En ung bondes vardag

Skrev för några dagar sedan att man inte studerar varje djur
i detalj varje dag, utan går på flockbeteendet och ser om något avviker. Något
kan till exempel vara en ko som skriker som besatt från fyra på morgonen, tills
man själv kom ut vid åtta och hittade en hängig lillkalv. Med snarlika symptom
som den vi hittade tidigt i somras, inte fick tag i och fick skjuta tio timmar
senare…

Föste in dem illa kvick i en box i lagården och tempade
lillkalven. 38,3. Inte mycket till feber där! Ringde likväl veterinären, en
frisk kalv andas inte ansträngt rosslande med hela buken, tuggar fragda och har
tungan ute… ”Är hos dig om ca en timme” blev svaret. Bra, tänkte
jag, då hinner han undan innan bankmännen kommer mellan ett och halv två… Gick
ut igen efter ca femtio minuter, precis utkommen ringde veterinären; ”Jag
är hos dig om ungefär en halvtimme…” Jahapp, hoppas banken är sen…

Diagnosen var oklar, kalven var ansträngd i lungorna, men
borde inte vara så påverkad i andningen av ”det lilla som lät och med den
tempen”. Troligtvis en aggressivare form av lunginflammation på ingång, så
smärtlindring och sex dagars antibiotika. Inte äter eländet så det syns på
kossan, men han ser inte heller ”tom” ut i buken, så något får han
väl i sig. Trumsjuka bör det inte heller kunna vara, för han är symetriskt rund
och har inte ökat i rundhet, det funkar att skicka i en vattenslang i buken
annars och tömma den på skummet som blir när idisslingen avstannar, skummet som
sedan tätar magmunnen och gör att gaserna (ja, de som fördärvar hela världen)
kommer ut. Så småningom är magen så stor att djuret i fråga kvävs långsamt till
döds… Men, men vi kör vidare i fyra dagar framåt med behandling och hoppas på
det bästa.

Veterinären satte sig i bilen för att skriva ut
behandlingsbevis ungefär samtidigt som bankmännens röda Volvo rullade in på gårdplan, så
det kunde ju varit värre. Bankkontakten är på väg i pension och nu var han ute
och presenterade sin efterträdare.

När de åkt trillade en vän in på fika och blev sittandes en
stund tills det blev dags att laga en sen middag.

Halv åtta imorse rullade klövverkaren in på gården. Verkstolen
lastades av och placerades utanför halta stortjurens box och vi försökte fösa
in honom. Han ville inte alls och mina knappa sextio kilo mot hans 1500 är ju
som en fis i rymden, så det slutade med ett halsband på tjuren (ta ett djupt
andetag och dyk ner under alla hakorna, hoppas att han står still och att
armarna räcker ihop), ett långt rep och vinschen ner på verkstolen. SEN fick
han snällt masa sig in i stolen för att bli upphängd och få fötterna
kidnappade. Något skeptisk tjur!

Han ville som sagt inte gå in, därav halsband, rep och vinschbommen nere. Och tänk vad tacksam man är för hydrauliken! Försöka rycka upp såna här fötter och surra dem för handkraft…

Men inga fel i klövarna – ingen klövspalt,
ingen klövböld, ingen bruten klövspets, inget klövsulesår… Troligtvis har han
stukat sig. När han släpptes ut på gården och insåg att det fanns djur på andra
sidan vägen var han inte speciellt halt i brådskan! Värre att få in honom, då
insåg han nog att han överansträngt sig… Hereford alltså…

De två mjölkeskorna fick sig också en omgång då deras fötter
börjat bli aningens för långa, sen efter tvätt skuttade verkaren in i lastbilen med
orden: ”Jag hade kor utanför stängslet när jag åkte, så måste hem och se
till att få in dem innan de går för långt bort…!”

Tillbaka till starten – mjölkgropen på gymnasiet i tandemmodell, 6×2.

In och bytte om på hela familjen och sedan iväg på
julmarknad på gamla gymnasieskolan för inköp av två sorters glögg vi inte
hittat någon annanstans (Björksav och blåbär)

Hem för fika och utbakning av 115 Skånepepparkakor (alias
smörgåspepparkakor i övriga landet) innan mannen tog min bil till skogen för
lite huggning sista timmen innan skymning.

Imorgon blir det nog heldag borta – barnvälsignelse av
kusinbarnet med fika följt av lunch.

När drängens far lämnade över till drängen på nyårsafton, sa han Aldrig någonting om hur drängen valde att driva det, enligt drängen. Förutom en gång. När drängen köpte sin ”stora” Deutz på tidiga 80-talet. Farsgubben tyckte det var en onödigt stor traktor. Denna bild visar ganska bra hur tiderna förändras. 60-tal vs 2010-tal. Personerna på bilden har inget samband med texten.

”En gammal man gör så gott han kan…” På favoritplatsen, under lampan på hörnbordet, med full koll på slavarna i respektive fåtöljer. Lilla Skrutten, snart 16 år!

Som rubriken antyder; Man vet ju inte vad grejorna går för
förrän man testat dem ordentligt! Jag har den hård vägen fått lära mig att man
inte kan köra en Navara på rött lika länge som en Kangoo – typ tre veckor. Åkte
hemifrån igårkväll med mätaren precis över rött. Tänkte att det är lugnt. En
snabbis hos Mormor och Morfar ”på väg” till dansen, och efter den
blev det hemfärd. Bränslelampan tändes precis när jag lämnade samhället, och
övervägde snabbt om jag skulle gira in på macken (den sista och ända på min
hemresa), men enligt bilens färddator skulle den klara 57. Har ju knappa tre
mil hem, så då går det ju! Med marginal. Pratade sedvanligt med Mor under
hemfärden och råkade kommentera att det rullade oerhört snabbt ner på den där
mätaren (och för upplysning till Jirka: Jag är min mors dotter. Du som så
snällt kommenterade att jag utelämnade de icke publicerbara hagelsalvorna i
bloggen efter mannens dikeskörning i söndags, jag fick höra något liknande från
Skånelandet igår!)

När jag svängde av stora vägen stod mätaren på 27. Men där
är det ju mindre än en mil hem, så det är ju lugnt! Tills jag kom till
hjorthägnet på andra gården och det började blinka streck på trippen… Det går
nog, tänkte jag. (Mor kommenterade ju också flera gånger att det är en
dieselbil, och jo, jag har luftat dieselmotorer mer än en gång av olika
anledningar. De flesta nyare maskiner har elektrisk luftning, men ska man testa det så kanske det inte ska vara – 5 kl 22…). Det rullade på bra en bit till, men när jag passerat sista huset
i brukssamhället och tuggade mig uppför backen så tappade bilen ork. Då fegade
jag ur, slängde på luren i örat på Mor och ringde mannen istället. Han kom med
en dunk, men det visade sig att det inte är lika lätt att fylla en Navara som
en traktor, så det tog en stund, men sedan rullade den de sista två kilometerna
hem, uppför backen och raka vägen till dieseltanken! Så! Nu vet jag det!

”Är det nu du ska ta en bild till Instagram?” frågade mannen. Får ju inte svika honom!

Igår blev en runda till Reftele efter den där pallen med
värpfoder. Drängen var dagen till ära med, och han gaddade ihop sig med
expediten (heter det det när det är en karl? Expeditören?!) Avslutningsfrasen
från drängen blev: ”Man kan inte lita på henne!” Varvid ’han som
satte upp grejorna på kontot’ svarade: ”Nej, det kan jag tänka! Eller jo,
lita på henne kan man nog. Hon är bara lite jäklig!” Och sedan blicken på
mig: ”Men det är bara klädsamt!” *Gubbar*

Nu klarar vi oss över jul. 600 kg foder inlastat, och nej inte av mig!

Idag blev det ännu en lugn dag (mitt bäcken jublar) med en
resa till stan för lite fågelmat, proviantering av ”lite” basvaror på
det stora Kvantum, som är betydligt billigare än vårt lilla Supermarket, sedan
iväg för ett stick i axeln (vaccination, ja tack. Jag hinner inte ligga!), och
sedan förbi den ingifta morbrodern på den lokala bygghandeln för lite gängstav,
brickor, muttrar och en beställning som komma skall.

Precis när ordern ska läggas ringer telefonen; Min bankman
ska gå i pension och vill komma ut för att presentera sin ersättare. Imorgon
eller på torsdag (dagen före hela djurkarusellen?! Imorgon tack!), så det blir
nog en ganska lugn dag då med.

Undrar vad denna lillkille stod och brummade för imorse…

Testar Biltemas sparkskydd för framsäte. Det gör ju vad det kan när man kommer i blöta, megaskitiga kläder. Båda stolarna preppade!

Tjuren sen! Han linkar på. Ligger helst i sin halm, men
äter, skiter och dricker, så systemet funkar. Får ut klövverkaren på lördag
morgon, så får vi se vad han hittar, fötterna behöver en puts oavsett, sen får
vi gå vidare med lämplig åtgärd. Fortsätt hålla tummarna!

Alla som är förvånade över att dagsplaneringen sprack räcker
upp en hand…! Helt tomt i luften!??

Barnen fick dispans, då det gått 42 av de 48 timmar som bör
gå på småbarn efter magsjuka, för att vara med på fotograferingen på dagis. Mannen
blev inringd och jobbade på egna villkor på tidiga morgonen och hade gjort en
knapp halvdag när han kom hem för att vara med barnen på fotograferingen och
sedan ta hem dem igen.

Nytt experiment med att få upp eldvärmen från bottenvåningen

Lite småpill inne och sedan drog jag på mig hela munderingen
för en dags utejobb; fleeceunderställ, t-shirt, tjocktröja, fiberpäls,
raggsockar, termobyxor, varseljacka, fodrade handskar, mössa, sjal och halsduk.

Brandman och klädd på 90 sekunder? Tja, kanske, men då måste det nog vara något speciellt…!

Åkte ner till andra gården för att ge mig på sjöstängena. Detta
i grevens tid. Har sett att det fyllt på i sjön, men trodde inte att det hunnit
bli så mycket. Dessutom har den lagt sig med is i natt, så det var inte alls
smidigt! Det är illa nog att vada ut med risk för stövelskaften, men när det
var till att tassa på is som inte bar överallt höjs spänningen ytterligare! Klarade
mig bra länge, termobyxorna höll förvånansvärt tätt mot stövlarna, ”tur” att jag
städat undan mina arbetstermosar, de hade inte suttit lika tight kring skaften… Sen
plötsligt så brast isen rejält och då blev jag varse vattenståndet; på en
tiondels millisekund flyttades jag från ”barmark” till ståendes på en
dyig sjöbotten. Med vatten upp till knäna och det sipprade så fint in i
stövlarna. Ja vad gör man? Skadan är ju skedd och det kan ju knappast bli
mycket värre, så bara att braka på – det klafsade ju redan isvatten om
strumporna! Gjorde klart det jag höll på med, fick snällt hacka loss tråden på
ett ställe, dock bara en halvmeter, och brakade igenom ännu en gång, tacksam
att jag höll mig ståendes. Isblocken följer ju liksom med ner, och där det inte
är dyer är det sten att snava på. Fortsatte i den andra hagen där jag dock
fegade ur och lämnade en stolpe – lite svinn får man räkna med…

Hejhopp! Mitt i sjökanten uppenbarade sig bäcken! Och vilken tur! Jag har letat efter den hela sommaren!

Isfiske…

Stadig, trygg och säker arbetsplats. Perfekt för min, för tillfället, känsliga rygg och bäcken…

Undrar vem som ska ta upp båtarna…

Lite svinn får man som sagt räkna med. Stolparna är en meter höga…

Hem för klädbyte och lunch med familjen, innan jag och
drängen gav oss iväg för att försöka få med tjurarna en bit mot
vinterförvaring. Lämna aldrig tre trögtjurar utan en upplivande ko, säger jag.
Tre stora tjurar, alla utvecklade individer, så inget flockbeteende där inte,
och ingen som tar kommandot. Shit vad jag har vrålat – ursäkta hemvarande
grannar för störningen – för totalt noll respons. Det slutade till och med med
att drängen tog sats och körde över det nu vattenfyllda diket för att sätta
balen på tjurarnas sida, och jag bar foder och la ut ”spår” till dem.
De gick en bit, men stannade vid ett mindre skogsdike. Vi satte balen och gav
upp, de fick äta sig dit själva med foderspåret jag lagt. Den största
tröggöken, dumbomen, hade lagt sig igen vid deras ”gamla
samlingsplats” medan de ”små” mumsade sig närmre balen. Drängen
började lasta ett gäng balar på vagnen, jag vände nosen hemåt. Och
tvärstannade. Ringde drängen precis innan jag kom in i brukssamhället, och han
tyckte nog också att vi borde fösa iväg den store tjuren så att han åtminstone
kom i rörelse mot de andra två. Vände skutan och tog med traktorn in i hagen.
Och tog oss fram till tjuren. Med en tjock vänsterbakfot och en total illvilja
av att stödja på benet. Och innan vi fick upp honom i ståendes! Han är ju Mr.
Tröggök himself i vanliga fall! Drängen satte klon under rumpan på tjuren och
puttade på. Halt, öm och totalt tom – den vanligtvis sprängfyllda buken hängde
slappt in kring höftbenen. Jäkla tur att vi fick för oss att jaga upp honom,
imorgon kanske han varit så nerkyld att han inte kommit upp! Ja, det är tyvärr bara att erkänna att man inte jagar
iväg alla djur varje dag – man tittar mer på beteendet och/eller om något
avviker. Igår eftermiddag var alla tre tjurar långt in i skogen, idag på
förmiddagen stod alla tre och rotade i sin ickebefintliga foderhög innan de
fick nytt. Inget fog för oro där, och
skadan kan ju dessutom hänt under dagen – det är snorhalt på isfläckarna under
snön!

Ringde på mannen (som jag efter noggrann övertalning fått till
att halka iväg med släp till Reftele efter en pall värpfoder – jag skulle bara
fösa iväg tjurarna först, innan han åkte). Drängen hem efter kreaturskärran,
jag hem efter mannen och barnen lämpades över på drängens fru.

Ner till andra gården, kärran nedanför slänten för att få så
rak upplastningsramp som möjligt, och självklart hade de två små återvänt utan
att bry sig om mitt fortsatta spår till balen. Hade räknat med att få sätta grindar
kring storetjuren (därav mannens medverkan) och sakta och försiktigt pressa
honom (tjuren) in i kärran. Därför förvånande att han fått igång sig tillräckligt under
vår hemmastund att han kom linkandes självmant mot kärran. En grind fick mannen
fram, sen var tjuren inne. Hem med honom och beslutade att lasta upp de andra
två och köra bort till vinterhagen, så den huvudvärken försvinner. Medan mannen
och drängen stängde in den store och packade ihop kärran la jag i räserväxeln
och utfodrade inne i lagården – drängarna som sköter det annars, nu när det är
så lite djur inne, när de ändå är där och mjölkar, det tar inte två mans tid,
men den ena kan ju inte stanna inne. Rallyfodrade i alla fall, och slängde till
sista kossan ensilage när mannen kom och letade efter mig. Ner igen i skumrasket
och fick in den ena tjuren på nolltid. Den andra stirrade dock upp sig, så den
första låstes in i framändan av kärran och den andra fick vi vänta ut. Lastas
upp eller lämnas kvar… Av två onda ting… Efter en evighet som kanske var
fem minuter rasslade det till och även den andra var uppe, drängen körde iväg
och tog en bale på vägen, jag drog före och kopplade ström och rättade till
efter några vilda djur som rivit ner tråden. Släppte av tjurarna i mörker,
vilket aldrig är bra, men de hittade sin bale (tre meter bakom kärran), en fin
gran att ligga under och snö att äta i väntan på vatten, och nu håller vi
tummarna att de stannar inne tills imorgon, då de kan ta sin morgonpromenad i
ljus och spana in gränserna, och vattenkoppen. I denna hage, som ligger på egen
mark är det ståltråd – inget snöpåhäng.

Hem och fixade middag. Övertalade drängen till att sätta
ekipaget mitt på gården och gå in och äta.

Nattade barnen, ut igen och halma rejält hos tjuren som lagt
sig, så jag och mannen bäddade ner honom istället. Nu håller vi alla fingrar
och tår över att han snabbt repar sig – han är för fin för att skicka på
kadaver, men jag vill f*n inte behöva hemslakta en tjur på 1500kg! Eller som
mannen sa; vi har inte knivar till att kunna skära i en sån… Och hissa upp
honom i frontlastaren…Det vill till att traktorn inte ramlar på näsan!

Visst har storleken betydelse! Repar han sig inte hade jag mer än gärna haft en tjur på 400kg mindre att ta hand om…!

En snabbdusch nu, sen tina upp med en kopp te och mannens
nybakade kvällskakor innan sängen kallar!

Ursäkta längden!

”1-2-3-9-10 ett varv till. 1-2-3-9-10 ett varv till. 1-2-3-9-10…”
Detta mötte mig när jag masade mig hemåt i skymningen. Lillhönan stannade upp,
räknade ner och tog sedan ännu ett varv genom hall, kök och vardagsrum. I
tillräckig fart för att man skulle veta att det skulle ta en ände med
förskräckelse – i bästa fall med ett stopp med pannan i köksbordets hörn, i
värsta fall en krock med den glödheta vedspisen. Lyckades tagga ner henne, men
när det sedan hördes ett rejält brak, följt av ”Flåt mamma, flåt mamma,
flåt mamma!”, så visste man att hon gjort något hon vet att hon inte
bör… Inne i vardagsrummet låg hon, fastklämd under torkställningen och bad om
ursäkt, sedan hon, ännu en gång, krupit mellan benen på den. Detta efter ett
vea-la och en tur på skidor. Så sjuk har hon varit idag!

Fantastiskt vinterväder (en månad för tidigt), men undrar om djuren stannat för tråden i markhöjd…

Har kämpat vidare med min tråd. Den är inte rolig! Var i
andra grannbyn på förmiddagen och halkade runt i slänterna i tio centimeter
snö. Åkte hem för lunch och vantbyte, och på väg ut mötte jag drängen som kollat
på djuren hos grannen i byn. De hade ätit slut på sin bale så vi beslutade att
ta hem dem. Kunde gått smidigt, men resulterade i att jag körde skytteltrafik mellan
hage och hemmet; När vi (jag) stängt in djuren i en mindre fålla, och kärran
kommit på plats, skulle vi fälla ner rampen. Fastfrusen! Tog oss några minuter
att bräcka loss den, men den föll ner med gemensamma krafter. Men! Båda
dörrarna fastfrusna av tio centimeter dynga… Satt som ”Taberg”, som
drängen sa. (Nämnde det för mannen sedan: Just det, såg att det blivit som flytgödsel i kärran efter körningen igår och det borde vi kanske gödslat ut…) Bara att köra hem efter slägga, kofot och bräckjärn. Satte igång
att hacka vid varsin dörr och hade att göra där i ungefär en halvtimme innan
den ena dörren gick att få upp. Gick in i kärran och hittade – en skridskobana!
Släpp in djuren där så hade vi haft tre djur att nödslakta med brutna ben. Hem och
skyfflade i grus i en balja (tur att det finns lite precis där utloppet är från
vakuumpumpen från mjölkmaskinen håller det tinat). In med bil och grus i hage för att komma så
nära kärran som möjligt och sedan sprida ut det i kärran där drängen fått upp
den andra dörren. Puh! Bara att få in djuren, vilka inte alls ville samarbeta,
då de såg främmande kor i bildörrarna (Flåt B, men det är en bonnabil! En nu välpussad, men ostångad, bonnabil…)

Djuren i kärran och hem, när de släpptes av så körde drängen INTE
i diket, utan höll sig på vägen. Där bräckte gubben ungtuppen!

Iväg till grannbyn igen för att rädda tråden från snöplogen.
Efter en stund där ringde en kille angående nån leverans. Vad? frågade
jag. ”Vet inte, men det kommer från Holland”, sa han. Okej… (Det
var lång förvarning!) Är det ligghallen?! ”Det vet jag inte, men det
kommer från Holland!”.

Suck. Du vet väl för f*n om du kommer med ett paket på ’två
kilo’ eller ett på ’två ton’! Krävs traktor för att lasta av det?! … Nej, det gjorde det inte, och jag hann hem
innan han kom också!

Någon som förstår varför jag är öm i händerna? Ett stängselband, 1,5 cm is och sedan snö utanpå det… Undra på att det inte går att få av allt och rullarna blir lösa…

Nu ska jag sätta mig på vardagsrumsgolvet och rulla om min
stängseltråd som har stått på tork i tvättstugan sen förra veckan och som nu
har blivit enormt lös på rullarna, vilket kommer göra mig olycklig till våren,
då de kommer att trassla upp sig som en hysterisk karusell på tivoli…

Dagsverket, det går nog att fylla en Navara också. Packen med trästolpar ingick visst i leveransen av bilen! Fint skall det vara, med hemmagjorda fyrkantsstolpar av äkta ek. Tack igen, B.

I somras fick sonen en hagelbössa gjord av Mors B (den övre), och efter en tid saknade lillasyster en. Igår kom leveransen, så vi är nu inne på andra dagens diskussioner syskonen emellan angående om hon fick en älgstudsare (sonen), eller en enkelpipig hagelbössa (dottern). Lantisungar eller vad?!

Nog för att hösten varit lång, torr och varm, och nog för
att alla varit medvetna om ATT det kommer att vända… Men att detta ATT skulle
ske precis bara över en natt, var en annan sak. Hela helgen har ju varit
”söndag”, så det har gått på ”halvfart”.

Dagen igår var mannen på jakt (de lyckas verkligen träffa in
det bästa vädret…!?), och hemma var det en snabb städning och matlagning
innan Mor o B kom. En titt med Mor och nya bilen på föräldragården gjorde klart
att djuren inte bara har koppling till en vit skåpbil, utan även till mig.
Tillräckligt att de fick fnatt med bakben och svansar rakt ut innan de satte av
i galopp mot oss, varvid en smått nervös Mor säger: Stannar de verkligen när de
kommer hit? Ja, det gjorde det. All snö regnade bort, så de hade inte så svårt
att få fram de få grässtrån som fanns kvar – de hade putsat förvånansvärt väl!

Fick höra att svart inte är en bra färg (vilken färg är bra), men denna bil höll sig sannerligen inte särskilt svart särskilt länge…

Lättast att köra genom skogen där ingen annan kört, det var inte så ”glassigt” där.

Det finns även andra bönder som blev tagna på sängen av vintern!

Idag var det snö igen, och en massa vind. Efter en koll uppåt så skickades barnen in till drängen och fru, Jirka ringdes in, mannen kopplade kärran och vi tre
åkte ut till föräldragården för att hämta djuren, som inte alls hade planer på
att stanna en minut längre än de behövde, så lastningen gick på fem röda! De
släpptes av hemma och vi fortsatte norrut till grannbyn som nu förvandlats till
Lilla Norrland med nästan dubbla snön mot hemma. Även dessa djur ville gärna
med hem, så när jag ropade och lockade med spann för att få dem dit jag sett ut
lastningsplatsen, och skulle underhålla dem där medan Jirka sprang bakom med en
tråd, höll jag på att bli uppäten av bara farten. Fick slänga spannen ifrån mig
och ta mig ut ur flocken medan jag var ståendes. Men det är kul med såna djur!

…Och där gick den andra bromsslangen på kärran…

Fick köra de nitton djuren i två lass, Jirka hjälpte mannen
dra upp och välta båten och jag körde en extra bale till gruppen som plötsligt
innehåller 51(!) djur. Med dagens tjugoåtta hämtade djur så återstår tre hos grannen i byn, och de tre stora tjurarna på andra gården som jag ännu inte bestämt vinterförvaring för ännu. Det ändrar sig fort!

Halt väglag, vilket funkade ändå, tills det var dags för ”sista åket” från hagen till uppställningsplats; Hal väg med tyngdpunkt på fel ställe så hjälper inte fyrhjulsdrift. Det behövdes inte oroas för eventuellt möte, och en infart till den vänstra åkern räddade upp ekipaget på vägen igen. Detta var inte min idé för upplysning och jag hade varit alldeles för feg för att fortsätta köra:

Klockan hade blivit mycket så det kändes bra att vi hade
rester att värma sen gårdagen, innan det var dags för minnesgudstjänst (för
svärmor som lämnade oss på senvintern. Men. Planerna ändrades. Och ”tur” var
kanske det.

Efter en kort stund slutade lillhönan att äta, satt stilla
en stund och sedan kom det på retur. Hade det hänt en halvtimme senare hade vi
skyllt på den sedvanliga åksjukan (som är värst när hon är nyäten, så vi
försöker låta det gå en rätt bra stund mellan mat och bil, när det är möjligt).
Hade det hänt en timme senare i kyrkbänken… hade det varit riktigt jobbigt.

Mannen åkte själv och efter ytterligare några urrensningar
slocknade lillan på soffan. Efter nära tre timmar där med en paus för retur,
dricka och ett kex, så återkom den där ”blicken hon har efter dig (mig),
den som är så full i fan” (eller hur sa du Hans?). Hon skulle hur som
helst sova på soffan i natt, men när det blev dags för brorsan att lägga sig
kom hon tassandes efter. Så våra redan stormkyliga golv är för tillfället helt
nakna då alla mattor är borta, så håller vi tummarna att natten blir lugn och
att vi andra klarar oss. Finger krossed! (Nu ska bara jag på sedvanligt för-säkerhets-skull-vis må småilla i några dagar framöver. Jag vet att sånt bara sitter i huvudet, men jag råkar ha klent psyke!) Mannen får snällt vabba ett par dagar – jag har mängder med stängsel som måste upp innan de fryser fast eller faller offer för snöblad!

Eftermiddags-pose

1 november 2007

Idag kom så leveransen. Eller ”blindköpet” från
Skåne om man hellre vill. Den nya Bonnabilen, bättre anpassad för livet just nu
än Kangoon. Dock fick jag lägga några tusenlappar emellan… Dessutom saknar
denna en pedal – kopplingen. Det innebär spännande körning ett tag innan man vant
sig! Sen blir det väl lika illa med alla kärringstopp med privatbilen, där man
MÅSTE använda vänsterfoten…

5 november 2016. Tillbaka där det började – Nissan

Skitväder, rent ut sagt. Småspik regnar från sidan. Tittat
på djuren igen. Åtminstone de på föräldragården måste hem snarast – de har ätit
enorm bra, så det är inget synd om vädret slår till åt det just nu negativa. Vill
heller inte ha kyla än – måste få ut några lass gödsel innan det fryser i
tunnan, annars kan det gå illa i vinter!

Men! Det är inte mycket annat att göra än att gilla läget. Gårdagens snö har regnat bort idag, men nu fryser det på och glassar igen…

Samma ställe, samma djur. Tre dagar mellan bilderna.

En fredag med slow-cooking på vedspisen. Blandsaft och lingonsylt

Sonen staplade in ved på eget bevåg. Men det känns lite vanskligt att ta träna…

Precis kommit hem från ett larm. Saknade stängsel på ett
ställe, körde upp dit och rättade till, körde ytterrundan längs vägarna och
kollade läget. Såg inte ett djur, så har de gett sig på promenad önskar jag att
de går hem så det bara är att släppa in dem i vinterhagen. Men… Det är halt
ute! När jag sniglat mig ur kurvan i nerförsbacken (25-30km/h) och skulle
svänga till vänster i T-korset, fick jag ta en snabb funderare på om jag skulle
fortsätta nerför den långa backen till sjön, eller om jag faktiskt fick stopp på
bilen så att jag kunde svänga. Svängde, men jag höll låååångt ut på höger
körhalva när jag till slut tog vänster – sen la jag i fyrhjulsdriften sista
kilometerna hem… Nu ska jag göra som katten:

Vad månde det bliva av pöjken…?!

Och hur många brukare av hemtjänsten läser på kommunens hemsida? Förlåt, jag ska inte vara så fördomsfull…

Det ingick inte planen att vakna upp till ett totalt
vinterlandskap imorse. Så sent som igår tog vi beslut att preliminärboka tisdag
till att hämta djur från andra gården, och att mannen skulle ta ledigt då för
att hjälpa till med grindar. Djuren kunde gott putsa till lite mer i slänter
och kanter. Det var därför en smärre chock när jag efter dagis svängde åt den
andra gården och där var tre gånger så mycket snö som hemma… Ohps. Dessutom
obefintliga stängsel – hjortdjur i kombination med tung snö som tynger ner
tråden… Gick ett antal hundra meter och krokade i och sträckte upp trådarna.
Jag är ju både gnällig och känslig som önskar el i tråden, men minst att den
sitter uppe…

Blev inte mindre orolig för hur det såg ut i Lilla Norrland
norr om oss… Där fanns nästan ingen snö! Gräset stack igenom snön i alla
fall, och djuren gick med mularna i backen. Sen att jag själv med knapp nöd kom
upp på gårdsplanen där… Smarthuvudet fick för sig att köra genom skogen upp,
istället för ner. Backen är visst rejält brant blev jag varse…

Börja köra balar till djuren och fördärva åkrarna på andra
gården, eller ta hem djuren? Slängde ut ett par krokar. En nappade under
förutsättning att man ”kunde ta en långlunch” och hjälpa till. Hade
planerat att lägga om däcken på bilen och sedan åka och handla innan alla andra
gör det inför helgen, men det blev till att sadla om och köra iväg med
traktorer, bale och kärra. Grindpojken gick all-in och släppte inte mig nära
grindarna ens, så det blev till att minska hage och fösa djur. Och det gick
jättesmidigt! Lyckades hålla två av tre stora tjurar utanför den lilla hagen,
och fick sedan in tolv djur i första lasset. De kördes hem, de kvarvarande fem
sattes i grindar och i min ensamhet föste jag över de stora tjurarna till
grannhagen som en etapp på deras vandring hem till andra gården, där jag (för
tillfället) har tänkt ha dem på vinterförvaring.

Dags att plocka fram hjorten i dem och skrapa efter mat…

När de sista fem skulle lastas upp fick en ko panik efter
all stryk en annan ko gett henne, så hon tog grindarna på huvudet och promenerade
iväg. När vi fått in de andra fyra i grindarna igen, var hon inte alls sugen på
att låsas in igen, så hon tog ett skutt upp över tråden och gick iväg på
asfalten. En förbipasserande som var på väg hem, gjorde helt om och gick efter
henne. Därefter praktiserade vi grannsamverkan på riktigt. Man ska ju be
grannar skotta och så om man är borta, men vad är det mot en kojakt i grannens
trädgård? Kossan föstes in i hagen igen, den elaka kossan hade låsts in i
kärrans främre del med två kalvar, och de sista två korna trycktes in. Den
förbipasserande mannen satte jag på att patrullera vägen utanför, skulle han
ändå prata med drängen kunde han ju göra nytta, tyckte jag! Att han fått koskit
under skorna bjöd vi på!

Detta är kalven som startade livet med kraftig navelinfektion och penicillinkur. Han har återhämtat sig. Kan tilläggas att kossan är en av mina största, korsning mjölk/Simmental.

Det lasset hem, sen över vägen till de sista sex. Tog längre
tid att sätta upp fem grindar, än vad lastningen tog, och innan vi skildes åt,
frågade grindpojken om han fick låna en rejäl traktor till kvällen för att köra
fram foder till sina egna djur. (Hmm, om han offrat en ”långlunch” på
mig och mina djur, har jag ens ”rätt” att tänka tanken på att säga
Nej? Knappast!)

Körde hem lasset, 23 djur hemtagna, satte drängen på att
fixa fram foderhäckar och balar till djuren. Själv tog jag traktor och skopa
och körde ner för att rädda stängsel längs stora vägen, det som ska stå nära…
Värdelöst när det bli så här. Idag har plogbilen varit snäll, men om det blir
så illa imorgon som de förutspår, så hjälper det knappast med regn på lördag om
stänget ryker offer för plogen innan. Rev alla mina vägstängsel, förutom en
liten kort sträcka, som stod uppe i vintras, ska ner senare. Inte så smidigt
att få upp stolpar som börjat frysa fast, och sedan armerats av den snö
plogbilen skottat undan… MEN! Det är betydligt smidigare än att rulla upp
stängseltråd full med is och påhängssnö! En del har legat i sol idag, så det
var i stort sett tinat, men den del som legat i skugga var värre med. Tur för
mig var att kokerskan på dagis kom gåendes förbi, pratade en stund och
förbarmade sig när hon kom tillbaka efter sin promenad, och ställde sig för att
isa av det värsta på tråden medan jag rullade upp den! Tackar för detta!
(Snacka om att jag anlitat svart arbetskraft idag, men det talar vi inte högt
om).

Hoppas djuren ser tråden bättre än vi..

Gjorde klart i alla fall. Nästa prio är definitivt att få upp tråden ur
sjön, sedan har jag vägstängsel uppe i andra grannbyn som nu är tom på djur.

När jag kom hem i skymningen hade mannen och barnen precis
lagt på mina vinterdäck, underbart!

Och! Jag har pratat med Växa-personal och bokat vägning av
mina äkta hereford, dräktighetsundersökning och Paratuberkulosprovtagning. När
vi lagt på blev jag osäker på hur vi egentligen sa, så fick ringa upp igen
under eftermiddagen. Vilken fredag menade du? För jag tänkte mig den 18:e…
”Oj, då. Ja vi sa nog ingen datum, men jag tänkte mig nog nästa fredag,
den 11:e!”. Hrm, hade varit snopet om semintanten knackat på lagårdsdörren
en vecka för tidigt med hälften av objekten på bete… (Om det inte blir mer
snö). Så var det utrett, med hennes slutkommentar: ”Det rullade på så
oerhört smidigt förra gången, så det finns inget fog för oro denna heller, som
jag ser det!” Det känns som sagt när såna som ”ser allt” säger
så!

OCH! Ännu en storaffär är avklarad. Eller nja, skutan är i
hamn, men den är inte förtöjd än. Jag är skitnöjd… Och livrädd! Men men,
pengar ska rulla!

Tillbringade eftermiddagen med frostskador! All ära och
intresse för uppfräschning av avel och exteriörbedömning, men inte i snålblåst och strax över nollan!

Exteriörbedömning av elittjuren Rocky. 5 år och drygt 1500 kg. Även fått till kriterierna för ett fint innanlår. En nia, högst på skalan, och kom på topp då det var så där ”gosekilligt”.

En timme på en riktigt fin Hereford-gård och sedan ett par timmar (?) i en
lokal med fika, utfodringsrådgivning och många diskussioner om både ämnena och
en massa utsvävningar om tjurar, semin, prövostationer, slakt, Fix- och
Pix-värden och massa annat. Flera avelsveteraner som gjorde senast nämnda ämnen,
så de få som var med från så kallade bruksbesättningar (de som bara föder upp
djur, utan inriktad avel), fattade inte nåt! (”Det värsta någon kan säga är att det ’bara’ är en bruksbesättning. Ordet ’BARA’ borde vara förbjudet inom köttbranschen!”)

Klockan hann dra över en timme innan vi bröt upp, då hade
snöregnet dragit ända dit till sydvästra delen av länet, så det tog en stund
att köra milen hem… Blev rejält slirigt när jag svängde av storavägen för den
sista milen hem, men hem kom jag i alla fall.

Hade en sååå fantastiskt fin vy när strålkastarna lyste upp de vita granarna, men i risk att jag inte skulle komma igång igen i den sega uppförsbacken, så fick det bli ett stopp på väg ner istället. Dags att lägga på vinterdäcken!

Dansinstruktören ringde under eftermiddagen och halvt om
halvt avrådde mig att komma ikväll, skulle bli själv då resten av gruppen,
boendes i Jönköping inte skulle komma. Avbokade allt när jag väl tagit mig enda
hem. Blir att kura i soffan framför elden istället, och tina upp benmärgen.