När mamma är ute
klättar aporna i köket… Och så har vi äntligen lokaliserat den råtta som nallar i skafferiet:

Helgen var så lugn den kunde för att kallas normal. Vi andra
hölls undan lillhönans smitta och i lördags åkte maken på jakt, barnen var i
trädgården med drängens fru och jag tog drängen med mig för att lasta kossor. Tre
lass med sju djur i varje blev det till sist och en bale till tjurarna innan
det var dags att styra kosan hemåt igen. Då hade jag redan hunnit vara nere för
koll en gång tidigare – Precis på väg in från morgonen i lagården kom en
rapport om att stängslet var nerrivet, men kvigorna var kvar. Guld värt med personer
som uppmärksammar och meddelar avvikelser. Verkligen guld!

”Dags att släppa
dit en ny tjur, så det rör om i grytan lite” tyckte drängen om den lugna
gruppen.

Fortsatte med klädkammarröj. Nya ärvekläder fram till
lillhönan och ommöblering då det snart inte finns så stor kammare när snickarna
varit här.

Vad tror ni reaktionen
blir på en väldigt flickig treåring då hon inser att mamma (faktiskt) har fler skor än
stålhättastövlar?!

Vilodagen helgades med kanelbullebak av surdeg – sonens
önskan – samt en runda på föräldragården för mig och maken då två djur fattades
i skocken – de var före sin tid och på ett nytt bete. Fick locka med de andra
också.

Idag har maken spikat ribb, jag har rivit stängsel och
tittat på mina djur. Insåg att det inte är så många ute nu. De flesta är hemma.
Sen började jag visst räkna… Sex på norr, femton kvigor och fem tjurar på
andra gården, tjugoen i nästa by och tjugoen på föräldragården… Det var visst
inte ”så lite” kvar plötsligt…

Det tar inte många
sekunder, men ack vad skönt det är när solen skiner och man stannar upp.

För ett tag sedan fick jag höra att dikor är ”bland det
sämsta man kan ha”! Detta grundade sig i att kalvarna aldrig går att få
tama, därmed kan man inte hantera dem och om man skulle försöka binda upp dem skulle
de antingen skada sig själva eller riva inredningen i lagården. Jag är ganska
glad att mina djur inte fått se den användarmanualen, men visst har även jag
ett fåtal riktiga idioter. Även om jag tvivlar på att personen i fråga läser
detta, tillägnar jag följande bilder till bonden. En dikalv. Dessutom inköpt som
halvåring, bunden inne (lagården står kvar) och numera diko:

Dottern till
föregående bild. Född ute hos mig. (och jag ska erkänna att alla inte är så här
mysiga. Men totalt hopplösa är de inte)

Herefordligan

Dock måste jag säga att jag var fullt benägen att hålla med
i eftermiddags när korna hemma skulle flyttas från grannhagen, över vägen och
börja stödutfodras. (Inte illa att vi hunnit halva november innan det krävts!) Ingen
skulle gå, så jag tog kraftfoderhinken och gick före. Fick till sist slänga
hinken att springa, för de var sannerligen inte kloka någonstans! Förbannade,
vilda djur!

En gammal köpetårta
har blivit kvar i frysen på föräldragården. De brukar inte vara så värst goda,
tror inte den skulle vara det nu heller, mer än tre år för gammal. När inte
ens hönorna ville ha den…

Kom faktiskt iväg på träning idag! För första gången på fem
veckor! Det känns i låren nu kan jag säga…

Snart sängdags. Vilan behövs. Och förutom ångesten som ibland gör sig påmind i övre delen av bröstet så känns livet för tillfället ganska harmoniskt. Tro’t eller ej.

Hur har ni andra det?

Vi var visst lite
slöa.. Det gick med skalet på….