Fyra hundra miljoner kronor. Oerhört mycket pengar! Det är
dessa pengar som gör att ”vanligt folk” kommer med kommentarer som
”Varför klagar ni bönder på ersättningen?” ”Så illa kan det väl
ändå inte vara, ni får ju kompensation.” ”Jo men, nu är det ju inte nån
torka längre…” ”Staten kan inte rädda alla företag som det går dåligt för!”
Men nu pratat vi inhemsk livsmedelsförsörjning. Hälften av det vi i Sverige äter kommer från andra länder! Vi har haft det alldeles för bra alldeles för länge här. De som minns ransoneringstiderna är snart ett minne blott även de. Ingen tror att det kan hända ”oss här uppe” något. Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att försöka tänka till lite…

Staten har slagit fast att de ska ”rädda” Sveriges
bönder med ersättning för inkomstbortfall. En komma två miljarder hette det. (Sägs
sluta på en komma sexton.)

Av dessa är det de fyrahundra miljonerna som gått till oss
köttbönder som grovfoderkompensation då det var missväxt 2018. För att vi ska
ha råd att köpa in hö och ensilage och/eller så kallad grovfoderersättande
kraftfoder. Räknar man som jag gjorde i sensomras med att behöva ge ungefär
femtio procent ersättning till korna, skulle detta ge mig en MERkostnad på
cirka fyra tusen kronor per vuxet djur. Kreatur klassas som vuxna vid ett års
ålder i dessa sammanhang. Självklart söker man stödet, och fick det utbetalt också,
relativt smidigt faktiskt! Ungefär tio procent av vad det kostar mig att försöka
hålla liv i djuren i en dräglig tillvaro var vad jag fick ut. Strax under fyra
hundra kronor per vuxet djur. Nu ger jag i och för sig mina fyrtio innekor ca fyrtio procent ersättning, så förlusten blir ju inte sååå stor. Men har man då dessutom en giraff i KOstym får man räkna med nån krona mer.

Nu har staten kommit vidare i sitt krisplanerande och ska
även ersätta för flera andra torkkatastrofer. Bland annat ska det kompenseras
för utebliven gräsväxt på åkrarna. Tvåhundraåttiosju kronor per hektar vall och
grönfoder, såg jag siffror på nu i Land Lantbruk.

Räknar man då att man får ut cirka tio balar per hektar vid
ett ”normalår”, lagom länge sedan plöjning och halvdan gödsling…
Man kan få tjugo också. Eller som i år – knappt en…

Men åter till tio balar. Fick jag nu bara en bal per hektar
i sommarens torka saknar jag nio stycken som jag behöver köpa in. Vi säger
femhundra kronor per bal i inköp. Det är fyratusenfemhundra kronor i förlust. Per hektar.

Nu ska jag också förtydliga att jag inte räknar med att
staten, EU eller någon annan ska komma på en vit springare med
förstaförbandväskan i högsta hugg för att betala räkningarna! Jag vill bara
påpeka att sviterna från torkan inte är över bara för att det regnat lite
grann. Eller för att det inte längre är trettio grader varmt. Sviterna kommer
att pågå i många år. Och de största problemen har vi bönder framför oss; Djuren
börjar kalva, det går åt mer foder. Djur som man inte hade räknat med att ha står
fortfarande och tuggar ensilage, för man kan inte gärna sluta utfodra dem för
att de redan uppnått ”rätt vikt”. Ett vårbruk är i antågande där
många tvingas plöja upp betydligt mer än de hade tänkt för att värme och sol
brände ner minsta beståndsdelar till en öken. Eller för att vildsvinen haft ett
gynnsamt år och bökar sönder mer än någonsin. Och vad som finns i plånboken ska vi inte prata om. (Där har ju alla det nollställt med dagens kontantlösa samhälle!)

Så jo, de tio procent som statens krispaket utgör, det är
pengar det också. Jag är glad för de pengarna. Tveklöst! Många bäckar små! Jag
blev till och med glad för brevet jag fick häromsistens, följt av en avi om
bankgiroinsättning – De hade räknat fel på mitt EU-stöd för 2016 så de skulle
nu krypa till korset och göra rätt för sig. Det vill säga, betala ut de sex
kronorna jag fått för lite.

Fast det kanske inte var kul, utan mest skrattretande…

Och om man ändå sitter och småflinar för sig själv kan jag
passa på att ta upp det jag gjort tidigare; bonnahumorn som snurrar i när och
fjärran. Ett välkomstnummer till ”Havererade ligghallars klubb”.
Eller den där gången jag fick en film i luren som visade en hjullastare som
satte ut balar på foderbordet i den fina lösdriftslagården, med en text i stil
med ”Är så glad för min lilla, smidiga lastmaskin!” – Den måste ju
kontras på, så jag tog en bild där jag skjuter halm framför mig med högaffel
och skrev ”Jag är så glad att jag har raka foderbord…!”

Det är det som utgör livet. Det relativt sociala liv vi kan
leva idag med ständig uppkoppling och trådlös närhet. På gott och ont. Riggat för djurkarusell! Och nyfikna i en strut, vad tittar ut? (In?!) Satte maken på att köra torv. (Det bråkade för honom med!) Insåg att de tio balar jag hämtat i bästa fall armerar botten till en bädd. Imorgon kommer tio till på lastbil. Plötsligt fladdrade en ficklampa i mörkret och i det lilla utrymmet mellan stängslet och gödselbrunnen stod våra tre barn. Det var lite svårt och ojämnt att gå där, så den minsta tog stöd av eltråden, fint ackompanjerat med dryga sekundintervaller av Aj…Aj…Aj… Men vad gjorde det, eller att det blev middag först klockan åtta, när man fick klappa lamm hos Jirka?!

Avslutningsvis ska jag medge att mina ovanstående
beräkningar nog kan bortses från helt. Matte har aldrig varit min starka sida,
och när jag i dag sorterade bort mina sju slaktkor från övriga gruppen (om nu
slaktbilen får för sig att komma när jag dyrt och heligt blev lovad hämtning vecka
sju…), så visade det sig vara åtta kor. Var kom den åttonde ifrån? Var det den
trettiofemte jag hittade vid flytten från sjön? Den trettiofemte jag inte
lyckats räkna sedan… Så bry er inte om mina flersifferräkningar. Jag
klarar ju inte ens noll till tio!

God natt!