Vilka dagar vi haft! Kallt, klart och solsken tidvis. Vill
till att njuta lite mellan varven! Utslängd i -12 grader

En liten bit kvar men det känns rätt bra!Hatten av!

Igår startade nästa födelsedagsrace. Sömmerskegrannen
fyllde, så tårta där inne på eftermiddagen. Men först möttes sonen upp och vi
njöt ihop av vädret.

Barnen på Onsdagsträff och jag tog en sväng till Mormor och
Morfar för ägglämning och potatishämtning. Synd fru Tant inte sagt att hon var
på symöte i kyrkbyn, för då kunde hon ju tagit med dit. Men en bra stund på tu
man hand med Morfar och många samtalsämnen att lufta. Direkt hem till sängen
sedan.

Idag då, så är det ett år sedan den minsta såg dagens ljus
mitt på förmiddagen efter drygt tre timmars aktivt förlossningsarbete, med ett evighetslångt krystskede – elva minuter. Men andra flickan gick det på fyra! Ett år.
Ingen mening i att fundera mer på vilket som är värst; att den förstfödda fyllt
sju eller den minsta ett. Det är så det är!(Ungefär samtidigt drog kalvningssäsongen igång förra året, men blev sinkade vid tjursläppet i våras – av någon anledning – och ligger nu ett par veckor senare. Och för två år sedan vid denna tiden satt maken och hans syster och vakade vid moderns bädd…)

Födelsedagen startades med att krångla för pappa – en
rymning från pottan med innehåll både i pyjamas, på golv och skåp. Fattar inte
varför han blev stressad – jag hade en jättelugn stund tillbaka i sängen och
scrollade nyheter. Varför piper han med att få det att klaffa med ETT barn?! Jag
brukar rodda tre!

Specialare till den lilla. Hon har aldrig fått i sig något så fort med så lite kladd tidigare:D

Sedan tårtan var gjord, huset avstädat och middag förberedd
tog vi en ny solskenspromenad och mötte sonen. En pojk som ville bli begravd i
snö (men inte i ansiktet, mamma) och en liten som släpptes ner från vagnen och
lekte bulldozer i snön. Jag tänkte mig kanske att hon kunde lalla lite på
plogad väg, men hon rök i mesta möjliga! Och kul var det. Första gången hennes
overall hänger över vedspisen och pyser.

”Jag fick upp armen!”Gårdsfolket kom in på middag och tårta, mannen stack på UV
och barnen skickades genom duschen före nattning.

Lite skepsis gentemot paketen… Syskonen var däremot inte nödbedda på att ställa upp med öppnandet!
Snart nattning för min del också! Men skönt med såna här dagar då jag själv står och stampar i tvivlens träsk. Vad vill jag/inte. Ska man satsa eller lägga av? Minska och ta en timanställning nånstans? Mellan varven är det väldigt lockande med en låda i ett område där det största bekymret är hur ofta grannen klipper gräset. Risken är väl att det blir enformigt i längden också?!
Mitt största problem just nu tror jag är att det finns mycket att göra. Men mest av sådant som vore bra om det blev gjort. Det är inget tvång. Alltså är det lättare att trippa ner och drälla runt istället för att göra nytta. Det som vore bra om det gjordes blir lite mer och man vet inte var att börja. Lättare att fly in i en uppdiktad värld mellan raderna i boken. För lite tvång, för lite rutiner. Ändå vet man hur j*a gött det är när alla dessa ”otvungna” projekt är avbockade. Ekorrhjul. Hamsterhjul.
Fick höra i morse av en ”okänd” kvinna att jag ”behöver en kram”. Det var tufft faktiskt. Det var inte långt till tårarna i den omtanken (för min del) så det var till att försöka avstyra det hela, samla sig och rulla hemåt. Det ligger mycket under ytan och skvalpar…

Katten har fått både basker och halsdukDet går inte längre att ha kängor på gräsmattan – de räcker inte tillKanske man skulle be om en bedövningspil i rumpan o en transponder för att kartlägga rörelsemönstret: Men det är rätt givet i snön nu! Man har sina stigarGod natt