Lämnade den lilla i vagnen åt sitt öde (drängen) och lastade
skopan full med stolpar för att stängsla in ett, för mig, nytt torpområde. Hej
hej, slye och fästingar innan jag rullade fram till byn, fick tag på markägaren
och tog en promenad mot sjön där och kanalen för att inspektera vad jag
egentligen gett mig in på! Hej hej myggen också, där i träsket!

Hemma hade den minsta vaknat, skrämt drängen med en väldigt
ovanlig bajsblöja – sömmerskegrannen hade fått rycka in – och det var snart
dags för sonen att komma hem.

Tappade andan lite. Inte mått riktigt hundra på flera dagar.
Tål inte riktigt värmen. Den i kombination med en malande oro för foder, bete
och även vatten, sömnbrist och en överkonsumtion av vätska, är mer än magen
klarar av. Den sa stopp nu ikväll, så gör inte många knop och håller mig i
närheten av dasset.

Maken däremot lastade en ny skopa med stolpar och åkte ner
till Ön en runda. Han säger väl hej till knotten där nere i grytan kan tänkas… Hade varit smidigare om vi varit båda, men just nu vågar jag
som sagt inte. Har istället rotat runt efter hans räkningar och betalat dem.
Visst är det faschinerande vilken vanemänniska man är!? Hans bankdosa
accepterar inte mitt personnummer och inte heller min kod. Måste sitta och
tänka till. Det gör jag aldrig annars. Det har automatiserats! Fingarna går på rutin.

Den minsta prövade en ny erfarenhet idag – engångssked. En
som hon lyckat få tag på från-gud-vet-var och stoppat i munnen. Kröp över
altanen med den och troligtvis hakade skaftet i mellan trallen. Den gick i
bitar. Hon klöks och skriker medan blodet forsar ur munnen och jag tittar och
tittar efter skedbladet där inne – skaftet låg i smulor på golvet. Plötsligt
körde hon själv ner in fingrarna och fick ut bladet, misstänker att det kilat
fast sig i gommen på henne. Lite tvätt och ett par minuter med nappen var det
lugnt igen sen. Tills hon fick varm middag i munnen. Hellre kalla äppelbåtar och
välling.

Det jag egentligen tänkte var att lägga ut lite bilder jag
tagit de senaste veckorna med inte hunnit/orkat visa. Det har ju varit och ÄR
fantastiskt vackert (om man ser till sta’bornas enkelriktade behov). Visst är
det helt fantastiskt att man kan äta frukost ute klockan sju i nitton grader i
maj, men man SKA INTE kunna göra det! Och ABSOLUT INTE vecka efter vecka!

Dags att stänga av vattnet som fyller en av vattenvagnarna och krypa ner. God natt