En ung bondes vardag

Bara som ytterligare ett förtydligande, så var föregående
inlägg endast en personlig och ogenomtänkt grunn. Inget facit och ingen faktatext. Men tack för all respons oavsett!

Igår rörde det till tillvaron igen. En kalv låg platt i
lagården sedan vi bommat att flytta kossan i tid. Ruska liv i den och flytta
ner paret i box så kvicknade kalven till kvickt med lite modersvård och bättre
grepp under fötterna.

Drängen la hela måndagen på att gödsla ut uteboxen och igår
blev det dags att ta itu med att strö upp den. Ungefär ett ton torv öste jag ut
först, och toppade med trehundra kilo torrströ så de får det lite varmt och
gott.

Yeah! Fick med den havererade torvbalen från uppfarten!

Det verkade som de trivdes och hoppade och skuttade både
länge och väl innan de kröp ner. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult. Lite
dåligt samvete hade jag dock igår när det drog ner på några minusgrader och
snålblåsten ökade från deras öppna sida. Och mina småbebisar som bott inne i en varm lagård i upp
till två veckor. Jag tror ändå att de har det bättre ute i den kalla,
friska luften på en stor, torr bädd än den minimala, ständigt fuktiga jag kunde
erbjuda dem inne i värmen. I och för sig kan jag nog lista ett antal personer
(veterinärer) som totalt idiotförklarar mig om de får reda på detta, men jag
har ju på papper att jag vansköter mina djur, så varför inte leva upp till
ryktet liksom? Tänk lättnaden när de levde imorse!

Insåg att jag hade en kalv ute också, så den i skopan och
kvigan på promenad på vägen till den torrare kalvhagen innan det blev lunch och
iväg för att skriva EU-papper. Allt för bidragslönen. Förlåt, Jordbruksstödet.

Idag har jag provat en annan sak. Stötvågsbehandling av
armbågarna. Förenklat; förstöra den friska vävnaden kring de inflammerade
områdena för att kroppen ska skicka dit krigare och allt ska kunna få läka ut.
Helt bekvämt var det inte. Men jag är tålig. Läskigast har istället varit i
kväll – vänstra handleden har värkt nåt infernaliskt och knappt styrsel i
fingrarna på den handen stundtals. (Rehab med tangentbordsskrivande). Under
behandlingen kom en rejält brännande smärta längs ovansidan på den högra
underarmen, men sen har där varit lugnt. Fast det känns som om jag sprungit ett
maraton med armarna!
Rekommenderad vila under resten av dagen i möjligaste mån, så glad och tacksam
för den snälla maken som tog eftermiddagen i lagården. Ska dock ta nattamaten
med kalvarna om en stund, för de samarbetade visst inte riktigt med honom.

Kommit på hur man förenar nytta med nytta också – lagom att
ta tandtråden på nattarundan i lagården. Istället för att stå och glo på nån
konstigt grimaserande filur i spegeln kan jag ta en runda ut. Får säkert i mig
massor av bakterier – ett under att jag inte har dött än! – Och jag lär få en
chock den gången jag får för mig att tvätta jackan och hittar hela högerfickan
full med upphittade öronmärken, bös och plackers…!

En jäkla nackdel som inträffat idag, var när verkstan ringde – drängen körde in traktorn igår och jag tog med honom hem efter EU-ansökan. Det läckte i en packbox vid fyrhjulsdriften. En liten titthålsoperation. Nu ringde de och meddelade att de hittat ett rejält läckage mellan motorn och växellådan – kräver storoperation med delning av traktorn. Precis vad jag behövde nu, så jag skuttar jämfota av glädje… Eller nåt sånt…
Undrar när snickarna behagas komma och fixa denna hallen då, nu när försäkringen tuggat klart…

Lite reklam ska jag göra också! Tittade en stund på TV igår,
för ovanlighetens skull. ”Vinnarskallar”. Kände efter en stund att
jag måste samla ihop hakan nånstans kring hälhöjd! Wow, säger jag bara. Det
räcker med det. Rekommenderas en titt.

Någon har fått tillräckligt med hår för att stolt kunna ha ”tåsch”! Taskigt när bullarna är slut. Då får man komplettera med något annat så vikten hålls.

God natt!

Den svenska jordbrukspolitiken. När blev den sån här? När
blev man som bonde lika beroende av bidrag som en arbetslös?

Om jag bara får slira lite på mina helt egna tankar precis
som de ploppar upp, så startade det i samband med EU-inträdet (även om jag inte
minns det). När allt skulle bli ”lättare”. Gemensam ekonomi, friare
handel, bättre samarbeten.

Om jag förstått det hela rätt var det i denna veva Sverige
sänkte garden för sin självförsörjning. Den skulle ”inte behövas
längre”. (Rätta mig om jag har fel)

Att vara bonde i Sverige är väldigt dyrt. Jag är en
förespråkare av bete och utevistelse, men sanningen att säga så växer djuren
sämre då. De mår garanterat sämre, men håller uppe sin dagliga tillväxt på ett
helt annat vis med samma foderstat året om. När de kommer ut äter de lite vad
de vill. Strosar runt lite och förbränner en del av det de äter. För att hålla
fina marker med fin flora ska det betas ner ordentligt, även om det innebär att
djuren får gå på ”smaldiet” några dagar vilket direkt leder till dämpad
växt.

De länder som har slopat, eller aldrig har haft, något
beteskrav kan hålla den högre tillväxten till ett liknande pris, men djuren
blir slaktfärdiga fortare vilket leder till en billigare uppfödningskostnad.
Likaså med mjölkproduktion – bete ger ”sämre” föda och mindre
mjölkmängd. Ska mängden hållas uppe behöver det kompenseras med annat foder i
högre grad. Vad jag vet är Sverige enda land med beteskrav för samtliga
nötkreatur förutom tjurar. För mjölkkorna är det minst hundra dagar om året. Hundra
dagar där kossan får ges en möjlighet att må bättre, men lägger energi på att
dels trava runt och dels leta mat istället för att ”stå still med fokus på
produktionen” och äta det toppfoder som serveras framför mulen.

I Sverige har vi ganska stora krav på utrymme för våra djur.
Åtminstone om man ser det i jämförelse med övriga västvärlden. Detta leder till
stora, dyra hallar med bra ljus, och bra luft.

Vi har krav på en minimal antibiotikaanvändning, vilket i
väldigt många andra länder används nästan som ett dopingpreparat. Undrar hur vi
kan få så mycket resistenta bakterier…!? —

Vår svenska, fantastiska djurvälfärd kostar oss bönder
enorma pengar varje år. Lägg där till att Sverige ska rädda hela världens
klimat och beskattar i synnerhet landsbygden för allt de kan komma på. Vi har
världens högsta dieselskatt i Sverige, och hur många bönder är vi? I många fall
kan det kännas som en bestraffning att hålla på i branschen, medan många andra
länder subventionerar skatterna för livsmedelsproduktion för rikets säkerhet.

Jag har nosat på det tidigare, och det är min totala
uppfattning att Sverige som land har varit alldeles för säkert alldeles för
länge. Danmark är måna om sitt livsmedel (förvisso med avklippta svansar och en
(det mesta är högre än Sverige) högre antibiotikaanvändning i förebyggande
(dopande) syfte. Finland satsar stort på växthus för att kunna öka sin
självförsörjningsgrad på ”sydeuropeisk” frukt och grönt.

Dessa våra grannländer har världskrigen i färskt minne och
väljer att ta det säkra före det osäkra. De minns hur det var att ockuperas. De
minns ransoneringen. De minns vidden av att ha det de behöver inom rikets
gränser.

Dyrare mat? Det kan vara en lösning på svenska bönders
problem. Men den inhemska maten är redan ganska dyr. Eller så är den utrikiska,
ofta långtransporterade maten grymt billig. Och billigt är gott, säger en del. Oavsett
produktionsform, eller transporternas klimatpåverkan.

Gemene man är överlag medvetna om skillnaden på svenskt och
utländskt. Sedan en tid tillbaka är det trendigt att äta efter säsong, köpa
svenskt kött och svenska mejeriprodukter. Hatten av för alla som bryr sig! Ju
mer svenskt som går åt desto högre efterfrågan, desto bättre för bonden.
Kanske. Det mest troliga är att mellanleden käkar upp förtjänsten, eller så ska
skatten beskattas lite extra.

Sen har vi ju den där delen som heter nånting, som jag nu
kallar för storkök. Kommuner. Ju billigare måltid ju bättre. För att inte tala
om restauranger. Billiga råvaror, högt pris ger högre vinst.

En del kommuner ska ta täten och vara gröna. En kommun som
väckte mycket debatt för några år sedan var den som skulle servera etthundra
procent ekologiskt kött. Åkte de och köpte från den stora gården i kommunen?
Nix, Italien var billigare! Men ekologiskt var det!

Vad som ska/kan göras då?

Ja, vad vet jag. Vi bönder skylls ju för att vara ett
gnälligt släkte, men en bra början kunde ju vara att underlätta för de som vill
bidra till den svenska livsmedelsförsörjningen. Som det är nu är det regler på
reglerna och paragrafer och klausuler på de reglerna. Och skulle du fråga någon
vad som gäller vet inte ens experterna det, för det är alldeles för krångligt
för att orka reda ut.

För egen del tror jag att det skulle behöva premieras för de
som vill ha lite mindre och ”gå tillbaka till” de mindre blandjordbruken
som fanns för femtio, sextio år sedan. Det måste bli lättare att komma igång
och få en lönsamhet. Alla som startar företag sliter röven av sig, rent ut
sagt, men väldigt få är bidragsberoende. Och de andra branscher som sliter
röven av sig med MÅL att klara sig på bidrag?!??? I min lilla värld skulle man
kunna leva på jordbruket och eventuellt få nån form av bidrag som bonus för väl
utfört arbete.

Vi som bönder behöver ges en chans att kunna trappa ner för
att hinna och orka förädla den råvara vi producerar. Och vill vi inte göra det
själva måste det löna sig att skicka iväg råvaran. För att gå tillbaka till
mjölken, så kostar en liter i affären?! Jag har inte köpt mjölk på åratal!
Elva, tolv kronor?! I bästa fall får bonden tre! Men den kostar nästan fyra
kronor att producera. Man behöver liksom inte vara nåt mattesnille för att
fatta varför mjölkgårdar klappar ihop eller lägger ner. De har halverats de
senaste åren!

Jag lever själv med kossor dagligen. Har i runda slängar
själv hundrafemtio djur på bete. Men likväl kan jag bli rörd till tårar av att
se en ren mjölkbesättning släppa ut sina kor på bete. Det börjar vara en unik
syn på vår landsbygd.

Det blir stora rubriker när ”Arla höjer priserna”
– med fem öre. Men att de sänkte med tjugofyra förra veckan berättar ingen!
(Arla som för övrigt blivit alldeles för stora för att kunna ha en empatisk
produktion) Mjölkbönder idag får sämre för mjölken än i mitten av åttiotalet.
Då fick de också 3,30. Vad kostade spannmålen då? Vad kostade dieseln då? Det
var då sannerligen inte sexton kronor litern, vill jag lova.

Med risk för att misstolkas, så tror jag att vi måste backa
bandet. Vi måste stärka vår inhemska livsmedelskedja. Vi behöver tillbaka till
”en gård med fem kor, tre grisar och en häst”. Tre fyra stycken i
varje by.

Dessa industrianläggningar vi har idag (jag har själv
hundrafemtio djur, ska jag tillägga) är inte bra för någon eller något. En
ensam människa ska inte bruka hundratals hektar när man rent krasst skulle
kunna leva på femton.

Det som jag tror är anledningen till att det blivit så här,
är dels en blåögd tro på att vi ska kunna konkurrera med utlandet ju större vi
blir. Dels de ökade priserna på precis allting runtomkring. Och dels för att vi
dårar som är kvar känner ett ansvar för att ”rädda” grannskapet när
de andra lägger av.

För egen del kör jag ut ungefär femtio djur varje år på bete
hos andra. Femtio djur som håller landskapet öppet i byar långt borta hos
människor som är tacksamma för att slippa sly och skog direkt på huset.
Människor som varje år lånar mina djur för att det ”inte finns någon
annan”. Jag brukar till vardags strax över tjugo gårdar, om man tänker
gårdarna som det såg ut på sjuttiotalet, för ”vem skulle annars göra
det?!”

Och vips, så är ekorrhjulet igång. För att kunna beta ”åt
alla” behöver jag många djur som kan hålla betestrycket som krävs för vår
vackra natur och rika fauna. För att behålla vår fantastiska natur och vackra
landsbygd. Den som turister vallfärdar hit för att få uppleva. – Men ska jag ha
så många djur måste jag ha vinterfoder. Och då krävs det lite storlek på
åkrarna. Och då krävs det lite större och lite dyrare maskiner om jag ska bli
klar någon gång, för tid är pengar. Och större maskiner kräver lite mer bränsle
och för att ha råd behöver jag lite fler kor som kan ge kalvar att sälja som
kräver mer foder som kräver… Och så vidare och så vidare.

Det kan jämföras med vårt ljuvliga samhälle generellt där
alla ska ha topptrimmade jobb, kropp, löner, hem, senaste bilen, fina
semesterresor, you name it! Men känn ingen press!

Jag kommer inte hålla på med det jag gör nu. Jag tänker inte
växa med djurantal. Jag ska på sikt ha färre, men bättre djur. En önskan om ett
eller flera ben till att stå på. Det ligger på framtiden. I höstas skulle jag
minska på djurantalet. Det sket sig med torkan. Omöjligt att bli av med djuren
nu. Så bara att hålla ut.

Oavsett hur tankarna går med köttätande och allt vad det nu är, ska man vara medveten om att svenskt klimat lämpar sig dåligt för odling av människoföda. Och det många missar är att för att kunna odla något behöver vi gödsel. Vad är mer naturligt än naturgödsel, det vill säga skit från hönor, grisar, kor och hästar?

Hela Sverige är i gungning. Gröna vågar är på gång.
Direktförsäljning är på tapeten och medvetenheten ökar. Det lilla enorma problemet
är bara att det går för sakta. Valsarna är i rörelse, och förhoppningsvis
kommer centrifugen snart igång med en hållbar förändring.

Om detta är något svar eller inte på frågan jag fick
tidigare, vet jag inte. Säkert rörigt som tusan men det är tankarna precis som
de ploppat upp. Inget tillrättalagt eller välformulerat. Totalt mina tankar,
funderingar och åsikter medan mitt vasslebröd står i ugnen. Snart dags att gå
ut till skitungarna i lagården för nattamat. Detta med vetskap om att jag
tillhör en stolt yrkesgrupp i ett föregångsland vad gäller djurvälfärd,
miljötänk och antibiotika. För att inte tala om vår fina landsbygd. Den sköter
inte sig själv. Tumma inte på detta, är mitt budskap.

Tack för alla positiva kommentarer!Tänk att vi körde djur i denna! Brant. Hög. Vinglig. Sista sju-åtta åren har den agerat ligghall, lite nergrävd, men flyttades i helgen till de stora hallarna. En skamfläck mindre i sjöutsikten.Var bortbjudna i lördags. Det var vi för två år sedan också. Hunden har krympt! ”Hål” kom lillflickan och sa. Hon hade rätt. Ett rejält hål i de fodrade stövlarna o storlek 22. Men kanske är okej när alla våra tre barn haft dem som lagårdsstövlar sedan sonen fick dem i en kasse med ärvekläder.

——————————————————-

Så dök den då plötsligt upp. Slaktbilen. Makalöst tjuriga
tjurar att lasta, så tur vi kunde runda av med ett gäng lättlastade kor.

Han ringde och anmälde ankomst kl 10. 10:01 stannade han
utanför lagården. Det tycker jag är bra gjort.

Kossorna som åkte var de sista hornade jag skulle blivit av
med i oktober. Åja, den där felsorterade kvigan rök med av bara farten. Det var rätt djur
som åkte. Beslutet om hornlöst är taget och ett mål att jobba mot. När vi
dessutom fick använda varenda kvadratmeter av hagen för att samla ihop dem och
få upp på min djurkärra kändes beslutet än mer rätt. Lite vemod dock mot min
mjölkis inifrån. Min 1113-ättling.

(1113 var en mjölkko i egen klass. Kalvade en liten pigg skit, brunstade efter fyra månader, där brunsten utmärkte sig med två försiktiga bröl när man kom. Blev dräktig. Mjölkade totalt nio månader och tvärsinade sig från en dag till en annan. En pondus som gjorde att ingen rörde henne, hon rörde heller aldrig någon. Och när hon kom in i lagården, var det tomt i hagen. Hon väntade alltid ut alla andra. Även denna kossa jag handmjölkade inför 300 scouter när de hade läger med gårdstema. Helt fel tid på dagen, utomhus i grimma, bunden i en kärra. Sexton år hann hon bli. Fick en så oerhört massiv juverinflammation vid trettonde kalvningen att vi beslutade att låta henne flytta till de evigt gröna ängarna och nu var det då hennes sista kalv som åkte iväg.)

Men för det första har hon gått från att vara världens fegis
och mjukaste ko till att vara väl medveten om sitt övertag i och med hornen
(hon var den enda med dispens!) och nyttjade dessa vid varje tillfälle. Och för
det andra har hon inte blivit dräktig i tid, vilket skulle innebära en ensam
uddakalv i oktober. Så nej. Det finns inte utrymme för alla önskemål efter
2018. En tagg i hjärtat några dagar nu, sen har jag kommit över det. (Problemet
framöver kan bli att gallra bland korna. Många är väldigt tillgivna. Men det
tar vi då! Har redan hittat en ”älg” bland kvigorna som ska väck.)

Kan nån gissa vad som hände sen?! – Jo, vi möblerade om i
lagården! Flyttade runt lite kor. Roterade i tjurboxarna och samlade ihop
herefordligan, så jag slipper in i alla boxar när de ska vägas. Tog in tjurarna
från uteboxen så den kan ställas i ordning till kalvarna – de börjar få det
trångt.

Det ska bara erkännas att det är lite slitigt med kalvningar
inne. Det måste passas på ett annat sätt när korna sitter fast. Det ska flyttas
och grejas och flyttas igen. Kalvar ska ut och in och hitta rätt mamma (och
helst ska en ko inte ha tre kalvar vid juvret där ingen är hennes!) Men jag ska
samtidigt erkänna att det är himla roligt! Det är kalvar precis över allt. De
är så grymt nyfikna, lugna på sitt egna vis och såna totala glädjespridare. Korna
har lyfts till en helt ny nivå och jag blir så oerhört nöjd/stolt när de
accepterar att jag är lika mycket överallt omkring dem som kalvarna. Någonstans
har jag lyckats, även om jag givetvis har rötägg också i förklädnad. Nån ko undrade givetvis varför jag klättrade över huvudet på dem när jag bytte ut de gamla mjölkko-nummerna mot kalvarnas, så när det var tomt tog jag tillfället i akt.”Här har vi inte haft tillgång innan!” Varken hon eller han i mitten ger sig… Kvällstvagning

Sexton kalvar på tolv dagar, varav fyra kalvar igår. Tre av
dem ”planerade”, är lite stolt över det faktiskt! Att jag hann
se/misstänka i tid. De är luriga som tusan annars och visar inget från den ena
halvtimmen till den andra när där ligger en kalv. Men så är jag lite impotent
också! Eller var det inkontinent?

Svart mamma med 50/50 mjölk/hereford. Pappa samma blandning men brun.Fast mormor var ju ganska vit. För att inte tala om mormorsmor 1113. Så jag har fortfarande ättligar i rakt nerstigande led! Mer än jag visste!

Tre små kossingar ute och en inne. Jag som trodde att jag
hade en frist på utekvigorna tills mitten av mars, men de verkar ha varit
effektiva…!

Så himla vacker liten kviga. Totalt nerkärad i den. Nästan lite pinsamt mycket faktiskt!
Tyckte inte eftermiddagskalven fick komma till, så tänkte ta
det säkra före det osäkra och hälla i den lite råmjölk. Plockade upp min
”vaniljglass” som jag varit på väg att bjuda på flera gånger tills
jag insett att den luktat konstigt. Vattenbad i vasken och när jag skulle hälla
över första tinade skvätten insåg jag att det inte var råmjölk, utan vassle! (Måste
bli bättre på att märka mina burkar – men när man (jag) lägger in det är den
ständiga tanken ”det ser man ju!”) Inte mycket att hälla i en kalv
med andra ord – får bli brödbak. Plan B:

Natta barn och gå ut med en liten spann och ödmjukt fråga
morgonkalvade kossan om jag fick provmjölka henne lite. Efter lite övertalning
fick jag i alla fall ut till en flaska, värmde på den och gick bort till min
eftermiddagskalv. Noll intresse = mätt. Tack för den! Märkte i alla fall kvigan
och ledde/släpade bort henne till ligghallen från den vindpinade kullen. Mamma Ko följde fint efter, nosade på sin kalv i hallen och sprang sedan skrikande
efter mig när jag gick. Tillbaka med kossan en gång till, och en gång till. Och
såg att en annan kviga hade två extra fötter.

Tillbaka till lagården för nattamat för kalvarna. Fånga in
alla igen (börjar vara många med elva. Hoppas de lär sig rutinerna innan de är
fyrtio!) Repa en stor kviga och flytta henne genom lagården till kalvningsbox
och sedan tog jag beslutet att värma på flaskan med råmjölk och hälla i den alldeles
nyfödda kalven. Sonens andra kviga för säsongen. Snäll kossa i alla fall. Körde
lite teamwork. Jag hällde i kalven, hon drack upp mitt värmevatten. Märkte
lilltjejen och släpa in henne i den torra hallen.

Nu är man redo alltså, när märktången följer med in i fickan – igen. Och ni som varit med ett tag kanske minns mina kroniska episoder med termobyxor vs hängsle?! Har jag tittat det ena så inte det andra?! I år har jag hittat BÅDE byxor och hängsle ganska samtidigt!

Tur man har snälla djur alltså. (Å andra sidan räcker det ju
med ett felsteg för att det kan bli den första, enda och sista smällen!) I
synnerhet som maken hade tvärdäckat på soffan efter en lång söndag. Han tittade
upp när jag satte mig jämte med mitt fika där efter elva när jag kom in, sen vet nog varken
han eller jag nåt mer…

Jo förresten. – Jag vet att klockan ringde alldeles för
tidigt mot vad min kropp ville vakna…

Verkar bli en blöt vecka. Botten upp! Förlåt, BÅTEN upp.

Min plan för gårdagen var att bädda ner mig med katten
mellan lagårdspassen och eventuellt trassla ut tvättstugan. Risig i huvudet, täppt
i nosen och hela bröstet i ett skruvstäd. Tji fick jag!

Stack in näsan i lagården efter dagislämning och såg direkt
”kalvning pågår”. ”- Gör det?” undrade drängen som stod
precis innanför dörren och mjölkade sina kor, tittade in i lagården och konstaterade: ”- Nä, den har nog
kalvat!”

Mycket riktigt. En bit in i lagården låg en liten kalv. Så!
Bara att slopa dagens plan A-L och gå på Plan M. Slaktbilen skulle ju komma före kalvarna!!!!!!

Mätt å go! Bävar inför detta att ha ”full koll” på kalvarna hela tiden. Även om man vet att de liksom de flesta bebisar, sover väldigt mycket första dygnet, hinner man ju bygga dödsångest mer än en gång när de ligger så här!

Ett par grindar i den stora gången, ko och kalv dit – varpå
kalven fick fäste under klövarna och började dia direkt! En plats tom efter den
där kossan som vägrar lägga sig bunden, och även en tom plats efter den
nykalvade. Två kor från undantaget ut till dessa platser. Det usla golvet på
undantaget revs ut, nytt lades in, vägra-ligga-kossan släpptes dit och min
dubbla kalvningsbox som hon abonnerat sen i mitten av december rensades ut och
ställdes i ordning med en viss förhoppning om att hinna flytta dit nån ko INNAN
de kalvar. Direkt på sena kvällen igår flyttades en misstänkt ner (sa att jag
väntar för släpper jag dit två lär fyra bundna hinna kalva direkt innan de i
boxen gör det…) Men ingen kalv, givetvis.

Var rätt spak när kvällen kom, men nu är vi igång. Hade en sällsynt och himla mysig helfamiljestund i lagården igår. Även om man både sinkas tidsmässigt, går med hjärtat i halsgropen och blir hindrad i framfarten av halmsnöre… Men alla vallfärdade för att se den lilla kalven. Det är ju nåt visst med den första!

Maken fick brått att fixa med luckorna som med tidens tand
rostat/slitits bort från ränngallerna, så nu är det (tillfälligt i alla fall) tätt
kring hela gödselrännan för eventuella utbrytare. Vi måste verkligen klippa dina naglar så långa och hemska som de är! – ”Det är dina också, mamma” /Lillhönan. (Inte längre!) HUR LYCKAS DE?! Rensflygning på bina!

Och idag har det varit alldeles för fint väder för att vara
inne! Röjde lite i sonens gamla rum för att få det tomt som ”snickeri”
men tog mig sedan ut. Plockat lite stängsel som tjugofem vänliga själar rivit
och trasslat ihop för mig ner mot sjön.
Och vädret sen! Vilka vårkänslor! Och
vilken himmel vi haft! Ni som varit med ett tag vet om min förkärlek/fascination
för himlen! Synd bara att det är ungefär en månad för tidigt för både väder och
känslor, men bara att njuta så länge det går. Det lär bli bakslag förr eller
senare!

Korvgrillning och mat på trappan i solen. Simskola för
lillhönan och egentidsbad för mig och sonen. Hem för en fika och barnen iväg på Onsdagsträff. Hem för middag och bums i säng med de små.

Väldigt snart bums i säng för mig också! Nu startar
nästa karusell – dubbla födelsedagar på gården. Men bara en i vårt hushåll!

Jag skrev ganska nyligen att jag var stolt över mina följare, både här och på Instagram. Senaste veckan har det trillat in några, så har nu passerat 600 på insta! Det tycker jag känns ganska (rejält) häftigt!

God natt

Fyra hundra miljoner kronor. Oerhört mycket pengar! Det är
dessa pengar som gör att ”vanligt folk” kommer med kommentarer som
”Varför klagar ni bönder på ersättningen?” ”Så illa kan det väl
ändå inte vara, ni får ju kompensation.” ”Jo men, nu är det ju inte nån
torka längre…” ”Staten kan inte rädda alla företag som det går dåligt för!”
Men nu pratat vi inhemsk livsmedelsförsörjning. Hälften av det vi i Sverige äter kommer från andra länder! Vi har haft det alldeles för bra alldeles för länge här. De som minns ransoneringstiderna är snart ett minne blott även de. Ingen tror att det kan hända ”oss här uppe” något. Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att försöka tänka till lite…

Staten har slagit fast att de ska ”rädda” Sveriges
bönder med ersättning för inkomstbortfall. En komma två miljarder hette det. (Sägs
sluta på en komma sexton.)

Av dessa är det de fyrahundra miljonerna som gått till oss
köttbönder som grovfoderkompensation då det var missväxt 2018. För att vi ska
ha råd att köpa in hö och ensilage och/eller så kallad grovfoderersättande
kraftfoder. Räknar man som jag gjorde i sensomras med att behöva ge ungefär
femtio procent ersättning till korna, skulle detta ge mig en MERkostnad på
cirka fyra tusen kronor per vuxet djur. Kreatur klassas som vuxna vid ett års
ålder i dessa sammanhang. Självklart söker man stödet, och fick det utbetalt också,
relativt smidigt faktiskt! Ungefär tio procent av vad det kostar mig att försöka
hålla liv i djuren i en dräglig tillvaro var vad jag fick ut. Strax under fyra
hundra kronor per vuxet djur. Nu ger jag i och för sig mina fyrtio innekor ca fyrtio procent ersättning, så förlusten blir ju inte sååå stor. Men har man då dessutom en giraff i KOstym får man räkna med nån krona mer.

Nu har staten kommit vidare i sitt krisplanerande och ska
även ersätta för flera andra torkkatastrofer. Bland annat ska det kompenseras
för utebliven gräsväxt på åkrarna. Tvåhundraåttiosju kronor per hektar vall och
grönfoder, såg jag siffror på nu i Land Lantbruk.

Räknar man då att man får ut cirka tio balar per hektar vid
ett ”normalår”, lagom länge sedan plöjning och halvdan gödsling…
Man kan få tjugo också. Eller som i år – knappt en…

Men åter till tio balar. Fick jag nu bara en bal per hektar
i sommarens torka saknar jag nio stycken som jag behöver köpa in. Vi säger
femhundra kronor per bal i inköp. Det är fyratusenfemhundra kronor i förlust. Per hektar.

Nu ska jag också förtydliga att jag inte räknar med att
staten, EU eller någon annan ska komma på en vit springare med
förstaförbandväskan i högsta hugg för att betala räkningarna! Jag vill bara
påpeka att sviterna från torkan inte är över bara för att det regnat lite
grann. Eller för att det inte längre är trettio grader varmt. Sviterna kommer
att pågå i många år. Och de största problemen har vi bönder framför oss; Djuren
börjar kalva, det går åt mer foder. Djur som man inte hade räknat med att ha står
fortfarande och tuggar ensilage, för man kan inte gärna sluta utfodra dem för
att de redan uppnått ”rätt vikt”. Ett vårbruk är i antågande där
många tvingas plöja upp betydligt mer än de hade tänkt för att värme och sol
brände ner minsta beståndsdelar till en öken. Eller för att vildsvinen haft ett
gynnsamt år och bökar sönder mer än någonsin. Och vad som finns i plånboken ska vi inte prata om. (Där har ju alla det nollställt med dagens kontantlösa samhälle!)

Så jo, de tio procent som statens krispaket utgör, det är
pengar det också. Jag är glad för de pengarna. Tveklöst! Många bäckar små! Jag
blev till och med glad för brevet jag fick häromsistens, följt av en avi om
bankgiroinsättning – De hade räknat fel på mitt EU-stöd för 2016 så de skulle
nu krypa till korset och göra rätt för sig. Det vill säga, betala ut de sex
kronorna jag fått för lite.

Fast det kanske inte var kul, utan mest skrattretande…

Och om man ändå sitter och småflinar för sig själv kan jag
passa på att ta upp det jag gjort tidigare; bonnahumorn som snurrar i när och
fjärran. Ett välkomstnummer till ”Havererade ligghallars klubb”.
Eller den där gången jag fick en film i luren som visade en hjullastare som
satte ut balar på foderbordet i den fina lösdriftslagården, med en text i stil
med ”Är så glad för min lilla, smidiga lastmaskin!” – Den måste ju
kontras på, så jag tog en bild där jag skjuter halm framför mig med högaffel
och skrev ”Jag är så glad att jag har raka foderbord…!”

Det är det som utgör livet. Det relativt sociala liv vi kan
leva idag med ständig uppkoppling och trådlös närhet. På gott och ont. Riggat för djurkarusell! Och nyfikna i en strut, vad tittar ut? (In?!) Satte maken på att köra torv. (Det bråkade för honom med!) Insåg att de tio balar jag hämtat i bästa fall armerar botten till en bädd. Imorgon kommer tio till på lastbil. Plötsligt fladdrade en ficklampa i mörkret och i det lilla utrymmet mellan stängslet och gödselbrunnen stod våra tre barn. Det var lite svårt och ojämnt att gå där, så den minsta tog stöd av eltråden, fint ackompanjerat med dryga sekundintervaller av Aj…Aj…Aj… Men vad gjorde det, eller att det blev middag först klockan åtta, när man fick klappa lamm hos Jirka?!

Avslutningsvis ska jag medge att mina ovanstående
beräkningar nog kan bortses från helt. Matte har aldrig varit min starka sida,
och när jag i dag sorterade bort mina sju slaktkor från övriga gruppen (om nu
slaktbilen får för sig att komma när jag dyrt och heligt blev lovad hämtning vecka
sju…), så visade det sig vara åtta kor. Var kom den åttonde ifrån? Var det den
trettiofemte jag hittade vid flytten från sjön? Den trettiofemte jag inte
lyckats räkna sedan… Så bry er inte om mina flersifferräkningar. Jag
klarar ju inte ens noll till tio!

God natt!

Jo, som det så fint påpekades igår kväll, så skriver jag
mindre, eller i alla fall mer sällan här än för ett tag sedan.

Känner pressen ibland, men försöker samtidigt övertyga
samvetet om att jag inte skriver för någon annan. Tiden finns helt enkelt inte.
Orken finns definitivt inte. Texten i sig är inga problem – jag är som bekant
en skrivare – utan bilderna, som jag tycker ger rättvisa och behövs. Varför ta 400 bilder i veckan om de aldrig ska visas?! Och det tar i bästa fall en knapp minut
per bild att ladda upp, i sämsta betydligt längre tid beroende på hur
mottagning, väder och belastning på det mobila nätet är. (landsbygdens förbannelse och ett urtypiskt I-landsproblem! Lika mycket som att jag börjar få förhårdnader kring de torrspruckna tummarna så telefonens touchscreen knappt reagerar!;P) OCH, som vi alla vet –
börjar jag slutar jag inte! Och igen – det ska alla veta att jag inte hinner
med i dessa dagar. Deadline på rummet är satt och kommer inte kunna hållas –
för jävligt – och det där med en massa kalasande drar en hel del med sig. För
nu är vi där igen. I kalasfebruari. Med start imorgon.

Idag har jag tillbringat hela förmiddagen i samtal. Först på
Blodcentralen på sjukhuset (inget allvarligt – kollar bara upp eventuell
blodgivning) – därav en tidig lagårdsmorgon innan huset väcktes och sedan har
jag fört en monolog med en ung man (oj vad gammal jag lät!) som hälsat på. Eller
kanske det var en dialog? Eller epidemiolog?! (Nu blev nåt fel igen va?!)

Jag har tryckt särskilt på ett par saker:

1. Torkan 2018 är inte slut bara för att året är det. Tvärtom
är det NU problemen börjar på allvar. Pengar tryter. Foder tryter. Ork tryter.
I bästa fall ligger man på noll, i värsta fall långt ner på minus. Det präglar
liksom vardagen på alla sätt som tänkas kan.

2. Sverige har inte sin vackra natur och rika fauna av en
slump. Klyftan mellan land och stad måste minskas för att de i staden ska
förstå att man inte kan framställa livsmedel i fabrik. Det kräver sin bonde.
Det kräver sina betesdjur. Det kräver sin gödsel OM man nu vill minska
miljöpåverkan alltså. Eller så fortsätter man bidra med långa transporter.
Uselt djurskydd. Mer fossil åtgång och en högre miljöpåverkan då mat, oavsett
vad det är för något kräver gödning för att marken inte ska utarmas helt. Baljväxter
som bönor och ärtor i all ära, men det räcker inte. Önskar man då konstgödning
som är just konstgjort med kemikalier, utvunnet ur fossilt material i många
fall, eller naturgödsel (djurbajs och kiss) som dessutom leder till bundet kol
och öppna, vackra landskap.

3. Knyter ihop punkt 2; Vetenskapen måste sluta nischa sin
forskning. Det krävs ett helhetsperspektiv. Som jag tidigare nämnt kom sonen
hem med meddelandet att en ko är lika miljöfarlig som en bil. Jag köper det,
tveklöst. Men som jag ständigt återkommer till: Vilken nytta gör kossan vs
bilen i naturens kretslopp? Läste en forskningsrapport för ett tag sedan (fråga
inte var) där en grupp var tillsatt för att konkret få fram nötkreaturens
skadeverkan på miljön. Tillbaka med en vissling till ruta Två. Läkeverkan då?

4. Bonneriet måste stärkas i samhället och bli ett attraktivt
yrke. Men för det måste punkt ett till tre behandlas PLUS att det måste bli
värt det. Det måste gå att leva på det. Myndighetskrav och allt vad det nu är
måste förenklas så att det inte krävs hjärnkirurgi för att fatta. De som vill
satsa måste ges chansen – idag är du i stort sett körd om du inte är född i
det. Eller kan tänka dig att behöva trettio fyrtio år för att komma till punkt
A.

Nu hade jag förmånen att ”få” en färdig besättning
som jag sedan kunnat spinna vidare i och forma efter eget huvud. Jag är ung. Jag är förälder.
Jag är tjej. – Jag har det mesta emot mig. Men samtidigt inte. Tillåter jag mig
att lyssna och acceptera, finns det många därute som verkar se upp till mig. Flera
gånger har jag blivit kallad ”stark förebild” både som djurägare för
mina ”lugna, fina djur”, för mitt föräldraskap och för min organisation (och
nej, de som sagt det har aldrig varit här och tittat IRL!). Idag blev jag
kallad influencer, med glimten i ögat. (Är inte influencers såna där nippertippor som delger
minsta nagelfläkning på sociala medier och hävdar att allt de är bäst på allt
de gör?! – Nu blir jag snart lynchad igen).

Men det är ganska självklart att jag är stolt över mina
instagramföljare. Tveklöst ska jag erkänna det. Det jag är allra mest stolt över
är att jag inte har någon Facebook att ansluta till. Jag tänker att det beror
på att någonting är intressant av det jag lägger ut. Och att folk hittar dit. Och stannar.

Jag är stolt över att (merparten) av mina kossor är både
lugna och lojala. Jag har trots allt etthundrafemtio stycken i dags dato.
Någonstans har jag ju lyckats med något.

Och det är en utmaning 2019 – att inte ”vifta
bort” det bra för att snöa in på det som är enklare – det mindre bra.

Det blev långt detta också… Skickar över lite bilder på veckan som gått. Och skriver när jag får tid, ork och lust till det nästa
gång. Med gott samvete! Jag har en del böcker att beta av också. Vilken lättnad det är att få fly in i litteraturens förlovade land en stund ibland. Sällskap på frukostmackan och tillika vårtecken?! Sop-sop-sop Bara resten kvar nu då… Tills imorgon… Blir lång kväll… Någon som kan gissa sig till min lyckliga stjärna att jag stängde igen drivgången sen förra rymningen?! Nu är boxdörrarna välsprintade! Lördagskväll, med pälsen lite nonchalant slängd över axeln… Sonen gjorde Gotland, med skog och några små russ. Förkyld och hängig i helgen. Bästa botekuren gjord! Noll motivation på lördagsmiddag. Kändes dock rätt o-okej med hämtpizza, så fick bli chokladfondanter till efterrätt. Och busmaräng av de ratade äggvitorna. Någon rotade både länge och väl i min garderob för att få fram en gungstol…?! När vedspisen blir blöt av torkande vinterkläder eldar man för dåligt! La TV/DVD-dosa längst i botten. Sonen beklagade sig för pappa att han inte kunnat starta TV:n och blev mäkta förvånad över fyndet när han utförde order om att ta hand om sin tvätt! Det är vinter på allvar nu. Låt det vara det då. Inget mer regn, tack! Vedspisasoppa i råkalla februari. Mycket tjock ”plast” på balarna…

3 D! Gårdagens morgonbravader. Grusa loss den, på gårdsplanen, fasthalkade foderbilen… …och rädda Jirkas snöplöjande mitt-på-vägen-dieselslut med en dunk och luftning innan han behövde passera, och innan sopbilen kom… Vill till att ha snälla kor när man står och öser halm i arslet på dem. Fick ta med den lilla ut. ”Det finaste man har sätter man på fodret!” ”De också mamma!”

Mycket att behandla. Många tankar. Ta ett djupt andetag och se till att vara nykissad!
En vy över ägorna på andra gården.

Vet ni vad? Det blev is på sjön i år också! Ta-daa! Vilken
chock! Jag har väl varit på gång länge, men inte riktigt fått tummen ur. Kanske
har jag tänkt invänta slaktbilen som inte dyker upp. Allt för att slippa ta in
tjurarna i uteboxen och slösa massa strö på dem. Men utan tjurarna i uteboxen
kan jag inte flytta över kvigorna från sjön.

Krisen var ett planerat faktum igår så ut med pressen,
täta med densamme och några balar och gå neråt för att hämta upp tjurarna. Och
precis där tänker jag ”shit, bara inte kadaverbilen kommer nu” – vi
hade ju ockuperat infarten! Tjurarna rasslade efter hinken och in i sin box och
lika snabbt rev vi inrättningen.

Iväg efter kvigorna och när jag var nästan framme vid vägen
kom kadaverbilen. Snacka om timing! Han körde först och vi andra tjugosex
knatade över vägen. Samma procedur med de stora kvigorna och korna. Snacka om
chock när jag tydligen har trettiofem tjur i gruppen! Har räknat både
framlänges och baklänges till trettiofyra, och nu plötsligt har jag en bonus! Var
kom hon ifrån, undrar jag… Kanske var det fem i den gruppen jag saknade i
baklängesräkningen som jag kom fram till fyra… Jaja, jag är lite förvirrad
ibland, jag erkänner. Skulle någon sakna en kviga återfås hon mot beskrivning. ”Brun med vitt huvud” godkännes ej!

Efter djurflyttarna blev det foderhäckar. Massa flytt av
foderhäckar. Men vi hade i alla fall tur med vädret! Satte ut en av de nya foderhäckarna, vågar någon gissa vilken det är!?;P

Nån form av lättgympa på kvällen, den träningsvärk jag gick
med fem dagar förra veckan fick väl räcka för denna vecka också. Dock blev jag än en gång medveten om att det där med hopprep måste vara Djävulens påfund!

Igår var det jag som väckte upp lagården då jag var där
redan klockan fem. Tänk så lugnt och stilla det är innan korna fattar att
nånting händer!

Inne igen strax efter sex så genom duschen, väcka barn och
starta morgonen inne. Från dagislämning direkt iväg till Nötköttsseminarium. (”Scenarie”
sa jag till mor sedan, men det verkade jag inte få – hon rättade mig varje
gång!)

En givande timme med en meteorolog som gav en hastig men bra
förklaring till vad som händer och vad som ”komma skall”. Kunde nog suttit med
fokus hos honom en timme till, men det tillät inte schemat.

För att kunna rädda klimatet behöver vi fler betesdjur som hjälper till att binda kol! Tama som vilda. De tama håller ängarna öppna, de vilda håller sig i skogen. Tänk på det alla icke-köttätare-för-klimatets-skull. Allt som skrivs om kossan är negativt, det är vinklat. Väldigt få tar upp allt det positiva en idisslare gör. Jag kanske kan köpa att en ko är lika farlig för miljön som en bil, som sonen berättade en dag efter skolan. Men vad bidrar kossan vs bilen med i kretsloppet?!

Ett scenario jag valt – eller seminarium, om ni så önskar –
var den som hette Torka i relationen. Nja, jag vet inte… Men som
samlevnadsexpert/rådgivare tänker jag mig en kvinna kring 55, gärna blonderad
och transparenta, röda glasögonbågar. Vad min första tanke var om den gubbe på
sjuttio plus och sköldpaddsglasögon var, går vi inte in på. (Jag kan meddela
att mina fördomar grusades som snabbitsocker under en ångvält!) Vad vi
skrattade där inne! Har fortfarande sviter i kinderna! Och när det ”mest
allmänna” gåtts igenom, närmade han sig nästa ämne lite viskande: ”Jag
undrar om det är okej att prata lite sex i denna gruppen, jag hörde någon säga
innan att de skulle klämma på en pung…” -”Jajamen, det är bara att
köra på! Jag har beställt nya pungmåttband!” hojtade salsvärden.

Ska tilläggas att ett parallellt seminarium hette
”Bakdelen är huvudsaken – om avelstjurens ädlare delar”. De riktigt
inbitna avelsbönderna mäter även pungen på tjurarna, för att få ett hum om
storlek på testiklar och dess antagna produktion av duglig sperma.

Jämför kärleken med en aktie! Och att inte ha alla ägg i samma korg innebär inte att ha några älskare/älskarinnor på reserv! Det var han tydlig med!Bönder i stan – allt kan hända! Men man vet att man kommit rätt när man parkerat jämte en lagom stor John Deere på gratisparkeringen mitt i stan!

”Är man lite kär i Exel kan man använda det till mycket
och göra många fina diagram av allt man kan få ut” från slakt och
djurjournal. ”Man fattar ingenting av det, men fint blir det!”

Och så det där med Kanskap. Ett ord som föreläsaren stött på
i nåt program om senildemens.(!!?) Men det är ju så. Kunskap har vi alla mer
eller mindre av. I vårt, och då menar jag nu böndernas, fall, kan du besitta en
enorm mängd kunskap, men utan möjlighet att utnyttja den praktiskt. Då får man
istället fokusera på det man faktiskt kan göra – Kanskap. Omstrukturera, låt det ta tid, slå ihjäl skiten ibland, väg för och emot och till sist är du där du vill!
För egen del vet jag
vilket som vore den optimala foderstaten för mina kor. Den kunskapen har jag!
Men då min flådiga foderblandarvagn för en och en halv miljon sträcker sig till
min enkelhjulade skottkärra med en tvåkilosskopa i, två högafflar och en
inputtad halmbal som bärs/föses ut med tidigare nämnda gafflar, plus en höbal
som jag i bästa fall orkar putta förbi alla envetet skrubbande tjurhuvud när
jag ska rulla ut den, så får jag snällt nyttja min Kanskap och lösa saker efter
mina förutsättningar. Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern
anläggning. Tänk vad jag ska nyttja min kunskap då!

Ett gemensamt seminarium, som faktiskt höll på att bli ett scenario,
var när ett av slakterierna i en ”debatt” hävdade att vi nu sett
resultatet av kortsiktig planering och att vi bönder i framtiden behöver lära
oss planera – alltså ligga minst ett och gärna två år före med foderlager, så att
det säkert räcker och inte trissar priserna som det gjort nu efter två tuffa
år. Och skulle priserna trissas så får vi ju se till att ha pengar att köpa foder för! Dessutom vore det ju bra att inte stå sårbar med djur man inte blir av med
vid kris, så vi får se till att ha plats till dem.

Rent krasst är det som att säga till vilken produktionsindustri
som helst: ”Investera i robotar/maskiner för runt tio miljoner, du kanske
kan komma att behöva dem om några år!”
Eller till en grönsaksodlare:
”Odla tredubbelt vad du faktiskt behöver, nästa år kanske du inte får
något. Med en bra förvaring så kan du nog använda/sälja potatis, morötter och
lök om ett par år…”

Jojo, det kanske funkar. Men hur är smaklighet och
näringsinnehåll?

Jag vet inte… Det är inget slakteri jag handlar med, och
behovet av just dem ökade ju inte heller riktigt. En dålig vinkel på bilden, ber om ursäkt för den! ”Svenskt nötkött, ja tack! ’Det handlar om att brinna för det vi gör, vara stolta och aldrig ge upp dialogen för det vi tror på!'”

Avslutningen var riktigt bra. En föreläsare, framtidssiare,
kalla’t va ni vill. Om alla var lagom trötta och lättroade för honom eller om vi alla behövde
honom på slutet… Vet ej. Givande var det.

Under eftermiddagen började den tidiga morgonen att ta ut
sin rätt. Huvudvärken kom som ett skenande tåg och jag hade bestämt mig för att
äta lite snabbt av den avslutande middagen och sedan åka vid sextiden. Närmre
en och en halv timme hem i snömodd och halka.

Blev sittandes vid ett bord med en slakterikontakt, och
tillika bonde, en kille i min ålder och en äldre herre med tomteskägg och
simsalapokus var klockan över halv åtta! Ohps! DÅ var det dags för hemfärd!

Lite roligt var det också, att jag efter tio månader, ”hundra”
telefontimmar och fyratusen meddelanden, faktiskt träffade den jag haft så
mycket kontakt med. Det har varit en lite mysko känsla att verkligen
”klickat” totalt, delat stort som smått. Och aldrig träffat. Ingen
aning om vad det var för en typ som jag plötsligt känner så väl och vet så
mycket om! Bondeliv, privatliv och en jäkla massa annat. Lite sporadiskt under sensommaren,
under hösten och vintern allt mer regelbundet och nu säkerligen närmre två
timmars samtal i veckan. Jag som inte pratar i telefon! En gång i veckan med
Mormor, en gång i veckan med Mor. Nån minut här och där med maken och drängen,
men då om ”nödvändigheter”. Resten får sms och mail. Sms i
synnerhet! (Ja, ni som vet… Ni vet…)

Ett stort plus för dagen, att träffa denne kollega och snart
väldigt nära vän, och dessutom hans fru som jag hört mycket om. Har aldrig hört
någon annan någonsin prata om sin partner på det sätt som han gör. Och dessutom
efter nästan halva livet ihop. Man blir nästan lite sotis! Bara att erkänna.

Idag tog maken sonen till länssjukhuset för tredje sista
gången. Det rullar på bra med sprutorna och vi får alla hoppas att det går
minst lika bra och besvärsfritt i pollensommaren!
En genomgång inför morgondagens
Reko-utlämning innan jag och drängen rullade ut pressen till maskinhallen. Nu
får väl maken själv åka ut och sätta motorsågen i väggen så mitt lilla monster
får plats med arslet. – De kunde väl planerat för det för trettio år sedan?! Att
det NU skulle behövas en större hall för att han råkat gifta sig med en käring
med storhetsvansinne?! Alltså, hade de INGEN framförhållning på det där
stället? Jävla bönner!

Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern anläggning. Tänk
vad jag ska nyttja min kunskap då! Fast den anläggningen kanske jag bara ska
investera i om-i-fall-att slakterierna inte kan hålla ord om hämtning…

Städerskan har fixat köket så börjar väl närma sig nattning nu!

God natt!

Visst är det mysigt, men ibland känner jag mig verkligen motarbetad!

Oavsett hur året kommer utvecklas, ska jag nu sätta print på
de senaste två dagarna, ”svart på vitt” för de har lett till mycket lösningar.

Igår var det dags att komma i rullorna igen. Studiedag i
skolan gav sonen fritids och flickorna till dagis.

Hemma blev det lite småpill. Skopan kopplades av, full av
stolpar att ta hand om – senare. Så det har stått ett par veckor nu. Men
plötsligt blev senare Nu och stolpar lastades in. Säsongens inköp av stolpar
fyller upp förrådet rejält, och ändå har jag en del kvar ute.

Två av de tre nyinköpta foderhäckarna monterades – den
tredje får reklameras. Stortjurarna fick en av dem och den häck som stått i bitar
sen i våras tog med på returen. Lite mindre foderspill nu när de inte kan ligga
i maten, få vi hoppas.

Träningen drog igång för terminen och jag tänkte försöka ge
det en chans. Kroppen behöver nån förstärkning som inte omfattar gårdsslit. ”Känner
du inte av detta i handleden?” frågan träningsgrannen gav mig en stund in i passet.
-Joodå, men ”ont skall med ont fördrivas!” Det är just handleden som
blivit kruxet igen. Armbågarna känner jag endast vid vissa specifika
tillfällen, så det är bara att vara glad för.

Sliten som tusan i kroppen på kvällen, och mm…låren känns
idag, vill jag lova! Drängen fyndade i gödselrännan igår kväll. Hoppas det inte är en omen för kommande kalvningar. Denna, numer, slaktko, har troligen kastat (fått missfall) en gång tidigare i sommar och tagit sig sista chansen med tjur, annars hade kalven varit större.

Idag skulle det vara riktigt slaskväder, sades det. Och har
väl varit så tidvis också. Suttit inne och pillat på burken. Kom igång med
bokföring för sista kvartalet, dock inte så långt som jag trodde, då jag hade
en del annat att stå i. Samtal på många håll och kanter. Jag har ringt och
andra har ringt. Förvisso en stunds ”nöjessamtal” också, och direkt
efter ringde Lantmännen upp; Lite problem där. Skrev foderkontrakt i torkas
augusti. Med noll bete, ”noll” förstaskörd och NOLL regn. Åtgång
räknades ut lite snabbt, men nu med lite regn (ja, fortfarande väldigt lite
regn med tanke på vad som hade behövts) och med facit i hand står jag med en jäkla massa foder utan åtgång. Typ
femtio ton för mycket… Ohps!

Tack och lov var de inte helt hopplösa, tvärt om faktiskt, så fått uppskov och ett hyfsat pris på ett nytt kontrakt. Snacka om många ton som rasade från axlarna! Det var lätta steg till lagården i eftermiddag!Gamla gårdshunden har återupptagit sina rutiner sedan kärran börjat rulla i lagården igen. Stå och passa när kärran står still och sedan springa runt runt runt foderborden i lagården, skälla och nafsa den rullande kärran i hjulet. Kanske inte lika snabbt och smidigt nu vid 12,5 som vid fyra års ålder… Men jag tror att den tjocka grisen mår väl av motionen! Lång hals. Lång tunga. God vilja.

Slog dessutom ihop mina inventeringssiffror och kunde konstatera att som läget är nu ligger jag bra till. Fodermässigt i alla fall. Även om man vet väl hur mycket foderåtgången ökar vid fler grupper, kalvningar och kornas mjölkproduktion, ser det ut som om jag kunde ha ungefär hundra balar att leka med.

Rubriken har jag lånat från Nisse Hellbergs ”Tufft
jobb”. Kom och tänka på den av de lätta stegen. Bulldozern kommer sig från
något jag sa till en vän härom dagen: Vi är nog såna som behöver en knuff av en
bulldozer, efter att ha jagats av en ilsken struts med blåslampa, efter ett
fotogenbad. Då jäklar bör man få upp farten!

Jag tror att någon ville säga något före maten… Kanske inte så stort förfall, men trenden är tydlig;P Konstaterat de senaste dagarna att morgonrutinerna omfattar ca sextusen steg!!
Nu ska jag tända i spisen och göra Selma sällskap. Och kanske sno ihop en kaka till snickarmaken.