När jag kom hem efter att ha harvat över torpstället i
skogen, pratade jag med drängen och det bara plingade till i skallen: Jag
glömde en åkerlapp! Gör om, gör rätt, men inte idag. Istället ner till andra
gården för att mylla gödsel. Man hittar visst både det ena och andra som följt med gödseln ut… Paus för drängasamtal. De håriga benen bjuder jag på – fäller inte vinterpälsen förrän till midsommar!

Sen det var gjort åkte jag till föräldragården efter
utsädet. Mötte upp maken senare och han tog traktorn samma väg för att mussla
ut såmaskinen från samma ställe.

Hemåt för lagård, inlastning av de sexhundra kilo värpfoder
som anlänt med lastbil tidigare under dagen, middag och lite tid med barnen
innan det blev kvällning och såmaskinen laddades. Två bitar sådda och maken kom
ner sen han nattat barnen och började ringvältra. Ena biten hann han klar, även
med lite stenplock, samtidigt som jag sådde de sista raderna på andra biten
innan det var kolsvart ute och klockan närmade sig elva.

Vissa mornar glömmer vi inte att borta håret…Mutade Schenkergubben till att lasta av precis utanför dörren!

Igår startade jag upp med att komplettera det maken
missat i mörkret, samt vältra den andra biten. Efter frukosten och läggning av
den lilla som varit med drängens fru, startade jag upp med såmaskinen hemma och
drängen körde skytteltrafik för att få hem vagnen med utsäde, traktor och
redskap. Varför man föder barn i februari?! – Så att man hinner gå ihop tills man ska mellan såmaskinen och traktordäcket!

Korttransport – håll för öronen!

Ett av de finaste vårtecken jag vet – en nysådd och vältrad åker. Innebär slutet på ett, i våra bygder, ofta krävande arbete. Inget mer att göra där på flera månader, dessutom ser det så prydligt ut!

Tog en bra stund att så, som väntat. En liten paus med tidig
middag före lagård och sedan ner till brukssamhället för avslutning på barnens
onsdagsaktivitet. Hört där var att tre stycken lämnat dagis med magsjuka. Även
ett par barn i skolan, boende i samhället. Och ju mer vi pratade ju fler var
just magsjuka. Ungt, gammalt, stort och smått. Slutade med att vatten hämtades
från en närvarande med egen brunn.

Hoppborg var inhyrd för dagen till de få barnens stora
glädje, och även de få föräldrarnas. Den enda som gick att få med på bild utan sudd.

Sen avslutningen var avslutad bar det hemåt med nattning av
barn. Maken lämnade hem tippkärran vi lånade för plastkörning då min står med
plattpunka på två av fyra däck. Där lånades även en större ringvält hem, en som
trycker ner stenen bättre här hemma så man inte behöver lägga flera dagar till
att plocka.

Jag vältrade och maken sprang utanför och hivade de större
stenarna i skopan. När skopan var full, drygt halva biten packad och klockan
alldeles för mycket körde vi hemåt för lite sömn. Och lite sömn var just vad
det blev; Den minsta såg ett spöke strax före ett och tog en stund för att
lugna ner sig. Halv två kom lillhönan och hade spytt – så oväntat! Byta i
sängen och duscha henne innan det blev ett nytt försök att sova och hon kom på
nytt. Och så höll det på. ”Tur” ändå att det var hon som fått sjuka
från dagis – hon har koll på läget så hann med sin bytta alla gånger sen hon
fått den. Efter femte turen bäddades hon ner på soffan med pappa och en film. Ett
antal gånger till följde. Inte nån vidare natt för någon av oss, med andra ord.

Jag vaknade inte av någon klocka sedan, för maken hade
kidnappat den och redan gått till lagården. Sonen satt i soffan jämte sovande
lillasyster och den minsta snarkade på till tio!

Lek ute efter en sen frukost. Poolerna plockades fram efter
önskemål och jag styrde ut igen för att göra klart med stenplock och vältring. Make
och barn åkte på starten för det traditionsenliga mopperallyt i kyrkbyn och kom
hem samtidigt som jag tippade stenen ur skopan.

En hastig ”lunch” för min del innan jag mötte upp
moster, man och di gamle för en tur på kyrkogården. Hem efter det och nån form
av kvällsmat vaskades fram. Övertröttheten – hoppas jag – efter den taskiga
natten tog ut sin rätt för lillhönan som rensade igen.

Nattning och utgång. Jag rensade upp blomlådan kring
altanen, skickade ner dahilaknölarna och luktärten innan det hamnade tidningar
och täckbark på toppen. Spenaten sattes ut i landet och maken baxade fram den
stora trefotsgrytan från jordkällaren och den största dahlian sattes ner där. Sen
skolades tomatplantorna om innan det blev ingång och hit. Hög tid för sängen,
känner jag. ”Vilodagen” har det inte blivit så mycket med, men det får jag väl
sota för imorgon som först. ”Dagen efter”

Bina har i alla fall fått skattlådor för honungen nu när
både maskrosor och körsbärsblom exploderat och utsädet är instuvat i ladan i
väntan på tid och väder för sådd på torpet.

Ha det gott så får vi se när jag hittar tid och energi för
nästa besök! Det är mycket nu!

God natt