Det första jag såg när jag tittade ut från sängen imorse var
min favvokossa med en liten kalv! Tjoho! Inte för att vara så, men det är den
enda ko jag har som jag kan handmjölka på bete om jag anser det nödvändigt.

Avyttrade ett gäng barn och var sedan ute och konstaterade
att det var en kviga! Jippie! Två tjurar har följt den första kvigan.

Gjorde lagården och hivade sedan i kalven i skopan, vägde
och märkte och släppte sedan in den i ligghallen tillsammans med modern. Tyckte
den var lite åt det slöa hållet så tänkte springa in i frysen efter lite
råmjölk till den. Men först en bale till korna och ett knippe till kossan.

Var väl borta i max tio minuter. Kom med famnen ensilage
till kossan och ser att hon lagt sig på kalvstackaren. Huvudet under kossans
sexhundrafemtio kilo tunga kropp. Sparkade (Jo, och det ordentligt!) upp kossan,
vräkte undan kalven och försökte förgäves få igång den. Jävla ko alltså. Som
jag brukar säga; man ska inte glädjas för mycket åt nåt, man blir bara nertryck så mycket
hårdare i stövelskaften! (…. Man kanske skulle återgå till att arbeta i
träskor…!?) Vet inte om hon bara var extremt klumpig eller om hon kände på sig att det inte var något att be för kalven. Att det var bättre att avsluta lidandet, men jag har aldrig varit med om det innan. Att kalvarna blivit trampade på, ja visst, men inte mosade!

Tappade sugen där så körde foder till de andra djuren,
hämtade upp två snart-kalvare från foderhäckarna och skickade över vägen och
gick sedan in. Tog ut mjölken ur kylen och slängde automatiskt en blick genom
fönstret. En kalv vid fågelbordet! Där ska han inte vara!

Fick på mig jacka och kängor och gick ut för att prata
förstånd med denne. Ser samtidigt att vapendragaren står på rätt sida stänget,
men gnager febrilt på ståltråden, ett par meter från aggregatet. Här är nåt som
inte stämmer! Mycket riktigt. Kalven tillbaka till hagen och
förlängningssladden till sågen ut för att få plats med sladden till elstänget
istället. Morr på maken där!

Efter både frukost och lunch klädde vi på oss igen. Den
lilla dumpades i traktorn med drängen, kalven hängdes över klon för svepning i
balplast och väntan på bortforsling.

Halm till stora ligghallen och maken kom hem så han kunde ta
hand om det nästan sovande barnet. Lite tidigare lagård då vi redan var ute,
och jag blöt. Idag för ett år sedan var snickarna här och stakade ut inför grävning. Det är lättare att se framför sig nu hur det ska bli, än då.

En tur ute nu ikväll för att skanna av i synnerhet tre kor. Den
ena, allas vår 1703 och översläppt idag, hade fullt sjå med att slicka sin
lilla kviga torr längst in i ligghallen. Hereford 173 smyger runt så det blir
ännu en koll innan sängen. 1680 är verkligen sketa-tjock!

Maken var med och tyckte att han var påklädd, så han har
gått på nästa skift med att spika ribb! Snodde ihop en laddning muffins och
landade halvt om halvt i soffan med Selma och Snobben. Inte lönt att landa
ordentligt då jag måste ut igen.

Och på tal om det; Jirka tittade förbi som hastigast igår.
Och eftersom vi var på väg att märka kalven alla tre, kom han ut till oss i
hagen. Inget konstigt med det. Men medan vi stod där och pratade kalvade en
annan ko. Gick dit och tittade. Hon brydde sig inte ett dyft om att jag och
fyraåringen travade förbi två meter bort. Tittade inte ens upp. Men sen kom maken
och Jirka, då var hon riktigt hög i huvudet och på sin vakt!

0013 tyckte hon gömt kalven väl vid ”rönnen”! Vi har mycket grejer i badrumsskåpet. Eller hade, i alla fall. Och eftersom vi faktiskt slutat stuva in allt igen mellan inventeringarna, får man uppdatera sig. Och nej, har vi klarat oss utan barnspärrar med två barn ska det inte behövas med ett tredje. Undan med det farliga, låt dem hållas och upptäcka så är det över sedan! Tillåtna saker är inte hälften så kul som förbjudna!