Mycket att behandla. Många tankar. Ta ett djupt andetag och se till att vara nykissad!
En vy över ägorna på andra gården.

Vet ni vad? Det blev is på sjön i år också! Ta-daa! Vilken
chock! Jag har väl varit på gång länge, men inte riktigt fått tummen ur. Kanske
har jag tänkt invänta slaktbilen som inte dyker upp. Allt för att slippa ta in
tjurarna i uteboxen och slösa massa strö på dem. Men utan tjurarna i uteboxen
kan jag inte flytta över kvigorna från sjön.

Krisen var ett planerat faktum igår så ut med pressen,
täta med densamme och några balar och gå neråt för att hämta upp tjurarna. Och
precis där tänker jag ”shit, bara inte kadaverbilen kommer nu” – vi
hade ju ockuperat infarten! Tjurarna rasslade efter hinken och in i sin box och
lika snabbt rev vi inrättningen.

Iväg efter kvigorna och när jag var nästan framme vid vägen
kom kadaverbilen. Snacka om timing! Han körde först och vi andra tjugosex
knatade över vägen. Samma procedur med de stora kvigorna och korna. Snacka om
chock när jag tydligen har trettiofem tjur i gruppen! Har räknat både
framlänges och baklänges till trettiofyra, och nu plötsligt har jag en bonus! Var
kom hon ifrån, undrar jag… Kanske var det fem i den gruppen jag saknade i
baklängesräkningen som jag kom fram till fyra… Jaja, jag är lite förvirrad
ibland, jag erkänner. Skulle någon sakna en kviga återfås hon mot beskrivning. ”Brun med vitt huvud” godkännes ej!

Efter djurflyttarna blev det foderhäckar. Massa flytt av
foderhäckar. Men vi hade i alla fall tur med vädret! Satte ut en av de nya foderhäckarna, vågar någon gissa vilken det är!?;P

Nån form av lättgympa på kvällen, den träningsvärk jag gick
med fem dagar förra veckan fick väl räcka för denna vecka också. Dock blev jag än en gång medveten om att det där med hopprep måste vara Djävulens påfund!

Igår var det jag som väckte upp lagården då jag var där
redan klockan fem. Tänk så lugnt och stilla det är innan korna fattar att
nånting händer!

Inne igen strax efter sex så genom duschen, väcka barn och
starta morgonen inne. Från dagislämning direkt iväg till Nötköttsseminarium. (”Scenarie”
sa jag till mor sedan, men det verkade jag inte få – hon rättade mig varje
gång!)

En givande timme med en meteorolog som gav en hastig men bra
förklaring till vad som händer och vad som ”komma skall”. Kunde nog suttit med
fokus hos honom en timme till, men det tillät inte schemat.

För att kunna rädda klimatet behöver vi fler betesdjur som hjälper till att binda kol! Tama som vilda. De tama håller ängarna öppna, de vilda håller sig i skogen. Tänk på det alla icke-köttätare-för-klimatets-skull. Allt som skrivs om kossan är negativt, det är vinklat. Väldigt få tar upp allt det positiva en idisslare gör. Jag kanske kan köpa att en ko är lika farlig för miljön som en bil, som sonen berättade en dag efter skolan. Men vad bidrar kossan vs bilen med i kretsloppet?!

Ett scenario jag valt – eller seminarium, om ni så önskar –
var den som hette Torka i relationen. Nja, jag vet inte… Men som
samlevnadsexpert/rådgivare tänker jag mig en kvinna kring 55, gärna blonderad
och transparenta, röda glasögonbågar. Vad min första tanke var om den gubbe på
sjuttio plus och sköldpaddsglasögon var, går vi inte in på. (Jag kan meddela
att mina fördomar grusades som snabbitsocker under en ångvält!) Vad vi
skrattade där inne! Har fortfarande sviter i kinderna! Och när det ”mest
allmänna” gåtts igenom, närmade han sig nästa ämne lite viskande: ”Jag
undrar om det är okej att prata lite sex i denna gruppen, jag hörde någon säga
innan att de skulle klämma på en pung…” -”Jajamen, det är bara att
köra på! Jag har beställt nya pungmåttband!” hojtade salsvärden.

Ska tilläggas att ett parallellt seminarium hette
”Bakdelen är huvudsaken – om avelstjurens ädlare delar”. De riktigt
inbitna avelsbönderna mäter även pungen på tjurarna, för att få ett hum om
storlek på testiklar och dess antagna produktion av duglig sperma.

Jämför kärleken med en aktie! Och att inte ha alla ägg i samma korg innebär inte att ha några älskare/älskarinnor på reserv! Det var han tydlig med!Bönder i stan – allt kan hända! Men man vet att man kommit rätt när man parkerat jämte en lagom stor John Deere på gratisparkeringen mitt i stan!

”Är man lite kär i Exel kan man använda det till mycket
och göra många fina diagram av allt man kan få ut” från slakt och
djurjournal. ”Man fattar ingenting av det, men fint blir det!”

Och så det där med Kanskap. Ett ord som föreläsaren stött på
i nåt program om senildemens.(!!?) Men det är ju så. Kunskap har vi alla mer
eller mindre av. I vårt, och då menar jag nu böndernas, fall, kan du besitta en
enorm mängd kunskap, men utan möjlighet att utnyttja den praktiskt. Då får man
istället fokusera på det man faktiskt kan göra – Kanskap. Omstrukturera, låt det ta tid, slå ihjäl skiten ibland, väg för och emot och till sist är du där du vill!
För egen del vet jag
vilket som vore den optimala foderstaten för mina kor. Den kunskapen har jag!
Men då min flådiga foderblandarvagn för en och en halv miljon sträcker sig till
min enkelhjulade skottkärra med en tvåkilosskopa i, två högafflar och en
inputtad halmbal som bärs/föses ut med tidigare nämnda gafflar, plus en höbal
som jag i bästa fall orkar putta förbi alla envetet skrubbande tjurhuvud när
jag ska rulla ut den, så får jag snällt nyttja min Kanskap och lösa saker efter
mina förutsättningar. Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern
anläggning. Tänk vad jag ska nyttja min kunskap då!

Ett gemensamt seminarium, som faktiskt höll på att bli ett scenario,
var när ett av slakterierna i en ”debatt” hävdade att vi nu sett
resultatet av kortsiktig planering och att vi bönder i framtiden behöver lära
oss planera – alltså ligga minst ett och gärna två år före med foderlager, så att
det säkert räcker och inte trissar priserna som det gjort nu efter två tuffa
år. Och skulle priserna trissas så får vi ju se till att ha pengar att köpa foder för! Dessutom vore det ju bra att inte stå sårbar med djur man inte blir av med
vid kris, så vi får se till att ha plats till dem.

Rent krasst är det som att säga till vilken produktionsindustri
som helst: ”Investera i robotar/maskiner för runt tio miljoner, du kanske
kan komma att behöva dem om några år!”
Eller till en grönsaksodlare:
”Odla tredubbelt vad du faktiskt behöver, nästa år kanske du inte får
något. Med en bra förvaring så kan du nog använda/sälja potatis, morötter och
lök om ett par år…”

Jojo, det kanske funkar. Men hur är smaklighet och
näringsinnehåll?

Jag vet inte… Det är inget slakteri jag handlar med, och
behovet av just dem ökade ju inte heller riktigt. En dålig vinkel på bilden, ber om ursäkt för den! ”Svenskt nötkött, ja tack! ’Det handlar om att brinna för det vi gör, vara stolta och aldrig ge upp dialogen för det vi tror på!'”

Avslutningen var riktigt bra. En föreläsare, framtidssiare,
kalla’t va ni vill. Om alla var lagom trötta och lättroade för honom eller om vi alla behövde
honom på slutet… Vet ej. Givande var det.

Under eftermiddagen började den tidiga morgonen att ta ut
sin rätt. Huvudvärken kom som ett skenande tåg och jag hade bestämt mig för att
äta lite snabbt av den avslutande middagen och sedan åka vid sextiden. Närmre
en och en halv timme hem i snömodd och halka.

Blev sittandes vid ett bord med en slakterikontakt, och
tillika bonde, en kille i min ålder och en äldre herre med tomteskägg och
simsalapokus var klockan över halv åtta! Ohps! DÅ var det dags för hemfärd!

Lite roligt var det också, att jag efter tio månader, ”hundra”
telefontimmar och fyratusen meddelanden, faktiskt träffade den jag haft så
mycket kontakt med. Det har varit en lite mysko känsla att verkligen
”klickat” totalt, delat stort som smått. Och aldrig träffat. Ingen
aning om vad det var för en typ som jag plötsligt känner så väl och vet så
mycket om! Bondeliv, privatliv och en jäkla massa annat. Lite sporadiskt under sensommaren,
under hösten och vintern allt mer regelbundet och nu säkerligen närmre två
timmars samtal i veckan. Jag som inte pratar i telefon! En gång i veckan med
Mormor, en gång i veckan med Mor. Nån minut här och där med maken och drängen,
men då om ”nödvändigheter”. Resten får sms och mail. Sms i
synnerhet! (Ja, ni som vet… Ni vet…)

Ett stort plus för dagen, att träffa denne kollega och snart
väldigt nära vän, och dessutom hans fru som jag hört mycket om. Har aldrig hört
någon annan någonsin prata om sin partner på det sätt som han gör. Och dessutom
efter nästan halva livet ihop. Man blir nästan lite sotis! Bara att erkänna.

Idag tog maken sonen till länssjukhuset för tredje sista
gången. Det rullar på bra med sprutorna och vi får alla hoppas att det går
minst lika bra och besvärsfritt i pollensommaren!
En genomgång inför morgondagens
Reko-utlämning innan jag och drängen rullade ut pressen till maskinhallen. Nu
får väl maken själv åka ut och sätta motorsågen i väggen så mitt lilla monster
får plats med arslet. – De kunde väl planerat för det för trettio år sedan?! Att
det NU skulle behövas en större hall för att han råkat gifta sig med en käring
med storhetsvansinne?! Alltså, hade de INGEN framförhållning på det där
stället? Jävla bönner!

Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern anläggning. Tänk
vad jag ska nyttja min kunskap då! Fast den anläggningen kanske jag bara ska
investera i om-i-fall-att slakterierna inte kan hålla ord om hämtning…

Städerskan har fixat köket så börjar väl närma sig nattning nu!

God natt!