En ung bondes vardag

Jag fattar nada! Lillkalven som vi dömt ut i tisdags kväll
men gett respit till onsdag morgon stod så fint och snuttade på mamma när de
skulle flyttas! Öron rätt ut och svansen som en propeller, så han får hänga med ett par dagar till. Vilken följetång… Kossan och kalven
flyttades ännu en gång till ett litet undantag där kossan bands. Deras box ska
hyras i andrahand av herefordkvigkalvarna ett par dagar.

Igår delades kor och kvigkalvar, gick bra efter
omständigheterna, då två kalvar blev kvar i hagen så två kor fick släppas
tillbaka för att hämta dem. Stortjuren blev förpassad till ett hörn utanför i
regnet och djuren som skulle in drogs via hans lya. Spångtjuren togs in som
nummer ett, via vågburen (2,5 år och 788kg) och sedan bands han upp med de
andra två spångtjurarna.

Nio kvigor bands upp, herefordarna fick som sagt permission
i en box ett par dagar. Känns lönlöst att slita med att få dem över det
livsfarliga gallret över gödselrännan för att binda, två dagar senare tvinga
dem över igen för att vägas för att ledas tillbaka över gallret. När det nu
gick att få en box relativt smidigt till dessa fem. Nu är det riktigt
tut-i-luren då måndagens elva skrikhalsar fick sällskap av fjorton nya… Kvigorna
tutar en del i sin tur, men småtjurarna verkar mest nöjda över att få fri tillgång
till mat utan konkurrens…!

Det fyller på, både ute och inne. Imorgon ska djuren över till sjösidan igen sen hoppas vi att det fryser rejält innan de måste tillbaka till denna leriga vinterhage.

Idag är vågburen flyttad via traversen och rälsen i taket,
riggad inför morgondagen. Det är då dags för den stora djurkarusellen.

Jag har även vid utfodring av de båda tjurarna på andra
gården suttit och vaktat bajshögar. Dessa ska också lämna träckprov, men
onödigt att ta ut seminpersonal dit också för att sitta och vakta… Den ena
släppte sig så fort jag kom, den andra höll inne på det så när jag tröttnade på
att vänta tog jag en promenad och föste iväg dem. Mycket riktigt så tål kreatur
inte att röra på sig utan att lätta på lasten, så kunde jag åka hem!

Denna killes rygglinje går inte av för hackor! Hade man velat önska mer så kunde ju infästningen av den bakre lårmuskeln kunnat fästa ett par centimeter längre ner. Men han är fin. Och nyfiken på vad jag gjorde där så länge!

Plötsligt händer det! Och uppdrag slutfört!

Mannen fick höra via rykten på jobbet att han som skulle
hämta en tjurkalv här ikväll låg hemma i magsjuka. Under dagen ringde han dock
upp mannen eftersom han ”mådde mycket bättre nu och räknar med att komma
ikväll…” Där kunde dock mannen säga ett bestämt Nej. Stolt över honom
där!

I och med detta fick jag tillfälle att fixa smörkrämen till
mina biskvier, och Jirka tittade in med oxalsyra för bekämpning av varroakvalster
i bikuporna (något som alla biodlare i södra Sverige tyvärr har)

Sonen kom dessutom iväg på sin simskola (”Det var
mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara!”)

Vi som var hemma fick fixa osten till såsen! Och offra en extra äggula till smörkrämen. Vitan fick bistå till ytterligare färg i marängburken!

Nu läggning, lång dag imorgon!

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Jag och drängen
flyttade runt djur, satte kvigor på andra platser, band upp de som var vid
norra sjöspetsen som bara hivades in i en box när de hämtades hem. Tre
tjurkalvar för året bands upp (enligt nya regler och lag så får inga tjurar
bindas efter 1/8 2017, tills dess ska jag nyttja möjligheten så länge jag kan
och måste), så ännu en box blev tom.

Tog mig faktiskt i kragen och slängde den trasiga stängselstolpen som jag i brist på annat stoppade i knivfickan för X antal veckor sedan…

Kossan och kalven flyttades fram till en lite mindre box, så
blev det 5+6 platser tomma i de två större boxarna till de elva tjurkalvarna
ute.

Sen hade vi en stund över, så tänkte börja lite smått med
att dela djur. Gruppen består av nära femtiotalet djur och elva kor och elva
kalvar skulle delas idag, så onödigt att ha trettio extra att krångla med.

Ropade upp djuren i den gamla kogatan och släppte iväg några
kvigor. Vad kom sedan? Sex tjurkalvar. Taskigt att bara skicka tillbaka dem,
tyckte vi, så skickade in dem i lagården istället, och in en box! Nästa resa
kom spångtjuren från hjorthägnet. Han ska in! Slutade med att han låstes in i
behandlingsburen i väntan på bättre tider. Sen rullade det på! Från att vi två
gick ut tills elva kalvar var inne, en stor tjur bunden, hade det gått knappa
femtio minuter! Dumt att inte ta chansen liksom! Dock kom vi på att vi inte
gjort nåt med några boxgrindar… Men men, vi var ju inte på djuren i de
boxarna, och det går ju fler tåg. Har det funkat provisoriskt sen i våras så
funkar det nog till slaktbilen kommer nästa gång också. Man kan inte få allt!

Byggsats för stora barn…

Lillkalven fick en slang i magen igår. Precis lagom tills en
meter vattenslang låg ner i våmmen på honom så ringde det. Självklart. Ligghall på
ingång! Men ingen trumsjukelösning på kalven. Dock pillade han i sig några
ensilagestrån på eftermiddagen. Lite hopp tändes.

Det var borta idag. Fem av
sex doser antibiotika, ingen tendens till förbättring och idag har han legat
orörlig och flämtat. Har inget radikalt skett tills imorgon ska det laddas med
en skarp kula så han får träda in i den smärtfria sista vilan – som det är nu
mår ingen bra av att se honom…

Stortjuren däremot! Fina fötter och god vilja! Skickade ut
en av mjölkkorna igår, brunst på henne och en minut senare var han färdig! Perfekt!
Fina gener för den framtida kalven!

Idag åkte vi en sväng, så funkar Grannsamverkan i bygderna
ligger en svart Navara under bevakning nu! Efter det skickade vi igång
omröraren i gödselbrunnen, isskorpan ger sig nog så småningom.

Mannen svetsade en båsavskiljare mellan de stora tjurbåsarna
igår kväll, så idag sattes de två tjurar som står inne på sina vinterplatser.

Imorgon skiljer vi kvigkalvar från mödrar, tar in ännu en
spångtjur och skickar ihop alla kor till en stor vintergrupp, och så njuter vi
av den enorma tutofoni som uppstår vid delning! Hela dygnen långa… (somnade
ifrån dem igår, var lättvaggad, men vaknade halv tre och då var det värre… Varför
ha dem utanför sovrummet? ”Nästa gång kan du väl dela djur när vi åker
bort så vi slipper höra det!” sa sonen vid läggning igår. Barnen hade dock bara hört korna ”ett par gånger när det ljusnade”…!)

Så var frukosten nersvald och jag redo för att dra igång en ny
Jobbvecka. Med stort J. Måndag till söndag i stora drag; Det ska möbleras om i
lagården, det ska fixas lite smått med renoveringar i den nu när det är så tomt
som möjligt på djur. Några grindar ska svetsas och lite vattenkoppar ses över.
Någon bult att dra i här och var och lite gängstav där bult inte längre funkar.

Tjugosex kalvar ska vänjas av, varav närmre arton ska bindas
upp på grund av boxbrist. (Har ju en ko med sjuk kalv i en och en stor
luffetjur i reserven ute) Omröraren ska i gödselbrunnen och skittunnan kopplas
nu när det verkar bli mildväder igen – grannar, håll för känsliga mu-skriks-öron
och skit-näsor.

En ligghall kommer under dagen idag som ska lastas av och
byggas upp så snart det är möjligt. Gårdslampan kan förhoppningsvis få en lucka
för installation i mörkret.

På torsdag börjar sonen på simskola, och vi håller alla
tummar vi har för att det ska gå att få ner honom i vattnet!

På fredag ska det vägas herefordkalvar, kor och kvigor
dräktighetsundersökas och samtliga djur över två år ska få lämna träckprov för
kontroll av Paratuberkulos.

Lördag har vi en bjudning på andra gården som det även ska
bakas lite till. Söndag firas drängens fru. Frågor? Ring inte för att vara
trevliga, jag hinner inte vara det!

Igår var vi på barnvälsignelse för mitt kusinbarn. Två
gånger under kyrkkaffet blev jag änna förbenad på riktigt:

En ungdomskamrat till mannen kom fram och pratade. Frågade
vad som hänt ”sedan sist” och bla bla bla. Mannen berättar om flytt ”till
mig”, barn och min drift av gården. Varvid den andra mannen, som är
westernryttare, vänder sig till min gubbe och frågar honom om han kan få låna djur till olika event, det är så svårt att
få bönder till att gå med på det! De betalar bra i hyra och kreatursflocken är
sååå mycket tightare när de blivit jagade av hästar och cowboys några dagar. (Hallåååå,
min make har inga djur och Jag sitter jämte…!!?) Och maken då, jo, han svarar
direkt: ”Inga problem, det är bara att slå en signal!” DÄR fick jag
lägga mig i diskussionen! I H-vete heller (det sa jag inte i kyrkan), men det
är MINA djur, sitter jag knappt en halvmeter bort kan du snällt fråga MIG! Och
jag säger NEJ, MINA djur hyrs inte ut! Dels för att jag inte vill utsätta dem
för stressen att släppas in på en arena som några leksaker. Dels är jag med i
ett (frivilligt) smittskyddsprogram, och har varken ork, lust, kapacitet eller
plats för att tappa min status, hålla djur i karantän i månader efter och sedan
försöka integrera djuren i sin ordinarie flock! Aldrig i livet.

”Ok, där hör jag att jag inte behöver ringa… ”sa
westernmannen, så det elfte budordet gick visst in.

(Och jag kan lova att maken fick sig en avhyvling senare!
Jag gillar Inte när han lovar ut mina tjänster utan ett uns till hum av
konsekvenserna! Dessutom tänker han inte längre än till att vara snäll, den
egenskapen besitter Inte jag, tro mig!)

Nere i Missionskyrkans källarlokal blev det sedan lunch och
därefter invigde min lille kusin (som på något sätt blivit närmre 25 år än 20),
mina barn i airhockeyns förlovade land! Sonen jublade! Och kusinen blev
lekfarbror, föga förvånande! Han dras till barn och barn till honom.

Dags att dra igång. Kan glädjande meddela att stortjuren är
uppe och rör sig mer och mer. Dock är det sämre med lillkalven – halva kuren
avklarad, ingen märkbar förbättring av tillståndet och inte äter han heller. Han
får kuren ut, vänder det inte finns det bara en sak att göra, sen kan kossan
sparkas ut och en huvudvärk avstyrs. Men än hoppas vi!

Ha en bra vecka! Får se när jag hittar in till bloggen igen.

Skrev för några dagar sedan att man inte studerar varje djur
i detalj varje dag, utan går på flockbeteendet och ser om något avviker. Något
kan till exempel vara en ko som skriker som besatt från fyra på morgonen, tills
man själv kom ut vid åtta och hittade en hängig lillkalv. Med snarlika symptom
som den vi hittade tidigt i somras, inte fick tag i och fick skjuta tio timmar
senare…

Föste in dem illa kvick i en box i lagården och tempade
lillkalven. 38,3. Inte mycket till feber där! Ringde likväl veterinären, en
frisk kalv andas inte ansträngt rosslande med hela buken, tuggar fragda och har
tungan ute… ”Är hos dig om ca en timme” blev svaret. Bra, tänkte
jag, då hinner han undan innan bankmännen kommer mellan ett och halv två… Gick
ut igen efter ca femtio minuter, precis utkommen ringde veterinären; ”Jag
är hos dig om ungefär en halvtimme…” Jahapp, hoppas banken är sen…

Diagnosen var oklar, kalven var ansträngd i lungorna, men
borde inte vara så påverkad i andningen av ”det lilla som lät och med den
tempen”. Troligtvis en aggressivare form av lunginflammation på ingång, så
smärtlindring och sex dagars antibiotika. Inte äter eländet så det syns på
kossan, men han ser inte heller ”tom” ut i buken, så något får han
väl i sig. Trumsjuka bör det inte heller kunna vara, för han är symetriskt rund
och har inte ökat i rundhet, det funkar att skicka i en vattenslang i buken
annars och tömma den på skummet som blir när idisslingen avstannar, skummet som
sedan tätar magmunnen och gör att gaserna (ja, de som fördärvar hela världen)
kommer ut. Så småningom är magen så stor att djuret i fråga kvävs långsamt till
döds… Men, men vi kör vidare i fyra dagar framåt med behandling och hoppas på
det bästa.

Veterinären satte sig i bilen för att skriva ut
behandlingsbevis ungefär samtidigt som bankmännens röda Volvo rullade in på gårdplan, så
det kunde ju varit värre. Bankkontakten är på väg i pension och nu var han ute
och presenterade sin efterträdare.

När de åkt trillade en vän in på fika och blev sittandes en
stund tills det blev dags att laga en sen middag.

Halv åtta imorse rullade klövverkaren in på gården. Verkstolen
lastades av och placerades utanför halta stortjurens box och vi försökte fösa
in honom. Han ville inte alls och mina knappa sextio kilo mot hans 1500 är ju
som en fis i rymden, så det slutade med ett halsband på tjuren (ta ett djupt
andetag och dyk ner under alla hakorna, hoppas att han står still och att
armarna räcker ihop), ett långt rep och vinschen ner på verkstolen. SEN fick
han snällt masa sig in i stolen för att bli upphängd och få fötterna
kidnappade. Något skeptisk tjur!

Han ville som sagt inte gå in, därav halsband, rep och vinschbommen nere. Och tänk vad tacksam man är för hydrauliken! Försöka rycka upp såna här fötter och surra dem för handkraft…

Men inga fel i klövarna – ingen klövspalt,
ingen klövböld, ingen bruten klövspets, inget klövsulesår… Troligtvis har han
stukat sig. När han släpptes ut på gården och insåg att det fanns djur på andra
sidan vägen var han inte speciellt halt i brådskan! Värre att få in honom, då
insåg han nog att han överansträngt sig… Hereford alltså…

De två mjölkeskorna fick sig också en omgång då deras fötter
börjat bli aningens för långa, sen efter tvätt skuttade verkaren in i lastbilen med
orden: ”Jag hade kor utanför stängslet när jag åkte, så måste hem och se
till att få in dem innan de går för långt bort…!”

Tillbaka till starten – mjölkgropen på gymnasiet i tandemmodell, 6×2.

In och bytte om på hela familjen och sedan iväg på
julmarknad på gamla gymnasieskolan för inköp av två sorters glögg vi inte
hittat någon annanstans (Björksav och blåbär)

Hem för fika och utbakning av 115 Skånepepparkakor (alias
smörgåspepparkakor i övriga landet) innan mannen tog min bil till skogen för
lite huggning sista timmen innan skymning.

Imorgon blir det nog heldag borta – barnvälsignelse av
kusinbarnet med fika följt av lunch.

När drängens far lämnade över till drängen på nyårsafton, sa han Aldrig någonting om hur drängen valde att driva det, enligt drängen. Förutom en gång. När drängen köpte sin ”stora” Deutz på tidiga 80-talet. Farsgubben tyckte det var en onödigt stor traktor. Denna bild visar ganska bra hur tiderna förändras. 60-tal vs 2010-tal. Personerna på bilden har inget samband med texten.

”En gammal man gör så gott han kan…” På favoritplatsen, under lampan på hörnbordet, med full koll på slavarna i respektive fåtöljer. Lilla Skrutten, snart 16 år!

Som rubriken antyder; Man vet ju inte vad grejorna går för
förrän man testat dem ordentligt! Jag har den hård vägen fått lära mig att man
inte kan köra en Navara på rött lika länge som en Kangoo – typ tre veckor. Åkte
hemifrån igårkväll med mätaren precis över rött. Tänkte att det är lugnt. En
snabbis hos Mormor och Morfar ”på väg” till dansen, och efter den
blev det hemfärd. Bränslelampan tändes precis när jag lämnade samhället, och
övervägde snabbt om jag skulle gira in på macken (den sista och ända på min
hemresa), men enligt bilens färddator skulle den klara 57. Har ju knappa tre
mil hem, så då går det ju! Med marginal. Pratade sedvanligt med Mor under
hemfärden och råkade kommentera att det rullade oerhört snabbt ner på den där
mätaren (och för upplysning till Jirka: Jag är min mors dotter. Du som så
snällt kommenterade att jag utelämnade de icke publicerbara hagelsalvorna i
bloggen efter mannens dikeskörning i söndags, jag fick höra något liknande från
Skånelandet igår!)

När jag svängde av stora vägen stod mätaren på 27. Men där
är det ju mindre än en mil hem, så det är ju lugnt! Tills jag kom till
hjorthägnet på andra gården och det började blinka streck på trippen… Det går
nog, tänkte jag. (Mor kommenterade ju också flera gånger att det är en
dieselbil, och jo, jag har luftat dieselmotorer mer än en gång av olika
anledningar. De flesta nyare maskiner har elektrisk luftning, men ska man testa det så kanske det inte ska vara – 5 kl 22…). Det rullade på bra en bit till, men när jag passerat sista huset
i brukssamhället och tuggade mig uppför backen så tappade bilen ork. Då fegade
jag ur, slängde på luren i örat på Mor och ringde mannen istället. Han kom med
en dunk, men det visade sig att det inte är lika lätt att fylla en Navara som
en traktor, så det tog en stund, men sedan rullade den de sista två kilometerna
hem, uppför backen och raka vägen till dieseltanken! Så! Nu vet jag det!

”Är det nu du ska ta en bild till Instagram?” frågade mannen. Får ju inte svika honom!

Igår blev en runda till Reftele efter den där pallen med
värpfoder. Drängen var dagen till ära med, och han gaddade ihop sig med
expediten (heter det det när det är en karl? Expeditören?!) Avslutningsfrasen
från drängen blev: ”Man kan inte lita på henne!” Varvid ’han som
satte upp grejorna på kontot’ svarade: ”Nej, det kan jag tänka! Eller jo,
lita på henne kan man nog. Hon är bara lite jäklig!” Och sedan blicken på
mig: ”Men det är bara klädsamt!” *Gubbar*

Nu klarar vi oss över jul. 600 kg foder inlastat, och nej inte av mig!

Idag blev det ännu en lugn dag (mitt bäcken jublar) med en
resa till stan för lite fågelmat, proviantering av ”lite” basvaror på
det stora Kvantum, som är betydligt billigare än vårt lilla Supermarket, sedan
iväg för ett stick i axeln (vaccination, ja tack. Jag hinner inte ligga!), och
sedan förbi den ingifta morbrodern på den lokala bygghandeln för lite gängstav,
brickor, muttrar och en beställning som komma skall.

Precis när ordern ska läggas ringer telefonen; Min bankman
ska gå i pension och vill komma ut för att presentera sin ersättare. Imorgon
eller på torsdag (dagen före hela djurkarusellen?! Imorgon tack!), så det blir
nog en ganska lugn dag då med.

Undrar vad denna lillkille stod och brummade för imorse…

Testar Biltemas sparkskydd för framsäte. Det gör ju vad det kan när man kommer i blöta, megaskitiga kläder. Båda stolarna preppade!

Tjuren sen! Han linkar på. Ligger helst i sin halm, men
äter, skiter och dricker, så systemet funkar. Får ut klövverkaren på lördag
morgon, så får vi se vad han hittar, fötterna behöver en puts oavsett, sen får
vi gå vidare med lämplig åtgärd. Fortsätt hålla tummarna!

Alla som är förvånade över att dagsplaneringen sprack räcker
upp en hand…! Helt tomt i luften!??

Barnen fick dispans, då det gått 42 av de 48 timmar som bör
gå på småbarn efter magsjuka, för att vara med på fotograferingen på dagis. Mannen
blev inringd och jobbade på egna villkor på tidiga morgonen och hade gjort en
knapp halvdag när han kom hem för att vara med barnen på fotograferingen och
sedan ta hem dem igen.

Nytt experiment med att få upp eldvärmen från bottenvåningen

Lite småpill inne och sedan drog jag på mig hela munderingen
för en dags utejobb; fleeceunderställ, t-shirt, tjocktröja, fiberpäls,
raggsockar, termobyxor, varseljacka, fodrade handskar, mössa, sjal och halsduk.

Brandman och klädd på 90 sekunder? Tja, kanske, men då måste det nog vara något speciellt…!

Åkte ner till andra gården för att ge mig på sjöstängena. Detta
i grevens tid. Har sett att det fyllt på i sjön, men trodde inte att det hunnit
bli så mycket. Dessutom har den lagt sig med is i natt, så det var inte alls
smidigt! Det är illa nog att vada ut med risk för stövelskaften, men när det
var till att tassa på is som inte bar överallt höjs spänningen ytterligare! Klarade
mig bra länge, termobyxorna höll förvånansvärt tätt mot stövlarna, ”tur” att jag
städat undan mina arbetstermosar, de hade inte suttit lika tight kring skaften… Sen
plötsligt så brast isen rejält och då blev jag varse vattenståndet; på en
tiondels millisekund flyttades jag från ”barmark” till ståendes på en
dyig sjöbotten. Med vatten upp till knäna och det sipprade så fint in i
stövlarna. Ja vad gör man? Skadan är ju skedd och det kan ju knappast bli
mycket värre, så bara att braka på – det klafsade ju redan isvatten om
strumporna! Gjorde klart det jag höll på med, fick snällt hacka loss tråden på
ett ställe, dock bara en halvmeter, och brakade igenom ännu en gång, tacksam
att jag höll mig ståendes. Isblocken följer ju liksom med ner, och där det inte
är dyer är det sten att snava på. Fortsatte i den andra hagen där jag dock
fegade ur och lämnade en stolpe – lite svinn får man räkna med…

Hejhopp! Mitt i sjökanten uppenbarade sig bäcken! Och vilken tur! Jag har letat efter den hela sommaren!

Isfiske…

Stadig, trygg och säker arbetsplats. Perfekt för min, för tillfället, känsliga rygg och bäcken…

Undrar vem som ska ta upp båtarna…

Lite svinn får man som sagt räkna med. Stolparna är en meter höga…

Hem för klädbyte och lunch med familjen, innan jag och
drängen gav oss iväg för att försöka få med tjurarna en bit mot
vinterförvaring. Lämna aldrig tre trögtjurar utan en upplivande ko, säger jag.
Tre stora tjurar, alla utvecklade individer, så inget flockbeteende där inte,
och ingen som tar kommandot. Shit vad jag har vrålat – ursäkta hemvarande
grannar för störningen – för totalt noll respons. Det slutade till och med med
att drängen tog sats och körde över det nu vattenfyllda diket för att sätta
balen på tjurarnas sida, och jag bar foder och la ut ”spår” till dem.
De gick en bit, men stannade vid ett mindre skogsdike. Vi satte balen och gav
upp, de fick äta sig dit själva med foderspåret jag lagt. Den största
tröggöken, dumbomen, hade lagt sig igen vid deras ”gamla
samlingsplats” medan de ”små” mumsade sig närmre balen. Drängen
började lasta ett gäng balar på vagnen, jag vände nosen hemåt. Och
tvärstannade. Ringde drängen precis innan jag kom in i brukssamhället, och han
tyckte nog också att vi borde fösa iväg den store tjuren så att han åtminstone
kom i rörelse mot de andra två. Vände skutan och tog med traktorn in i hagen.
Och tog oss fram till tjuren. Med en tjock vänsterbakfot och en total illvilja
av att stödja på benet. Och innan vi fick upp honom i ståendes! Han är ju Mr.
Tröggök himself i vanliga fall! Drängen satte klon under rumpan på tjuren och
puttade på. Halt, öm och totalt tom – den vanligtvis sprängfyllda buken hängde
slappt in kring höftbenen. Jäkla tur att vi fick för oss att jaga upp honom,
imorgon kanske han varit så nerkyld att han inte kommit upp! Ja, det är tyvärr bara att erkänna att man inte jagar
iväg alla djur varje dag – man tittar mer på beteendet och/eller om något
avviker. Igår eftermiddag var alla tre tjurar långt in i skogen, idag på
förmiddagen stod alla tre och rotade i sin ickebefintliga foderhög innan de
fick nytt. Inget fog för oro där, och
skadan kan ju dessutom hänt under dagen – det är snorhalt på isfläckarna under
snön!

Ringde på mannen (som jag efter noggrann övertalning fått till
att halka iväg med släp till Reftele efter en pall värpfoder – jag skulle bara
fösa iväg tjurarna först, innan han åkte). Drängen hem efter kreaturskärran,
jag hem efter mannen och barnen lämpades över på drängens fru.

Ner till andra gården, kärran nedanför slänten för att få så
rak upplastningsramp som möjligt, och självklart hade de två små återvänt utan
att bry sig om mitt fortsatta spår till balen. Hade räknat med att få sätta grindar
kring storetjuren (därav mannens medverkan) och sakta och försiktigt pressa
honom (tjuren) in i kärran. Därför förvånande att han fått igång sig tillräckligt under
vår hemmastund att han kom linkandes självmant mot kärran. En grind fick mannen
fram, sen var tjuren inne. Hem med honom och beslutade att lasta upp de andra
två och köra bort till vinterhagen, så den huvudvärken försvinner. Medan mannen
och drängen stängde in den store och packade ihop kärran la jag i räserväxeln
och utfodrade inne i lagården – drängarna som sköter det annars, nu när det är
så lite djur inne, när de ändå är där och mjölkar, det tar inte två mans tid,
men den ena kan ju inte stanna inne. Rallyfodrade i alla fall, och slängde till
sista kossan ensilage när mannen kom och letade efter mig. Ner igen i skumrasket
och fick in den ena tjuren på nolltid. Den andra stirrade dock upp sig, så den
första låstes in i framändan av kärran och den andra fick vi vänta ut. Lastas
upp eller lämnas kvar… Av två onda ting… Efter en evighet som kanske var
fem minuter rasslade det till och även den andra var uppe, drängen körde iväg
och tog en bale på vägen, jag drog före och kopplade ström och rättade till
efter några vilda djur som rivit ner tråden. Släppte av tjurarna i mörker,
vilket aldrig är bra, men de hittade sin bale (tre meter bakom kärran), en fin
gran att ligga under och snö att äta i väntan på vatten, och nu håller vi
tummarna att de stannar inne tills imorgon, då de kan ta sin morgonpromenad i
ljus och spana in gränserna, och vattenkoppen. I denna hage, som ligger på egen
mark är det ståltråd – inget snöpåhäng.

Hem och fixade middag. Övertalade drängen till att sätta
ekipaget mitt på gården och gå in och äta.

Nattade barnen, ut igen och halma rejält hos tjuren som lagt
sig, så jag och mannen bäddade ner honom istället. Nu håller vi alla fingrar
och tår över att han snabbt repar sig – han är för fin för att skicka på
kadaver, men jag vill f*n inte behöva hemslakta en tjur på 1500kg! Eller som
mannen sa; vi har inte knivar till att kunna skära i en sån… Och hissa upp
honom i frontlastaren…Det vill till att traktorn inte ramlar på näsan!

Visst har storleken betydelse! Repar han sig inte hade jag mer än gärna haft en tjur på 400kg mindre att ta hand om…!

En snabbdusch nu, sen tina upp med en kopp te och mannens
nybakade kvällskakor innan sängen kallar!

Ursäkta längden!

”1-2-3-9-10 ett varv till. 1-2-3-9-10 ett varv till. 1-2-3-9-10…”
Detta mötte mig när jag masade mig hemåt i skymningen. Lillhönan stannade upp,
räknade ner och tog sedan ännu ett varv genom hall, kök och vardagsrum. I
tillräckig fart för att man skulle veta att det skulle ta en ände med
förskräckelse – i bästa fall med ett stopp med pannan i köksbordets hörn, i
värsta fall en krock med den glödheta vedspisen. Lyckades tagga ner henne, men
när det sedan hördes ett rejält brak, följt av ”Flåt mamma, flåt mamma,
flåt mamma!”, så visste man att hon gjort något hon vet att hon inte
bör… Inne i vardagsrummet låg hon, fastklämd under torkställningen och bad om
ursäkt, sedan hon, ännu en gång, krupit mellan benen på den. Detta efter ett
vea-la och en tur på skidor. Så sjuk har hon varit idag!

Fantastiskt vinterväder (en månad för tidigt), men undrar om djuren stannat för tråden i markhöjd…

Har kämpat vidare med min tråd. Den är inte rolig! Var i
andra grannbyn på förmiddagen och halkade runt i slänterna i tio centimeter
snö. Åkte hem för lunch och vantbyte, och på väg ut mötte jag drängen som kollat
på djuren hos grannen i byn. De hade ätit slut på sin bale så vi beslutade att
ta hem dem. Kunde gått smidigt, men resulterade i att jag körde skytteltrafik mellan
hage och hemmet; När vi (jag) stängt in djuren i en mindre fålla, och kärran
kommit på plats, skulle vi fälla ner rampen. Fastfrusen! Tog oss några minuter
att bräcka loss den, men den föll ner med gemensamma krafter. Men! Båda
dörrarna fastfrusna av tio centimeter dynga… Satt som ”Taberg”, som
drängen sa. (Nämnde det för mannen sedan: Just det, såg att det blivit som flytgödsel i kärran efter körningen igår och det borde vi kanske gödslat ut…) Bara att köra hem efter slägga, kofot och bräckjärn. Satte igång
att hacka vid varsin dörr och hade att göra där i ungefär en halvtimme innan
den ena dörren gick att få upp. Gick in i kärran och hittade – en skridskobana!
Släpp in djuren där så hade vi haft tre djur att nödslakta med brutna ben. Hem och
skyfflade i grus i en balja (tur att det finns lite precis där utloppet är från
vakuumpumpen från mjölkmaskinen håller det tinat). In med bil och grus i hage för att komma så
nära kärran som möjligt och sedan sprida ut det i kärran där drängen fått upp
den andra dörren. Puh! Bara att få in djuren, vilka inte alls ville samarbeta,
då de såg främmande kor i bildörrarna (Flåt B, men det är en bonnabil! En nu välpussad, men ostångad, bonnabil…)

Djuren i kärran och hem, när de släpptes av så körde drängen INTE
i diket, utan höll sig på vägen. Där bräckte gubben ungtuppen!

Iväg till grannbyn igen för att rädda tråden från snöplogen.
Efter en stund där ringde en kille angående nån leverans. Vad? frågade
jag. ”Vet inte, men det kommer från Holland”, sa han. Okej… (Det
var lång förvarning!) Är det ligghallen?! ”Det vet jag inte, men det
kommer från Holland!”.

Suck. Du vet väl för f*n om du kommer med ett paket på ’två
kilo’ eller ett på ’två ton’! Krävs traktor för att lasta av det?! … Nej, det gjorde det inte, och jag hann hem
innan han kom också!

Någon som förstår varför jag är öm i händerna? Ett stängselband, 1,5 cm is och sedan snö utanpå det… Undra på att det inte går att få av allt och rullarna blir lösa…

Nu ska jag sätta mig på vardagsrumsgolvet och rulla om min
stängseltråd som har stått på tork i tvättstugan sen förra veckan och som nu
har blivit enormt lös på rullarna, vilket kommer göra mig olycklig till våren,
då de kommer att trassla upp sig som en hysterisk karusell på tivoli…

Dagsverket, det går nog att fylla en Navara också. Packen med trästolpar ingick visst i leveransen av bilen! Fint skall det vara, med hemmagjorda fyrkantsstolpar av äkta ek. Tack igen, B.

I somras fick sonen en hagelbössa gjord av Mors B (den övre), och efter en tid saknade lillasyster en. Igår kom leveransen, så vi är nu inne på andra dagens diskussioner syskonen emellan angående om hon fick en älgstudsare (sonen), eller en enkelpipig hagelbössa (dottern). Lantisungar eller vad?!

Nog för att hösten varit lång, torr och varm, och nog för
att alla varit medvetna om ATT det kommer att vända… Men att detta ATT skulle
ske precis bara över en natt, var en annan sak. Hela helgen har ju varit
”söndag”, så det har gått på ”halvfart”.

Dagen igår var mannen på jakt (de lyckas verkligen träffa in
det bästa vädret…!?), och hemma var det en snabb städning och matlagning
innan Mor o B kom. En titt med Mor och nya bilen på föräldragården gjorde klart
att djuren inte bara har koppling till en vit skåpbil, utan även till mig.
Tillräckligt att de fick fnatt med bakben och svansar rakt ut innan de satte av
i galopp mot oss, varvid en smått nervös Mor säger: Stannar de verkligen när de
kommer hit? Ja, det gjorde det. All snö regnade bort, så de hade inte så svårt
att få fram de få grässtrån som fanns kvar – de hade putsat förvånansvärt väl!

Fick höra att svart inte är en bra färg (vilken färg är bra), men denna bil höll sig sannerligen inte särskilt svart särskilt länge…

Lättast att köra genom skogen där ingen annan kört, det var inte så ”glassigt” där.

Det finns även andra bönder som blev tagna på sängen av vintern!

Idag var det snö igen, och en massa vind. Efter en koll uppåt så skickades barnen in till drängen och fru, Jirka ringdes in, mannen kopplade kärran och vi tre
åkte ut till föräldragården för att hämta djuren, som inte alls hade planer på
att stanna en minut längre än de behövde, så lastningen gick på fem röda! De
släpptes av hemma och vi fortsatte norrut till grannbyn som nu förvandlats till
Lilla Norrland med nästan dubbla snön mot hemma. Även dessa djur ville gärna
med hem, så när jag ropade och lockade med spann för att få dem dit jag sett ut
lastningsplatsen, och skulle underhålla dem där medan Jirka sprang bakom med en
tråd, höll jag på att bli uppäten av bara farten. Fick slänga spannen ifrån mig
och ta mig ut ur flocken medan jag var ståendes. Men det är kul med såna djur!

…Och där gick den andra bromsslangen på kärran…

Fick köra de nitton djuren i två lass, Jirka hjälpte mannen
dra upp och välta båten och jag körde en extra bale till gruppen som plötsligt
innehåller 51(!) djur. Med dagens tjugoåtta hämtade djur så återstår tre hos grannen i byn, och de tre stora tjurarna på andra gården som jag ännu inte bestämt vinterförvaring för ännu. Det ändrar sig fort!

Halt väglag, vilket funkade ändå, tills det var dags för ”sista åket” från hagen till uppställningsplats; Hal väg med tyngdpunkt på fel ställe så hjälper inte fyrhjulsdrift. Det behövdes inte oroas för eventuellt möte, och en infart till den vänstra åkern räddade upp ekipaget på vägen igen. Detta var inte min idé för upplysning och jag hade varit alldeles för feg för att fortsätta köra:

Klockan hade blivit mycket så det kändes bra att vi hade
rester att värma sen gårdagen, innan det var dags för minnesgudstjänst (för
svärmor som lämnade oss på senvintern. Men. Planerna ändrades. Och ”tur” var
kanske det.

Efter en kort stund slutade lillhönan att äta, satt stilla
en stund och sedan kom det på retur. Hade det hänt en halvtimme senare hade vi
skyllt på den sedvanliga åksjukan (som är värst när hon är nyäten, så vi
försöker låta det gå en rätt bra stund mellan mat och bil, när det är möjligt).
Hade det hänt en timme senare i kyrkbänken… hade det varit riktigt jobbigt.

Mannen åkte själv och efter ytterligare några urrensningar
slocknade lillan på soffan. Efter nära tre timmar där med en paus för retur,
dricka och ett kex, så återkom den där ”blicken hon har efter dig (mig),
den som är så full i fan” (eller hur sa du Hans?). Hon skulle hur som
helst sova på soffan i natt, men när det blev dags för brorsan att lägga sig
kom hon tassandes efter. Så våra redan stormkyliga golv är för tillfället helt
nakna då alla mattor är borta, så håller vi tummarna att natten blir lugn och
att vi andra klarar oss. Finger krossed! (Nu ska bara jag på sedvanligt för-säkerhets-skull-vis må småilla i några dagar framöver. Jag vet att sånt bara sitter i huvudet, men jag råkar ha klent psyke!) Mannen får snällt vabba ett par dagar – jag har mängder med stängsel som måste upp innan de fryser fast eller faller offer för snöblad!

Eftermiddags-pose