Ett Tack för nu!

Första inlägget för året. Nästan en vecka har gått. Vad har
ni gjort? Vad har vi gjort?! Njo… Vi firade in det nya året hos
gymnasiekamraten i samhället, mest för att konstatera hur lugnt och skönt vi har
på en simpel bonnagår!
Det spelar väl ingen roll att stormen ryter utanför och någon kör såg och dunkar några meter ovanför huvudet?!

Några ”dagen efter” följde och lite pill här och
var. Årets första storm drog in, en gran la sig över ett hus som inte var vårt, ett plus där, och en plåt från stugan gav sig på kas. I övrig ligger det mesta av frötallarna på hygget men det kunde varit värre!
En dag hämtades golv till sonens nya rum, en liten snabbinspirationsrunda på
färghandeln utan vidare klarhet och i fredags förmiddag rullade Mors B in på
gården! En ofantligt märklig känsla att han kom själv! Och att han skulle BO
här! (Säkert lika konstigt för Mormor att inte ha honom där!) Lillhönan vid en tapetgran! ”Det är nog ostar i de runda paketen!” Dockan Alice fyllde år (igen) så det var ju lämpligt att ta en kvällsfika i samband med kalaset i stugan. En storbakardag. Bonnaungen tog ju mjölkaspannen som pall!

Kom ut en morgon och möttes av en kossa på promenad. En som roat sig kungligt med den nya halmbalen… Man kan bli less för mindre!Lillskiten kom tidigare idag och var mäkta stolt. Följ med mamma, jag vill visa! Titta Titta! Jag har laddat diskmaskinen med tablett och så stäääänger jag och trycker på knappen! Bra va?! – Dukade sedan fram kvällsmaten, gick mot spisen och hörde ett konstigt ljud. Där på mattan satt hon och skalade ett ägg hon lyckats (??!) ta från köksbordet. Tack och lov ett kokt. Lyfte i henne i stolen och hon fortsatte projektet, men till sist åt hon det med skalet på. Knastrade gött i tännera!Men det har väl gått bra. Lite ovant för min del att sköta
om barn, lagård och markservicen ”helt själv”. Det har liksom inte varit läge att
maken skulle lämna ”svärfar” med snickeriet. För snickrats har det
gjorts! Och vilken skjuts framåt det har blivit! Rummet färdigisolerat,
färdigskivat, gips uppe och taket fullt med panel. Och det känns SÅ GÖTT! Plötsligt
finns det hopp liksom. Ännu kvarstår mycket jobb och mycket pill i anslutningen
mot ”gamla” huset, men i rummet som sådant är mycket klart! Får
försöka hålla både ork och i alla fall lite tempo på det hela de kommande
veckorna. Men vi får väl se… Oavsett så är det bara att rikta ett enormt stort TACK till Mors B för denna insats och varmt välkommen åter. Flickan verkar kunna tänka sig att lämna sängen för stugan även i fortsättningen!

Se, det gjorde jag igår morse. Eller snarare så såg jag
inte…den tjugofemte kvigan. Det är lite som att försöka räkna i en myrstack,
det bara myllrar kring de där odjuren. Skulle de se mig kryllar de i ännu högre
takt. Många gånger krävs det många räkningar och ett snitt därefter, men hur
jag än räknade fick jag bara tjugofyra. Ajajaj. Ner och söka av de hala
stenarna vid sjön. Gick längre än kvigorna brukar, vände och styrde tillbaka
mot bryggan. Tyckte mig höra ett avlägset bröl och fick mer än en gång
fundera… Skulle jag verkligen behöva krypa ner och kika in under upp- och
nervända båten för att räkna klövar?! Parodi på den liksom! Men inte. Inne i
smedjan! Av alla ställen… Med väl stängda utåtgående dubbeldörrar. Aja, känner man för
mer projekt så finns det städbehov där nere nu. Om inte förr, så nu…

I alla byar i westernfilmer finns det en black smith. Men vi
kan ju inte stoltsera med en black när kvigan är brun och sjuttiofem procent
hereford, så vi får väl istället skryta med vår Brown smith. (Inte att förväxla
med Brown Swiss för övrigt!)

När jag kom imorse samlades de alla runt mig. En tuggade på
jackans rygg, två tog varsin ficka på byxorna så jag började bli orolig för
mobilen, och min lilla 0070 kom fram för en stor tungkyss över hela nyllet. Extra
röd å grann i pannan sen hon skrubbat sig mot den rödfärgade dörren. Svårt i vanliga fall att komma ur sängen. Inte lättare när man motarbetas från två håll… La en stund på att möblera om i lagården. Kossan som alltid försöker välta skottkärran hamnade på en annan plats än som nummer ett i kröken! En kossa som inte riktigt klarar endast halmdiet fick en annan plats med mindre konkurrens och gammelkossan fick komma ut från behandlingsboxen till ny plats, men fick gå tillbaka efter ett dygn. (Vilket ledde till att min till synes kroniskt bedrövade 1761 fick flyttas ännu en gång – bär liksom inte foder även till henne med tom plats i den smidigare delen!) Och lillkalven fick komma ur sin ensambox till de stora grabbarna sen den största flyttat ett steg. Det syns nästan hur brett halmlass jag fick med mig!? Det där att leka i lagården funkar bara när pappa är med… Mamma är strängare på att det är en arbetsplats…