Blir ingen nattsaga nu för tiden, den brummar liksom bort!

När klockan ringer på morgonen… God morgon. Det blev visst ett Picassoface!

Myrsäkrat!

Tretton dagar sen senaste blogg och trehundraarton bilder (tur det är en del dubbletter!) att gå igenom, samt sjuttiotvå filmsnuttar. Undra på att det blir motigare och motigare att sätta sig ju längre tid det går mellan inläggen.

Och på tal om bilder – de stora ramarna köpte vi september -16. Sen kom liksom en renovering i vägen och det där som kallas livet. Men plötsligt händer det!

När jag haft praktikant första gången där för längesen, minns jag att jag skrev nåt om hur medveten jag blivit om att jag pratar med mig själv. Diskuterar och resonerar. Vad jag vetat länge är att jag, trots mitt usla beteende och behov av att ”passa mig”, är jäkligt artig! Ber jag en ko att flytta sig, så tackar jag när hon tar det där steget åt sidan. Till exempel. Vad jag däremot INTE hade koll på, är hur mycket jag faktiskt tackar – hela tiden. Detta blir väldigt tydligt när man har någon med sig som besvarar varje ”Tack” med ett ”Varsågod”! Det är verkligen som att det har hängt upp sig på repete-repete-repete-terings-knappen. Men när jag ber om något, och får det, så tackar jag! Kan ju inte hjälpa att jag råkar vara väluppfostrad!

Rymlingar har jag inget till övers för! Spelar ingen roll att hon är vacker som en dröm! Väck!!

Två veckors praktik är till ända. Gödning och gödsel är färdigt – drängen på 78+ körde hundra (!!) lass flytgödsel i vår. Vårbruket är klart, klövar är verkade och djuren har börjat släppas ut.

Vi hann innan hagelstormarna!

”Varför springa runt när man kan äta gräs?!”

Maken är permitterad och jobbar tjugo procent på fabrik. Någon som är ledsen för det? Det finns liksom alltid att göra. Ett par extra händer med alla stängsel som ska sättas och kollas, all djurhantering vid lastning och sortering och så har han hittat på att ett stort hus ska målas. Samhället kunde ju inte slås ut mer lämpligt.

Egen rekreation – en promenad på kyrkogården. Gångarna upp och ner. Fågelsång och ”öppen kyrka” med fantastiskt vackert piano som ljöd ut kunde inte gjort det bättre.

”Mamma, toffla mig!” Och blir det en blir det två. Vad har jag gjort för ont som fått två så väldigt flickiga flickor?!!

Vi bockade av ännu en punkt på vår upptäcka-lista – en tur längst bort i socknen gav oss en häftig naturupplevelse.

Jodå, det gick uppåt denna gången också:)

Vildsvinens framfart märks allt mer. Hur länge till får vi njuta av denna mossbeklädda gammelskog?

Det börjar även bli högtryck i bikuporna. Jättekul. Fullt med små larver, bi som äter sig ut sina puppor, drottningar som märks och fullt med pollen som bakas till bibröd. Dock var jag lite ovarsam när jag vände på ramen vid titt att det rasslade ut. Skäms på mig!

Många nya bi in da making!

Två kor står kvar att kalva. Den ena tror jag inte kalvar alls, så vi kan ju säga att vi inväntar den sista. TYVÄRR har det som inte får hända hänt – tjuren har gett sig på småkvigor. Drängen hittade en skum kviga i söndags som vi tog in, och igår kväll kalvade hon. Knappt femton månader gammal. Allt gick bra, kalven är jättefin (och liten) och kvigan skötte sig galant med lite draghjälp. En ångestladdning mindre. Tyvärr, igen, så hittade vi ännu en ettåring ute idag, i samma tillstånd. Barn ska inte ha barn!

Ödets ironi i det hela, då jag aldrig tidigare tagit bort avelstjurarna från grupperna förrän framåt oktober, och det enda året jag hittills fått tummen ur och ta bort tjurarna i mitten av augusti har det gått åt pipsvängen. Jag är så frustrerad. Ny ångestladdning och så håller vi alla tummar och tår att det går minst lika bra med nästa kalv-kalvning.   

Detta får räcka för nu. Finns mer att visa, men nu är det God Natt