En ung bondes vardag

Work in progress

Startade fredagen med att släppa mina fem bundna
herefordtjurar i boxar. Boxarna sägs ha plats för fem djur, men tycker det blir
alldeles för trångt så har alltid fyra djur i varje. Men 4+1? Nej, fick bli 3+2
istället. Var lite orolig att de skulle gruffa loss, men det har varit väldigt
lugnt i lagården sedan dess. Dock blev det en enormt tom och ödslig rad i
lagården. Fyra kvigor och en ko ska få lämna gamla lagårdsdelen där man får ösa
in foder och ta tjurarnas platser, men man kan ju inte ta allt på en gång. Vad
ska man då göra imorgon?!

Sonen tog ett städtag
inför helgen och sopade lilla foderbordet! Sen passade han på att ”fixa” soffan inne också:

Ett barnkalas halvt gemensamt för båda barnen på lördagen,
lillhönan sniffade lite åt feberhållet men hängde på sin kompis, var utomhus
som planerat trots det lite råa vädret, så blandades inte bacillerna så mycket.
Sonen hade dessutom bara två önskningar – grillad hamburgare och skattjakt.
Svårt att få till det inomhus oavsett!

Skitväder i geggan nu. USCH!
Kul med lite rimfrost i en blåsprayad tuppkam

Här grusades upp i
höstas, minns ni det där grova makadammet som utlovades binda geggan?! Syns
mest där det aldrig körs…

Mannen stack till skogen efteråt, jag och barnen satte oss i
soffan med en tjock bok och det tog inte lång stund innan lillhönan snarkade i
soffan. Men med till lagården skulle hon! Trots att både jag och sonen försökte
förmå henne att stanna i soffan. Febrig till tusen och nyvaken var det jobbigt
att gå över vägen. Hon ville inte prata med drängen, utan tryckte sig mot mitt
ben, ville inte släppa handen och det hela slutade med att hon stod mitt i
lagården och tårarna strömmade tyst. När jag dragit fram balen till gamla
lagården sattes hon i en spånback medan jag öste in foder till djuren där. Efter
tre gafflar eller nåt vände jag mig om och hon sov, liggandes (måste varit
oerhört obekvämt) i backen. Drängen tog traversen för att slå upp en ny bale,
jag bad honom utfodra de sju djur som var kvar och tog med mig dottern in. Hon
drog av kläderna, tvättade händerna och kröp upp i soffan och somnade om.

Kom in imorse och sa igen: ”Det är mojjon! Jag e
pigg!” Med 38.7, knappast. Men piggare än när det stack närmre
40-strecket under dagen. Inget dagis imorgon där inte!

En annan överraskning var när drängen släppte en bale i foderhäcken
och kom tillbaka med att ”där står en kalv!” 1663 startade upp i år
också. En kviga för variationens skull. Då det heter att mannen sedan i fredags
tagit tjänstledigt för att vara behjälplig vid kalvningen i år, var det bara
att ringa honom och be honom träda i tjänst! Kalven och kon lastades upp. Kossan
med kalv från uteboxen (precis en månad gammal idag) lastades upp och släpptes
ut till de andra två. Ligghallen skruvades klar, lyftes på plats och halmades
upp. Badkar gräves fram för vattenförsörjning till kossorna, då deras halva
kubiktank står fullastad med täckbark… Lite middagsvila för hela familjen på
mitten, lite saga med sonen.

Bärgade kalven vid
sjön innan jag gick in ikväll och styrde in den i ligghallen. Jobbigt att gå
dubbelvikt från tvärstänget, upp till vägen och sedan ”hem” till
ligghallen. Ibland fick kalven styras, ibland kossan.

Det där dagsplanen med att helsanera andravåning från bråte
och damm gick i stöpet, men vad skulle vi annars ha att göra imorgon?! Tja,
händer inget roligare så blir det foderrådgivning med Greppa Näringen. De har
nog mer att tillföra än kväverådgivningen i höstas, misstänker jag.

Jag har två ganska stora ”allvarliga” funderingar
för tillfället. Den första:

– Varför utgås det alltid ifrån att karlen är en toffel? Skulle
en man sitta i ett samtal och få frågor som: ”Finns det någon möjlighet
att frun kan avlasta dig lite med barnen, så du kan få lite tid för dig själv? Var
finns frun i sammanhanget? Tror du frun kunde ta lite hushållsarbete om du ber
henne?!” SHIT vad det retar mig! Nästa:

– Hur lång är ”en stund”? Mycket handlar om just ”en
stund”. Pratar vi minuter, kvartar eller timmar?! Är ”en stund”
jämförbart med en ”strax”?

Maken är lika envis
som jag när han sätter den sidan till. Projektet pågick till tiotiden igår
igen, han umgås mer med sin pannlampa än mig vissa dagar, lika lugnt det
kanske. Men duktig är han och bra blir det! Nu ska bara sista kransen på,
hallen ska lyftas på plats och halmas, sen får det börja kalva! Och till den brain-twistade-icke-bonden – det funkar perfekt som tillhåll när man behöver smita undan! Välkommen!

Jag har sovit illa i natt. Riktigt illa. Vågor av värk har
väckt mig många, många gånger och det har varit svårt att komma till ro igen. Har
därför mått därefter idag. Förkylningsrond 2 ligger och pyr, det blir inget
riktigt av det, men det finns där som störning. Planen idag var lagård, samhället
för bokad tid, lämna in mina däck och handla lite smått. Det gick bra enda
tills jag vaknade och insåg att ”just det, jag skulle satt klockan
tidigare idag så jag hann äta frukost innan barnen väcktes….!” Aja,
fixade frukosten medan barnen klädde sig, så jag snabbt kunde slänga i mig den
efter dagislämningen men före lagården. Ut till djuren där faktiskt ingenting
strulade! Till och med tjurarnas vatten har tinat upp på eget bevåg och funkar
nu klanderfritt! Sen var det balkörning, MEN väl där kom en störtskur regn. Samtidigt
som termometern visade på -3. Nån som är bra på matte?! Snorhalt. Svarthalka!
Och är det blankis på en skrovlig grusväg – hur ser det då ut på asfalt?

In och byta om för att pysa neråt med god marginal. Resan på
vanligtvis ca tolv minuter tog tjugo, och jag är inte säker på att kontrollen
fanns där hela tiden ändå. Fick köra in på verkstaden för att lasta av de två
däcken – innehavaren ville inte gå ut!

Kom i tid till min bokade tid, för att där få huvudbry med
den där ”stunden”, ja och så toffeln till karl jag tydligen har… Ringde hem
till drängen och bad honom blåsa av spånhämtningen i halkan, men på väg hem så
var det bra väglag upp till kyrkbyn! Svängde hemåt och insåg ganska snabbt att
det var lite (?!!) sämre den biten. Strax utanför byn gick en gammal tant på
vägen, eller – hon kom som vanligt i knapp styrfart med sina stavar, och jag
tänkte i mitt stilla sinne att det var modigt att ge sig ut på stora vägen när
bilar inte får stopp på sig… Och en knapp kilometer längre fram stod en bil
snyggt nerbackad i diket. Och av spåren på vägen att döma hade resan dit
inneburit minst två piruetter på vägen. ”Jag skrek på Jesus när det
släppte!” sa hon när jag stannade. Och så kom jag! Vilken besvikelse! Kan
väl uttrycka det milt och säga att hon var ganska skärrad. Befogat, alla
gånger. Men tillräckligt för att jag erbjöd min bärgningshjälp med traktor och
fick den för tillfället briljanta kommentaren ”Men jag känner inte
dig!”. Nähä, sa jag. Jag känner inte dig heller! (Tänkte nästan tillägga
att ”Kom bara med in i min bil så ska den fula gubben visa dig något…”
Men det var inte läge denna gången! Och med tanke på att hon inte alls kände
mig så kände hon till väldigt mycket om mig. Så är det att vara legend!;)) Lokaliserade
bogseröglan på hennes lilla röda Peugeot och insåg under tiden att jag inte kan
lämna henne, så ringde efter drängen med traktor. Han kom och drog upp henne
och hon fortsatte hem till sig, och vi hem till oss. Drägen är inte lika
fjompig som jag, så han riggade för att sticka efter spån. Jag nekade honom
till att köra själv, halt och inget ljus på kärran känns inte som en bra kombo,
med vänstersvängar på länsvägar! In med glassen i frysen, kvickt bre en macka
att ta med på vägen som lunch och körde följebil till mannens jobb där han
väntade i spånsilon. Bara att vända hemåt, plocka upp barnen på vägen,
förbereda middagen då mannen skulle iväg tidigt, och sedan till lagården! Samtidigt som drängen kom hem med mannen som följe.

”Man kan mjölka
denna!” konstaterade barnen om sin hoppboll de fick av faster i
födelsedagspresent. ”Men vi får nog ha det som get, för den har bara två
spenar!” Miljöskadade? Definitivt! Men getter har vi inga och inte blir
det heller!

Köket är röjt, några muffins är precis ur ugnen, de där
frallorna jag köpte med hem till lunch får väl sitta som kvällsfika istället,
och strax ska yoggin ympas och in i den avsvalnande ugnen. SEN ska jag slänga
mig i soffan som jag skulle gjort kring halv tolv. Jaja, jag är till viss del
ordinerad vila, men det hinns inte alltid med! Deal with it! Jag känner att jag/vi
gjort en god gärning idag, och spån har vi för några månader framöver, så för
det ska jag nog kunna sova i alla fall!

Tredje dagen med ett fantastiskt vårväder! Helt underbart!
För min del fick snön gärna ligga kvar, men när solen torkar upp i takt med att
den smälter får det kännas okej ändå! Vägen håller på att bli fin och isfri!

Gårdagen började med ett nytt träningspass – halmrullning.
Öste även in en del till kossan och kalv som går i utebox. Onödigt att de får
en hel bale när de ska ut inom kort till sina kamrater. Förvisso är jag ordinerad
att undvika de tyngsta lyften, men jag lyfter ju inte balarna, och att de
puttas runt gör ju att de blir mindre och mindre i takt med att en annan blir
tröttare. Men självklart fick jag sota för det senare under dagen, där jag satt
förpassad till kontoret.

Under eftermiddagen var mannen ute och skruvade på
ligghallen – dags för plåt. Barnen gick ner till stenrösena halvvägs till sjön
och åkte kana där.

Efter en havererad bale i lagården idag var det lite lagom
att hämta andan med att flytta tjurar mellan boxarna medan drängen slog upp en
ny bale. Jepp, hans uppgift, för ”det duger han till”, som han själv
säger. Halvfruset, halvfuktigt ensilage är tungt! Så glad att jag fick iväg
bråten till ändstationen mot gamla lagårdsdelen, då man kan stå still och ösa
in det till de fem djuren där inne – så har de mat en fyra-fem gånger till…

Ska försöka ge mig på att putsa framrutan på bilen, vilket
elände, men den har varit enormt skitig länge, och med en lågt stående sol blir
sikten inte bättre, sen ska de två blankslitna sommardäcken slängas in så jag
kan dumpa dem på däckverkstan imorgon när jag ska neråt samhället. Lika bra att
fixa dem innan det blir rusch hos honom.

Men allra först ska jag röja upp i köket då ingen av oss
hade ork till det igårkväll, salta fläsk och strax hänga ut årets första tvätt!
Varför? För att jag kan!

Vad vore fredagsmys
med maken utan katten mitt i boksikten liksom?!

Helgen löpte iväg med kalas för hela slanten. Eller hela
lördagen i alla fall! En del manfall blev det bland annat på grund av sjukdom,
men det blev en liten lagom skara ändå och barnen var nöjda. Det där med att
komma ”i tid” fick en ny innebörd när halva styrkan trillade in 30-45
minuter FÖRE utsatt tid, då de skulle hjälpa till! Ingick inte i planen då vi
själva blev några minuter sena ner till andra gården, för att möta gästerna vid
vägskälet och sätta dem i arbete… Aja, det gick ändå! Barnen fick smycka sina
tårtor med Momo, så var de tre ur vägen en liten stund! Mor och B följde med
hem på lite egna samtal och kvällsmat efter kalasröjningen.

Söndagen var sen dagen-efter. Massa sitta och stå – inget
för mig, så öm som rackarn i kroppen och sliten till tusen. För egen del
gjordes inte många knop, men mannen tog ett ryck och reglade upp ligghallen så
den nu är redo för plåtarbetet.

Idag har det varit desto värre! Tog tidig frukost – direkt
efter lagården – då drängens fru skulle iväg med bilen på besiktning och jag
och drängen tog oss sedan ut för att köra balar och jaga djur! Samtliga 55 ute
har blivit avlusade! Eller jag tror det i alla fall. Några råkade få nästan
dubbelt, men jag tror inte att jag missade någon. Åtminstone inte sedan det
blev traktorjakt på 1788 då hon drev gäck med mig flera gånger! Rustad med
doseringsspruta, sprayburk (lyckas se det på svarta djur… Såg att jag själv
var prickig överallt sen, även i ansiktet så har nog sprayat i motvind nångång)
och traktorn som lager, då jag hade nära sju liter lusmedel som skulle ut! De
första 30 djuren gick riktigt bra. Sen var det bara de gamla ”medvetna”
korna kvar… Gick hur bra som helst med mig att skutta runt och halvspringa
mellan varven på isfläckar och frusen lera, men inser att det nog lär komma
surt efter.

Färgen syns inte så bra
på bruna kor heller…

När vi var klara, jag inne och tvättat av mig och kommit uppför
halva trappan för att hämta kläder så tog det tvärstopp i nederdelen. Bara att
koppla i tjurigheten och knega på! Hämtade barnen lite tidigare och styrde
norrut till Bokbussen, fika hos Mormor och Morfar och pulkaåkning i Gatebacken
för barnen med min sportlovslediga lillkusin.

Stickmaskins-tanten
frågar alla om de slitit hål på sina sockor än, det är nämligen omöjligt! Nope,
säger jag, efter fyra-fem år. Svaret?! ”Det är inte samma sorts garn som
nu!”:)

Hemma igen och fixat middag, ätit upp tårtresterna, barnen
nattade och snart dags att rasa i soffan, vilken jag nog inte kan ta mig ur
sedan…! Ska-bara först. Sen håller vi på att ladda för rond 2 med
förkylningarna…!

Och jag har fått ännu en KBT-utmaning; Jag har vissa fobier:

– Krullhåriga småbarn (tror det kommer sig från en docka jag fick
tidigt. Önskade mig bara en bebis, och så fick jag ett småbarn med blont
afro-fluff som inte ens fick plats i dockvagnen).

– Glugg mellan framtänderna –
vilket jag snällt fått vänja mig vid då dottern har ett klassiskt Tore
Skogman-mellanrum och nu kom nästa projekt:

– Barn med tänder i olika stadier, eller
ickebefintliga tänder (återigen glugg). Sonens första tand gick hädan idag! En
(snygg!??) glugg mitt i nederdelen av munnen, med tre små piggar precis uppkomna.
Heja morsan, du ska se att även det kan bli charmigt till slut!

Måste säga att det var väldigt skönt att krypa ner i sängen
sent den där fredagen för tre år sedan. När man visste att det då var i stort
sett omöjligt att barnen skulle behöva dela födelsedag! Det gick ända tills
måndagen innan det började bli symptom på annat.

Måndagen – DeLaval servade mjölkeriet igen – jag jobbade på.
Mjölkade, utfodrade, körde balar och utfodrade igen på eftermiddagen. Som
vanligt. Men hela dagen hade jag mer eller mindre sammandragningar. Inte ömma
på något vis, bara kännbara. Runt lunch började jag klocka då det kändes som om
det höll på. 6-7 minuter nånting. När det var dags för utfodringen vid tretiden
låg det på 3-5 minuter mellan och så höll det på. (Man skulle ju invänta 3 minuter;))

Egentligen på ren ploj så ringde vi in till förlossningen
efter lagården. Det var första gången jag fick höra: Har du barn innan? /Ja,
ett/ Ditt personnummer – tystnad – Kom in. NU!

Men det var ju inget, så vi åt middag i lugn och ro, ringde
på syster/svägerska så hon kom från jobbet, tog varsitt varv genom duschen
innan vi åkte. Och blev nästan nersprungna av personalen på avdelningen
”Vi skulle precis kolla om det gått ut en ambulans på ert håll!” Vad då då?!

Visst visade kurvorna att det var något på gång, men varken
mycket eller kraftigt. Men ”med din historik släpper vi inte hem er. Ni
har för långt hit!” Tack för det. Där följde de drygaste sex timmarna i
mitt liv hittills!

Inlåsta i ett rum på fem kvadrat på ett sjukhus…

Innan kvällsskiftet gick av kördes en ny kurva, vissa
ändringar men inga stora, vi gjorde oss redo för att få åka hem över natten,
men tji fick vi. Tillbaka in i cellen. Vi förhandlade oss till att få åka ut
och äta kvällsmat nånstans där. Kom tillbaka ganska sent, tror inte vi blev
ivägsläppta förrän kring tio.

Tog trapporna upp till avdelning igen – ska det provoceras
så ska det. Någonstans där svängde väl känningarna också. Det började röra på
sig. Fick komma in en liten stund senare för ännu en kurva i en
förlossningssal, och då var det full aktivitet, vilket kändes! Det var lite
efter midnatt. Vattnet gick en stund senare, sen rullade det på. Utanför – de
hade inte haft något alls på tre dagar, samma natt var det tre förlossningar,
varav den ena höll på att gå illa, så utanför rummet var det total kaos.

För vår del blev det således till att klara det
”själva”. Där var det ju så lugnt och stilla, så igen fara för oss. Ett tryck på den röda
knappen efter en timme så kom det personal in till oss – för att stanna.

Hade känt mig lite stressad vid krystskedet förra gången,
och det gick ju ändå ganska fort, så hade bett om att slippa återuppleva det om
det inte var fara för någon. Jag blev inte stressad denna gången. Det hade tagit
fyra minuter, visade det sig… Så sex timmar i en cell, strax över en och en
halv i sal. Kvart i två hade vi en flicka, som idag fyller TRE! Lika galet det
som att ha en sexåring. Heja hela trotset framöver eller vad?! (3 OCH 6)

Idag blir det familjekalas för båda, men nu först är det nog
dags för mig att väcka kossera!

Ha en trevlig lördag så kommer här bilder på dotterns tre år
hittills!

Ungefär som barnens febertoppar som försvann lika fort som
de kom, så har våra förkylningar släppt rätt bra! Mannen piggnade på sig under
gårdagen. Mitt bultande ansikte har försvunnit över natten. Hostan är väl i
stort sett borta på oss bägge! Så skönt det, varför känns det som att det
kommer att komma bakslag?!

Skurade mina fönster och krukor och har försökt placera ut
kvarvarande växter så det inte är helt kalt i fönsterkarmarna, förvisso
uppskattade Kissen att han fick första parkett utan störningsmoment när han
spanade in Dagen Lunch vid fågelbordet!

Börjat förbereda så smått inför helgens kalas. Det vill
säga, det jag satte fram på bordet för att få med till andra gården (platsbrist
hemma), var snyggt undanplockat av mannen när jag kom in från lagården. Det är
inte lätt att vara snäll i detta hus! (På pin kiv så växte nubbarna lite i pannan på mig igår kväll och mannens matlåda stuvades undan till sin plats i skåpet, då han ställt den på köksbordet när ”han ändå skulle ha den snart”:)

Nånting hände imorse. Tog mig ur sängen med en sån enorm
värk i magen och ena ljumsken (vänster, så klart), att det var en total kamp
att ta mig nerför trappan. Insåg att jag inte skulle kunna ta mig ur bilen om
jag kom i den, så övervägde att ringa drängarna och be dem köra ner barnen till
dagis! Men tjurigheten vann igen och efter en stund i lagården släppte det och
jag rör mig åter obehindrat. Passar bra när jag ska fortsätta med
kalasförberedelserna. Får väl gömma undan det som ska med, eller sätta en stor
lapp på det, så det inte försvinner i skåpen igen! Eller bara skriva listan!

De är verklige stora,
tjurarna, när de står vid knäskålarna. Dags att ta itu med projekt att kolla
vattenbaljan. Nån dag… Väntar också på att kossorna ska tina upp så det går att lusa av dem. Tror inte det gör så mycket nytta att hälla medel på snön som smälter bort…!

Jag är inne i en drömperiod nu! Guinnies Rekordbok för
Konstiga Drömmar, here I come! Kvalar in, lätt! Det ena konstigare än det
andra, ändå är det väl inget som riktigt bryter vardagen nu, det kan vara
känsligt annars! Igår natt fick vi till exempel en dotter! Spännande att hon
plötsligt bara låg där, helt nyfödd. Fråga inte hur det gick till. Insåg väl
någonstans att vi behövde ta med denna tingest till sjukhuset, så bara att rota
fram lite småkläder och bylta på för bilfärd. (Ja, varför ambulans? Det var ju redan avklarat och gick bra!) Sen kom ju följdfrågan – är man välkommen på
BB om man hoppat över förlossningsavdelningen?! Troligen var hon det (varför går jag hemma?!), för
varken jag eller mannen har hittat henne någonstans här. Undrar hur stor hon
var…?!

Drängen har under årens lopp fått ta del av många av mina
nattliga konstigheter, så berättade även denna för honom under lagårdspasset. Han
tittade på mig en stund för att sedan kommentera: ”Jaha, men det syns då
inte på dig!” Tack för den, tycker du jag är tjock eller?!

Såg i min tioårsdagbok att det idag är sex år sedan vi kom
hem från BB med vår lilla pojksudd. Sex år sedan det började på allvar! Och
faktiskt tre år sedan vi, samma dag, åkte in för att ta emot vår nästa,
flickan. Det lite ironiska är att DeLaval var och servade mjölkanläggningen den
dagen också… Är det de som har någon konstig dragningskraft eller vad? ”Funkar mjölkeriet så funkar resten?!”

Nä, dags att sätta fart på mig! Trevlig helg!

Lite firande av sonen ja. Det bästa sonen fick tror jag var frontredskap till sin Brüder-traktor, med en vinsch, så nu går det för fullt med stockar över golvet och sedan upp i skogskärran. Det var vi, grannarna på gården
uppvaktade, och min moster och man fick middag och sonens egendekorerade tårta
då den ingifta morbrodern hjälpte mannen att resa stommen till min ligghall – börjar
ju snart vara läge att få upp den inför kalvningen, och jag känner min
begränsning där!

Lika nyfikna bägge

En tidigare hämtning på dagis inför dotterns treårskontroll
med läkare på bvc genomfördes. Trodde aldrig det skulle gå, då hon på sin
2,5-årskontroll vägrade både att mätas och vägas. Direkt in då vi blivit några
minuter sena, börja med att läxa upp läkaren som bad henne ta av stövlarna
(”Det är gympakängor!”) Och sedan direkt in under måttstocken (96,5cm)
och på vågen (15,7kg). Inga bekymmer med att läkaren lyssnade på hjärta och
lungor, och det var så kul att bli klämd/kittlad på magen att hon bad om en
gång till. Lite märkligt, kan jag tycka, att det inte kom någon ”sak”
efteråt, vilket det alltid annars verkar göra. Och mycket riktigt sa hon sen i
bilen: ”Jag fick ingen tandborste!” En rallyrunda genom affären då
det beställts ”godistårta” av födelsedagsgrisen, men han kunde inte
bestämma sig för vad, utan fick följa med och välja själv.

Det där som brände i gommen häromkvällen har självklart
utvecklats till en sån där underbar förkylning med varierande dropp och täthet
i nosen, ret och slem i halsen. Perfekt! Låt det gå alla turer nu då, så är det
undan i nästa månad! Då hinner vi inte! Det bästa är väl att även maken börjar
svullna kring ögon och hals. The man cold is here! Men barnen är pigga, och det
hoppas vi andra vara till helgens kalas också!

Tog foderprover igår, inför ett foderrådgivningsbesök om ett
par veckor. Ska det göras om vill jag att någon vänlig själ påminner mig om att
göra det under skörd när gräset ligger i sträng! Det var inte smidigt att borra
i balarna, särskilt inte som jag inte har något att trycka på med längre! Lägg
då till, en igår, icke-fungerade kropp där det var en kamp bara att gå uppför
trappan för värken i mellangärdet och en mer eller mindre kronisk, strålande
kramp i bägge benen med vänster i fokus. Shit, vad trött jag börjar bli på det
nu! Men men, jag försöker se ljuset inför en behändigare framtid, där min
strulande kropp är ett minne blott! Det räcker snart liksom! Det måste vända!

Eurofins är bra! Dit
skickar man allt från ensilage till jord till döda djur. Är det samma som
eurofin-ans tro’s?!

En sväng till verkstaden med bilen idag för lite småfix.
Tanken var att jag skulle invänta den, men de var försenade på verkstan, så det
beräknades ta en timme… Fick låna en bil och stack då iväg för att storhandla
inför helgen, det jag tänkte göra efter besöket. (Och jag som brukar ha problem
med att hitta min egen bil på en parkering…) Tillbaka ett par minuter efter
tolv, fick skriva på ett par papper och sedan byta till egen bil och åka hem. Till
sängen!

Vilken fnuttig liten automatspak i Aurisen!

En sån där ljuvlig dag där det är kallt och blåser ännu
kallare. (Den vinden i en söndersnuten näsa, de ni) Eldat hela dagen i båda spisar med båda
fläktar på och ändå precis lyckats hålla det på 20 grader nere. Uppe har det
stigit enda till 13! Det kyler fortare än det värmer… Perfekt när man är
frusen sedan tidigare. Not!

Idag drog jag det sista plåstret också! Jag har inte längre
en enda Saint Paulia i huset! Min kärlek och stolthet som fick ohyra i somras
och jag kämpat mot sedan dess. Varit på väg några gånger att ge upp men tänkt
att fan heller! Har jag bråkat så länge kan jag inte ge mig nu! Men Mormor erbjöd mitt ett gäng nya när hon planterar om sina,
så lika bra att sanera fönster och hus innan dess. Nu orkar jag inte mer! Sen
får jag väl svälja stoltheten i att jag korsat fram/tagit sticklingar av alla
färger själv, sedan jag fått den enda, mörklila innan tonåren. Men det har rykt
iväg tjugofyra krukor från fönsterna, så de gapar tomma ett tag framöver. Imorgon
hoppas jag på lite mer energi så jag kan skura ur karmarna, och krukorna (som
stått ute i -10 ett par dagar, så tror inget lever i dem längre) såpabehandla
alla växter jag har kvar för säkerhetsskull och få nånting gjort. Efter
sovtimmarna i eftermiddag känns det som att förkylningen har vänt i kroppen,
måtte den funka imorgon.

Självklart vattenstrul
i vindkylan. Tack och lov bara hos pojkarna

För sex år sedan blev vi föräldrar för första gången! Gick
hela lördagen den femte februari med värkar var fjärde minut. Mannen var iväg
och jagade hare och kom hem på eftermiddagen som först.

Ringde vid sjutiden till förlossningen och ifrågasatte vad jag
skulle göra. ”Vänta tills det är tre minuter mellan värkarna, om du kan
hantera det!” var svaret. Och jodå, inga större bekymmer för min del!
Kring 22-tiden så avtog det hela. Varför åka in då? Det var inte regelbundet
med tre minuter som dealen var! Det busades för fullt hela tiden, så jag kände
väl ingen oro för bebisen heller.

Söndagen sedan var det allt eller inget. Som om någon lekte
med en strömbrytare. Frampå tidig måndag morgon började kroppen dock bli
sliten, så kring tio ringde jag åter in och halvtomhalvt tjatade mig till en
koll. ”Kan ni vänta med att komma till kl 13? Vi har mycket att
göra!”, sa de. Och jodå, nån timme till och från är väl inga problem,
tyckte jag.

DeLaval var och servade mjölkanläggingen. Jag hade
”tagit ledigt” denna måndag pga värkarna (jobbade hela fredagen).
Drängen, på den tiden Chefen, och fru började skruva in spannmål
(början-av-februari-syssla!)

Minns att jag i bilen sa till mannen ”Jag kommer få en
klapp på axeln, de kommer lova det hela många resor värre och vi får åka hem
igen!” Väl inne fick jag faktiskt en klapp på axeln, men den var nog lika
mycket som cred. (”Du lät så lugn så vi bedömde det inte som så akut. Vilket arbete du gjort hemma!” – 5 cm) Vi blev inte hemskickade i alla fall. Snarare inskrivna kl 14,
lite lustgas vid vattenavgången kring 16 och efter 16 minuters krystvärkar var
klockan halv sex på kvällen och vi hade vår lille gosse i famnen.

Det har hänt mycket på de här åren. Till hösten gör vi oss
redo för skolstart, trots att vi nyss skolade in honom på dagiset… Han är så
fruktansvärt ordentlig, håller järnkoll på allt och har ett minne som en
elefant. Den går det inte att lura! Även om han var liten, just som liten, är
han nu stor för sin ålder och klart jag är tacksam att jag slapp få ut en klump
på 124 cm och 24 kilo!

Börjar förstå vad min Morfar sa på guldbröllopsdagen – 50 år
framåt ör oöverskådligt. 50 år bakåt är inte så länge… Sex år bakåt är
ingenting! Sex år framåt, så fyller han 12! Galna tanke!

Här kommer en bild från vart och ett av hans år! Från bebis, till kålrot till människa: