumpas med
kraftfoder för att accelerera i tillväxt under de sista månaderna i livet. I
vissa fall både med hormoner och antibiotika då så mycket djur på samma ställe
höjer smittrycket.
Summa summarum: LETA SVENSKA MÄRKNINGAR!!! Och där det inte finns märkning innebär det i många fall att det är för mycket konstigheter tillsatt…

För att skildra den privata sektorn så försvann en bebis i
vagnen igår och resten av familjen tog en tur till kyrkan. För egen del tänkte
jag ta tillfället i akt efter andrafrukosten att krypa ner i sängen med boken. Det
satte katterna stopp för! Snobben fick ett sånt där totalt knasgoseryck och var
precis överallt och ingenstans, helst samtidigt. Lagom tills jag lyckades värja
mig från honom kom Selma och körde ungefär samma vals. Och när hon lugnade sig
och tog plats på bröst/mage så stormade tre huliganer in!

Lugnet före stormen…
Vad som hände i kroppen i fredags efter massagemattan är ett
mysterium. Huvudvärken ändrade karaktär och mina armbågar har inte varit av
denna värld. Igår började knän och fotleder spöka så nu vaggar jag fram som en
artrossmittad anka i övre medelåldern. Charmigt värre!Lillan fortsätter att vidga vyerna. Allt att stå mot är provat, nu är det stå på som gäller. Och titta in. Alla skåp och lådor. Vet inte hur många gånger vi räddat henne från kökslådorna som stängs när hon rest sig, dragit ut dem och sedan följt med in – med fingrarna emellan… Sonen kom i snickarmode och satte igång med biramar på eget bevåg.

Idag var det dags för den ”riktiga” behandlingen.
Djupgående vibrationsmassage. Det var en upplevelse. Tänk att cykla alldeles
för fort på en nysladdad väg som följts av en bandgrävare, och till det ett
ljud av en nervarvad sticksåg eller trött symaskin… Skumt. Och så
Djääääääävulskt ont på vissa ställe! Men jag är tålig. Hur lederna känns nu ska
vi inte gå in på, inte heller skallen, tröttheten eller något annat som råkar
finnas i kroppen. Jag tror hon fick loss något, sen kan vi lämna det därhän. Inte funkar det att lägga henne inne inte… Kallt, storm eller stekande hett.

Kallt idag. Tretton minus när jag anlände stan. Men ack så
vackert. Strålande sol och vindstilla. Tog chansen och plockade i ordning lite
i bilen och monterade in bilstolen till den lilla. Babyskyddet börjar vara
snävt med vinterkläder. Men det får vara med lite till. Smidigt att dra runt
det i traktorerna!