Busunge! Och en period med mycket bära, helst sista vakna timmarna på dagen. Tillsammans med tupparna i hönsgården. Bor man på landet så gör man. Kanske inte helt väldoftande kläder efter några feldoserade vurpor, men ganska idiotsäker is! (Notera hydrauloljedunken och den chockade 1724 i hörnet…)

Livet just nu känns som att stå längst upp på en bergstopp,
krama en liten, liten snöboll och släppa iväg den. Utan någon kontroll om
det är kramsnö hela vägen ner, om denna lilla, lilla boll kommer att smulas
sönder av kraften eller om den kommer växa och växa på hela nerfärden, med
destination okänd. Eller om den drar med sig en hel lavin i fallet. Och var hamnar den?!

Ingen koll på något och allt kan hända.

Life
is like a mountain railway
With an engineer that’s brave
We must make this run successful
From the cradle to the grave

Heed
the curves and watch the tunnels
Never falter, never fail
Keep your hands upon the throttle
And your eye upon the rail

En vän frågade vad jag ”tänker göra åt det”. Svarade
lite halvskämtigt internt. ”Får leta reda på en passade takstol…”

Men skämt å sido. (Nej, jag är inte självmordsbenägen, bara en
liten aning uppgiven) Jag förstår varför lantbrukare dör!

Jag har haft flertalet diskussioner med liemannen de senaste
dagarna.

If you’re goin’ through hell keep on going

Don’t slow down if your scared don’t show it

You might get out before the devil even knows
you’re there

Det började med att vi gjorde slut på det sämre fodret till
utekorna, i kombination med snö på ingång – de är betydligt mer sugna. Jag
brukar ju näta av balarna inne i hagen för att korna ska tugga i sig det spill
som oundvikligen uppstår, men nu vete rackarn. Lite mer svinn än vanligt…

Korna är som tokiga kring balarna, eller BALEN mer specifikt. Vi snackar en tio tolv kor kring balen där jag ska gå. Och de flyttar
inte på sig. Hinderbana för min del, bland huvud, ben och under halsar. Allt
med ögon på alla håll så inte en dominant kärring, oftast med horn, närmar sig.
(Alla hornade kor ska bort till hösten för övrigt). Hade någon stått utanför
och filmat detta för att sedan visa mig det, hade jag nog idiotförklarat den
där dåren bland alla kohuvud…

Vidare så har jag bockat av en ångestfylld syssla – spänt ut
alla halsband i lagården. Kvigorna har vuxit på sina tre månader inne och
förhoppningsvis växer de ytterligare före betessläpp. Men, som vanligt ångrar
jag att jag inte hanterar djuren mer. Rykta dem och/eller klippa brukar gå bra,
man håller sig utom räckhåll för huvudet. Det gör man inte vid halsen. De känner sig hotade…Inte undra på att en lyckades slita sig halvt om halvt. Dessa låsbrickor har gjort sitt! Indeed! Fäller gör odjuren också!

Så det är livsfarligt när jag kliver emellan kvigorna. Tycker
de. Tycker jag… Hej Hej, klapp på rumpan, två snabba steg in och ett rejält
tag i grinden mellan djuren så man har något att hålla i OM de skulle stirra
iväg sina egna fötter och slå undan mina. Hände ingenting denna gången. Bara
tacksam att jag hade en tom plats bredvid den ena slaktkossan (hon är slaktko
av en anledning!) Hon vägrade släppa ut mig igen så jag fick snällt krypa genom
frontgrinden ut på foderbordet och knata runt om.

Ingen skada skedd, mer än att ett stort ok lättat från
axlarna som kanske kan trilla på någons tår, och jag själv, igen, förbannar mig
för att jag inte springer mellan djuren oftare så de vänjer sig…

Idag fortsatte min vilja till självskadebeteende. Rätt och
slätt så klippte jag till mig själv med ett järnspett i huvudet. Inga detaljer,
men jag lärde mig kvickt hur jag inte skulle stå och bända om jag dessutom tänkte slinta…

En spegel på traktorn hade slagits in så dörren inte gick
att öppna. Skulle hjälpa drängen att fixa det så han kunde ta sig ut. Spegeln
fjädrade till och när dörren gled upp slant jag till på trappsteget och
trillade ner. Höll dock i en störtbåge så blev hängande i vänster arm. Plus för mig. Minus var att positionsljus/blinkerslåda var i
vägen så höll på att slå av handleden. Tur att det är vänster handled som jag
haft ont i ett par veckor, så jag inte ställde till det med den andra också!

Vad jag grunnar på nu är om jag vågar dra täcket över mig i
natt eller om det slutar med att jag trasslar in mig till kvävning, eller spräcker
skallen mot sängbordet när jag trillar ur… Nää, jag har nog förbrukat oturen
för idag.

Kom jag ens under?! Svårt med allt det vita. Vilken lycka när grusbilen hade svängt ut längre bort sen!Jag lyckades dessutom möta en bil snökaoset på Jirkas väg
när jag var på väg dit med traktorn. Oddsen liksom?! Trehundra meter väg. Taxin
blev nog lika chockad som jag över mötet, men han hade den goda smaken att
flytta sig illa kvickt. Ingen gled i diket i snorhalkan, och Jirkas djur
fick sin bale som ombett. (Jag hoppas han var så sjuk som han utgav sig för att
vara så jag inte tvingades iväg i onödan…! Då jäklar;))

Efterlängtad! Och en totalt oberoende medpassagerare. Sen hade jag ett gäng som ropade på mig när jag kom hem också!Lånade också en trevlig bok från Bokbussen som blev
liggandes. Någon som vågar gissa vad jag gör nu på lediga stunder?

En vetesurdeg är kasserad och en ny startad. Baguetterna
till gårdagskvällens tjejträff kunde funka som paddlar till en kajak (har hamnat i högen till skorpmjöl), men
brödet till dagens kycklingsoppa (på egna kyckligar) var så himmelens gott! Hjälp!
Jag skulle inte kunna jobba som säljare då jag inte ser allt det
”underbara och fantastiska” i
allt, men detta bröd alltså…
Bakvägen till vårt hus, som vi knyckt som grovfarstu, är kanske 2,5 kvadrat stor. Jag som går där tjugo gånger dagligen är inte helt övertygad i hur den disponeras. Dörren rakt fram är dessutom ingång till gårdens gemensamma matkällare… Till höger ytterdörren och själv står jag i dörren till tvättstugan…När kvällen är komplett!

God natt