”Öppnas här!” Plattformen till vågen gör nytta som krubba för tillfället! Smet ifrån tvättstugan och tog en bild från köksfönstret. Om jag lider av schizofreni – typ… Vilken morgon vi hade!Precis innan jul fick jag erbjudande om en lagårdsfri helg. Att
de stora barnen sedan fick musikal och övernattning gjorde inte saken sämre, så
vi gjorde slag i saken direkt. Den minsta slarvade vi bort till min moster och oss
själva slarvade vi bort till Toftaholms herrgård.

Märkligt att man kan uppskatta en stund vid en sjö i några
gula hus. Precis likadant som hemma! Med den stora skillnaden att maten hemma
både är ätbar, tillräcklig för mättnad och uttalbar. Att det måste vara så hiskeligt krångligt för att
vara ”enkelt och jordnära”… Fattar inte.

Oavsett var det väldigt skönt att komma iväg lite. Tanken
låg i att låta Jirka ta lagården, skicka iväg de stora på musikal och få tid
att greja lite ostört här hemma, men nä. Inte för att vi har det så gott ställt, men
en runda borta kan vi unna oss nån gång ibland. Många timmars mys och vila som
knappast hade blivit av på hemmaplan! Och som jag sa till Jirka – det är inte
ledigheten som betyder det mesta, utan erbjudandet. Är inte det en
kärleksförklaring i sig, så vet jag inte längre! Några hade lite mys att ta igen!

En annan var lite fundersam på hur den lilla skulle klara
bortavaro i ensamhet, men hon verkade mest njutit av avsaknaden på syskon. Och
inte är man rädd för att lämna iväg henne ensam heller när hon sovit i tysthet
över tio timmar och svaret, då jag skickade sms om vilken tid vi var hemma, var
”Vi kommer inte än. Vi har inte lekt färdigt!”

Stora barnen kom hem först med faster och fika, och strax
därefter kom min moster med lillan.

Allt var frid och fröjd. Maken tog en runda till lagården
(”har ju inte varit där på en vecka!”) och jag tog en lång spelrunda
med barnen vid köksbordet. En middag därefter och plötsligt kom drängens fru
med ett besked om en ”troligen död tjur”. Abrupt tillbakakastad i
verkligheten var det ja…

Mycket riktigt så låg det en död tjur i en box. (Fasen, hade
slakten kommit som de sagt så hade jag fått betalt för fanskapet, istället för
att förlora både värdet på tjuren, köttet och betala för att bli av med honom!)
Uppenbart har det tillstött något väldigt hastigt, då inget avvek en timme
tidigare då maken utfodrade dem.

Aja, bekymret var väl att få ut honom, men tack och lov gick
det väldigt smidigt trots hans placering att dra ut honom med traktor och vårt
låååånga, älskade rep. Det är välanvänt alltså – till Allt! (Och börjar ha
många knutar på sig!)

Trots allt en liten ”glädje” att tjuruslingen valt
att rasa ihop inne i boxen och inte med huvudet ut genom fodergrinden. Det är
liksom inte så värst smidigt att häva på över sexhundra kilo dökött, i
bokstavlig bemärkelse, för att tråckla ut ett huvud ur en grind. Precis som att
det alltid är en viss lättnad att få ta itu med sånt här själv. Ingens fel, och
visst hade det löst sig, men det var ju skönt för alla att Jirka och drängen
inte behövde krångla med det in min bortavaro.

Stolt snart-tvååring som satt på sig sin ”byschta” själv! Och klätt sig för dagen, med plånbok, docka, filt, klackskor, ballerinakjol, mössa och tre nappar.

Idag har julen städats ut. Det mesta i alla fall. Gardinerna
kvar, men de får sitta tills lust och anda infaller för byte. Funderar på om jag skulle
sy nya till vardagsrummet. Köpte ett fint tyg för ett tag sedan. Typ under den
resa då jag berättade för vännen som var med att jag var gravid med tvåan…

Nya rummet på andravåning har slipats och spacklats igen. Sonen
har hjälpt till att flytta gipsskivor – igen – och städat av däruppe inför
regling av vägg. Jodå, de lyckades lokalisera oss till andravåning också!

Lillan skulle ”tänga, tänga” toalettdörren och tog
två händer till hjälp. En i var kant av dörren. Hon skrek efter en stund. Det
gjorde i och för sig jag också, en av få tillfällen jag skrikit rakt ut (följt
av ekande ”ajajajaj”), då jag själv av någon outgrundlig anledning höll
fingrarna i karmen samtidigt som jag skickade igen ytterdörren efter mig. Jag
har igen och igen gått igenom hur och varför utan att kunna fatta. Men får väl
se det positiva med två kokande fingrar som kunde tina de andra tre istapparna
på högerhanden. Tror inte det tog så illa att nageln ryker heller, så bara plus
när det blev som det blev! Vi får la se. Rekommenderas att INTE ha handen vid pilen när dörren stänges.

Mitt under nattningen kom jag på att jag lovat gentjänst
till Jirka. Utfodring hos hans djur! Shit! Men bättre sent än aldrig, heter det
ju. Iväg till honom i mörkret, och lite lagom roligt hade han glömt meddela att
han flyttat sina kor. Hade just varit snyggt att behöva ringa för att fråga. Satans
väluppfostrade, de där två vita. Hade jag sagt Hej till mina hade de svarat
direkt. Inte stått och väntat i tysthet! Som tur var skymtade jag de vita benen
i anslutning till resten så de också fick sin mat, och jag slapp pinsamheten i
att efterlysa!

Maken varit på föräldragården hela eftermiddagen och lastat
om gödning så pressen får plats. Behöver göra en rokad bland utedjuren snart,
och då måste pressen lämna sitt kyffe till tjurarnas fördel. Pepparkaksburken fick lämna plats åt denna gamla ballong – foderautomat till bina, och ljushållaren vi fick i julklapp.

Veckan som kommer blir full av projekt. Imorgon blir det en
sen dräktighetsundersökning av korna inne så jag kan möblera om och justera
foder efter kalvningstid. Tisdag lär bli en oerhört lång dag, då uterundan ska
vara klar, och jag redo, innan barnen väcks för skola och dagis. Dags för
nötköttsseminarium en och en halv timme bort på tidiga förmiddagen och avslutas
med kvällsmat sedan.

På onsdag är det spruta för sonen (har börjat räkna ner nu
tills vi får övergå till ”vårt” sjukhus) och på torsdag är det
rekoutlämning.

Ha’t gott alla!