2018… Vad säger man? Jag avslutade 2017 med kommentar om
att det var ett år att minnas som den trötta och slitna kroppens år. Ojojoj, om
jag bara vetat vad som komma skulle.

Några inledande sammanfattande ord om detta året skulle nog
vara Död, Kallt, Varmt, Torrt, Vatten och Kontakter.

Efter en sörja till förra hösten då typ allt årsregn kom på
väldigt lite tid, gegga och dyer till förbannelse och till slut en acceptans om
att vi faktiskt inte skulle få någon vinter denna säsong, kom den med buller
och bång. Borta var den plötsliga förhoppningen om en tidig vår då både kyla
och snö slog klorna om trakten. Plötsligt var det ljust, torrt och rent lagom
till kalvningen. Och svinkallt!

Kalvningen drog igång lite försiktigt i januari med ett par
inköpta kors nedkomst, länge sprang det en ensam kalv på gärdet då den andra
föddes med halva tarmpaketet hängandes ut genom naveln. Lite skämtsamt
meddelade vi omgivningen att det var den sämsta säsongen någonsin – 50%
kalvdödlighet ju! Men då det föddes fler och fler kalvar och fler och fler av
dessa oförklarligt dog, dämpades skojfriskheten rejält. Ingen röd tråd i
dödsfallen och då jag till sist bestämde mig för att skicka en på obduktion för
att bringa klarhet i oredan, fick jag på papper att orsaken var bristande rutiner
och vanvård. Men kanske hände något där, resterande kalvar överlevde och det
började kännas kul att gå ut till korna igen. Eller, man undrade ju vad som i
hela friden hände när vi nödgades ut på sjön i båt för att fiska kalv en dag också…
Slutresultatet blev åtta döda kalvar på 63 möjliga. Jag är inte nöjd, men
enligt andra är det ett helt okej resultat.

Våren kom med lika mycket buller och bång den, och det blev
plöjning, harvning och sådd för hela slanten, varvat med ett gäng djursläpp där
de flesta gick bra men några som mardrömsexempel. Detta var startskottet på en
ny period. En ny tuff period eftersom det inte regnade. Och det var varmt. Nåt
så in i norden varmt.

Med kreatur på nitton olika beten är jag mer tacksam än
någonsin över att kunna lämna iväg djuren till såna som gladeligen (hoppas jag)
sköter om dem under hela säsongen.

I takt med mer och mer värme och mindre och mindre vatten
var det bara att inse att skörden var på väg att torka bort så snabbt rädda det
som räddas kunde. Och knacka dörr. ”Måååste ni köra med betesputsen? Kan
jag inte få ta det istället?” Inga problem för det mesta och DÄR kan vi
prata tacksamhet! Sådden blev det heller ingenting med, med endast knappa balen
per hektar. Slutresultatet med havrebalar, gräs och allmosor blev ungefär
fyrahundra balar mot den normala förstaskörden på cirka sjuhundrafemtio.

Jag har varit lyckligt lottad trots allt. kontakter och
kontakters kontakter har sett till att jag hela säsongen haft bete till mina
djur. Inte en enda bale har jag fått sätta ut som stödutfodring. Sen att jag
inte betat där jag tänkt och trott, och kört land och rike kring är en annan
historia. Kreaturen hamnade på Facebook och på bilderna stod en tjej med sina
två hundar mitt inne i koflocken och kelade med tjuren. En annan gång jag körde
förbi för titt, halvlåg torpägaren intill den liggande tjuren och kelade. Fantastiskt
betyg för mina djur, men. Men… Ja, kluvet med känslorna där…

En annan bonde konstaterade att det varit en sommar med
mycket djurhantering. Ja, och jag ville ju inte vara sämre utan skriva min egen
historia med 2018 som kossepromenadernas år, för satan i gatan vad jag promenerat
runt med kreatur. Både planerat och i ihopsamlingssyfte. Torka, dåliga beten
och usel strömledning är ingen superkombo alltså!

Något annat som gått till historien är vattenkörning. Vatten,
vatten och åter vatten. Många kubik har det gått om dagen. Tack och lov för
sjön, vars pump fått bekänna färg. Maken idiotförklarade mig när jag fick
erbjudande för ett par år sedan om att komma över ett gäng IBC-tankar. ”Ta
sex” sa jag, varpå han undrade om jag fått fnatt. Vi hade ju flera stycken
redan! Framåt början av augusti undrade han om vi skulle försöka snoka reda på
fler… Som mest hade vi vattenvagnar med totalt elva kubiktankar och en gammal
hydrofor på tre kubik igång. Och då har jag ändå sjöar till många av betena!

Däremot fixade torkan lite annat också – skörden var klar
rekordtidigt så vi kunde boka in en semestertur till Kalmar, Öland och
Karlskrona. Den första semestern någonsin för familjen som inte omfattar besök
hos mamma/mormor/svärmor.

Väl hemma igen gav vi oss på ett nytt stolleprov. Hämtade en
stuga från grannbyn som involverade en grävmaskinist och lite renovering på
det. Även där ordnade kontakter med inredning så skåp ingick, bord och bänk
specialbeställdes från Mors B, sängar hittades i en gammal lagård och madrass
till de samme samt en soffa kom från goda vänner.

Som lantbrukare har man fått kallelse på kallelse till
krismöten i torkans tecken. Det ”bästa” (jo, jag är ironisk!) rådet
jag tycker kom fram var på ett av de första jag var på; ”Tänk utanför
boxen och se till att lösa situationen!” Utanför boxen var det. Kontrakt
på grovfoderersättande kraftfoder. Kalvar ute och korna inne. Låt kalvar äta
fritt och begränsa de redan feta korna. Detta som inte går att göra om de går
ute och äter i foderhäck. Mindre foder där innebär att de högrankade äter
precis som vanligt och de lågrankade inte får något. Med andra ord några
smällfeta och några supermagra kor. Nu står merparten av kossorna bundna inne i
lagården med sin ranson per dag utan tillfälle att stjäla från någon annan. Lite
knorrar de över den lilla mängden, men har nu gett upp hoppet om något godare
alternativ. Ute går då årskvigkalvarna, kvigorna som ska kalva, samt slaktkor/kvigor.
Slakt ja… Ett annat kapitel. Något som ställdes till ordentligt under
sommaren.

Jag anmälde mitt ”slaktår” i vecka fem för att
vara garanterad att inte bli ståendes med en massa extra djur i höst, detta
utan facit för sommaren. Inte hade jag jättemycket för det då jag efter mycket
påtryckningar och pengabrist lyckades bli av med hälften av gänget i rätt
vecka, men fick vänta två månader till för att bli av med resten. Plus att jag
ändå har femton djur kvar som har lovats ”hämtas i början av nästa
år”…

Slaktköerna minskade och bondehoppet återvände i takt med
att det faktiskt kom lite (!) regn i augusti – sistaskörden räddade upp mycket.
För egen del krävde jag minst 250 balar för att ens kunna tänka tanken på att
klara vintern. 300 började kännas okej och vid 350 skulle jag överväga att
slappna av – jag fick 348!

Likadant hjälpte det upp mycket med denna väldigt milda
höst, och jag tog hem sista gängen för stödutfodring så sent som på Luciadagen.
2009 kom snön 9/11 och det var full utfodring därefter. Några veckor till och
från gör väldigt stor skillnad på åtgång av tjugofem balar i veckan.

Efter en lång tid utan vila – det kommer ju alltid en
regnperiod under sommaren där man kan göra lite mindre och just vila – den kom
aldrig. Från februari vid kalvningsstart började det med strul och passande. Hela
sommarhalvåret gick sedan till att leta gräs. Bärga det lilla som fanns på
åkrarna och stängsla. Och stängsla. Och stängsla. Jag har köpt in 450 plast-/glasfiberstolpar
och fråga inte hur många mil stängseltråd! Detta höll på tills början av
december. Non-stop. SEN började det finnas visst utrymme för tanke på vila.

Och det var väl där i november, med brist på sömn, vila,
motivation och pengar, men med en stadigt växande räkningshög, som jag fattade
ett beslut.

Det är inte värt det! Otack. Rädsla för aktivister. Aldrig
ledig. Motarbetad från alla håll men i synnerhet från myndigheter. En önskan om
ett jobb som ger en stadig dagsplanering, inkomst varje månad och möjlighet
till sjukskrivning vid behov. Tid för barn och familj och betald semester.

Sagt och gjort. Jag avvecklar! Men först ska jag försöka gå
med mina kor genom skogen! Orka lasta upp. Orka stängsla flera kilometers
sträcka. Det skulle nog gå… Och det gick!

Fy fan vilket spännande jobb man har! Försök få det någon
annanstans?! Jag och sexton små ankungar på sex-sjuhundra kilo på
eftermiddagstur i skogen. Klockrent! Hur kan man ens överväga nåt annat liv?!

Sedan gammalt kan man ju uttrycket – Inget ont utan något
gott! Och så sant som det var sagt:

2018 har inte bara varit kaos, oreda och arbete!

Som jag tidigare nämnt gav torkan oss möjlighet att åka på
vår första semester. För första gången någonsin, tror jag, var jag inte sist
med skörden – in i december skördades frostnupet, slemmigt gräs på skånska
slätten!

Barndomsvännen Hans hann med både bröllop, bebis, hus och
dop. Sånt är ju alltid kul!

Vi var på sextioårsfirande i Skåne hos Mors B i somras och
åttioårsfirande hos Morfar i höst.

Hela tjocka släkten samlade från Mormors sida och jag och
maken kom iväg och firade tio år ihop.

Det har varit ett år då jag bytt nummer med åtskilliga. Vissa
tillfälligt och andra mer permanent. I nöden prövas vännen och precis som i
alla kriser ger det sig till känna vilka som finns för en. Vilka som kanske
inte förstår, men ändå visar förståelse. Dörrar stängs och dörrar öppnas. Jag
har fått några nya vänner där minst ett par av dem kommit oerhört nära oerhört
snabbt. Såna som knackat lite på ytan och direkt flyttat in på en varm plats. Lika
oväntat och oförklarligt som fantastiskt och underbart.

Den ena är själv bonde. Och småbarnsförälder. Andra i all
ära, men lika hittar lika och det är oerhört skönt att inte behöva lägga bakgrund
och förklaringar till allt, som man behöver till ”en utomstående”. Kontakt
sen i våras och fler telefontimmar där än med någon annan, men likväl lika
osedd och fysiskt oträffad. (Och en grogrund till irritation då jag nämnde vår
kontakt för en annan och direkt fick förfrågan om civilstatus då min make
kanske var hotad… Jag trodde att det där med att pojkar och flickor inte
kunde vara vänner utan att vara ett par gick över i gymnasiet… Men jag är
visst fel ute där också. Stackars min make, säger jag då, som har så mycket
kontakt med män på olika håll. Män som tar mer eller mindre mycket plats i min
vardag… Och jag som gillar gubbar… Det kanske säger mer om mig än nån
annan?! Vad vet jag? Jo, att män ofta är lättare typer än kvinnor!)

Det är först som sist inte lätt att hitta/få vänner i vuxen
ålder och jag har fått flera stycken i år, mycket faktiskt på grund av döda kalvar,
torka och tvång till nya kontakter. Så mitt tidigare beslut att ta hela
2018-almanackan och knöla in i spisen fortast möjligt, får jag nog faktiskt
ompröva!

Jag tänker inte avsluta ännu en gång med att detta var ett ”året
för den trötta och slitna kroppen och nästa år kan bara bli lättare…”
Det har inte varit något genomgående roligt tema på detta år, men jag tror vi
alla blivit väldigt rika på erfarenheter – på olika vis!

Tack till alla som hjälpt till. Tack till alla som stöttat
och funnits där på olika vis. Tack alla som genom kontakter hjälpt till att
härda ut detta år. Tack alla som följer, här och/eller på instagram. Och tack
till er vänner, gamla som nya, för att jag får vara just er vän och för att ni
vill vara min.

Jag önskar ett Gott Slut på detta prövande och
erfarenhetsgivande 2018-år. Och jag tänker önska ett Gott Nytt 2019 med allt
vad det bär med sig!