En ung bondes vardag

Nu kommer det en långing! Flera dagar sedan jag skrev nåt,
och det beror inte på att jag legat på sofflocket med en bok, utan för att jag
varken hunnit eller orkat.

Smidigt med en fungerande rulle, ettans växel och en slät åker, men det blir väldigt statiskt efter några hundra meter…

Torsdagen blev en dag med stängsel. Började med att riva det
jämte grannen, för att få loss material. Satte sedan upp det kring återväxt så
djuren får beta den lilla tredjeskörden. Ett sånt här år är varje stående
grässtrå värt sin vikt i guld, tänkte jag skriva, men det lär ju inte bli många
gram då…

”O fy fan. O fy Fan. O fy faan! vad lata dagens bönder är”, mässade granngubben….

Så här lovar man sig varje vår, att man aaaaldrig ska göra om, då det är ett elände att trassla upp när man ska ha det. Ändå, varenda höst så är det ju sååå kort sträcka att det inte är lönt att ockupera en helt rulle…

Slängde ut stolpar kring en annan åker då jag inte hade
tillräckligt med tråd med mig, och bytte
några i ett permanentstänge som något vilt djur sprungit av.

Släppte även över gruppen till betesvallen vid lagården på
andra gården. Alla kor och kalvar sprang över som skott, och sist med
definitivt inte minst kom de båda tjurarna. De är stora båda, men den store är
utan tvekan betydligt större än den ”lilla”. De verkar funka ihop i
alla fall, vilket känns bra.

Denna bit sköttes fram till Gudrun, då alla träd runtomkring låg som plockepinn ihop med taggtråden. En cirka åtta år senare tog vi itu med att reda ut det och sätta nytt stängsel. Det skulle röjsågas efter första betet, men blev aldrig gjort. Djuren har barkat slyet, som torkat och sedan trampats sönder.

Boys boys boys. 3,5-åringen närmst kameran, 5,5-åringen längre bort

I fredags var det en VAB-dag. Det vill säga att den snoriga,
på gränsen till febriga sonen fick stanna hemma från dagis och följa med för
att hämta tjurar. Turen gick till Mormor och Morfar. En och en halv timmes
restid tur och retur med traktor, och sen knappt fyra minuter att lasta… Ibland
går det oförskämt smidigt! Förmiddagsfika blev det också, medan drängen körde
traktorn hem och sedan vägdes och bands tjurarna in, för att vara ”ur
vägen”. Dessa småttingar har nu, äntligen, kommit upp i den vikt de borde
haft som ettåringar, de är nu ett och ett halvt. Går inte att stambokföra dem
för avel med dessa vikter, och ännu är de för små för att gå på slakt, så de
får snällt flytta till en box när det blir en ledig, och växa på sig.

De nio kor vi tog kalvarna ifrån tidigare i veckan och sedan
stängde in i ligghallen kördes ner till en annan grupp och släpptes ut på
halvhjärtad återväxt. Ytterligare en fantastisk lastning. Hålet i ligghallen
passar så perfekt att backa in i med baken på djurkärran, och öppna dörrarna,
så sluter det helt tätt. Vad vi inte räknade med var att jag tog ett steg
tillbaka sen det var öppnat, en kokviga halvt sprang upp på kärran och de andra
åtta hängde på. Där stod jag och drängen som fån på var sin sida om kärran och
undrade var som hände på tio sekunder…

Ett tu tre – så blev de… Tolv!

Sonen pigg idag, så hela familjen åkte för att hämta ännu en
grupp tjurar ute i riktiga tassamarken. Man kör från kyrkbyn långt ner genom
ett par byar, svänger där av den lilla landsvägen in på en grusväg och
fortsätter nästan en halv mil rakt ut i skogen, och plötsligt öppnar det upp
sig till en Bullerbymiljö med en sjö i bakgrunden och en totalt fantastisk
tystnad!

Fick fika medan vi inväntade drängen, han var också
erbjuden, men ”hade ätit frukost”, så han kom lite senare. Fixade
hemma istället med en halmbale där tjurarna skulle släppas och satte in en
foderhäck med bale.

Återigen gick det riktigt smidigt att lasta upp killarna, så
det tog längre tid att fånga in ungarna från kommande skolkamrat och leksaker
för att kunna vända hemåt.

Med tjurarna avsläppta tittade jag, drängen och mannen på
varandra och funderade på om vi skulle åka och rigga kärra och grindar på det
ställe där djuren är helt förvildade och springer så fort de ser en människa,
för att sakta men säkert fodra in dem i kärran inom några veckor. Tiden fanns,
och ingen körning planerad med kärran, så varför inte?

Pallrade oss iväg genom skogen igen, hittade djuren på bästa
stället (egentligen), och tänkte Varför inte? Sprang iväg med en tråd och
stängde hagen på ett smalt ställe, släppte in drängen och placerade honom mitt
på biten. Djuren ståendes i hörnet längst bort och glodde, så vi började sätta
ut alla grindar vi hade med oss, och sedan sätta mer stängseltråd i en
”tratt” mot hålet i grindarna. Mannen som haft hand om djuren i
sommar kom och hälsade, men försvann lika fort. Kände att jag ville ha en gubbe
till som patrullerade tråden där vi stängt av. Alla överens om att skulle vi
tappa djuren ”ut-ut”, kommer vi aldrig att få fatt i dem igen, utan
de får gå med skottpeng på jakten på måndag. Samtalet föll på Pränstabonden –
bor på grannstället, och han kom, som vanligt, direkt. Jag och mannen tog en
promenad på vägen för att inte tränga djuren mer än nödvändigt, gick in i
bortre änden av hagen och höll andan när djuren satte fart mot hörnet och
siktade högt. Tack och lov stannade de och vände uppåt, satte av i sken mot
avstängningstråden och nitade där också, med Prästabonden i vägen, en satte
fart mot vägen men sedan tog kossan täten mot grindarna och smitaren vek ditåt.
Lagom tills vi alla fyra gemensamt funderade på hur vi skulle hinna dra igen
grindarna, smack kossan upp på kärran följt av de andra fyra, så Prästabonden
saxade över stängslet, rusade fram och smäckte igen dörrarna! Tjoho, det trodde
ingen! Dessutom upptog vi mindre än tio minuter av Prästabondens tid, så inte
ens det känner jag skam över, men tror faktiskt inte det gått utan honom, eller
någon annan, på den sidan.

Barnen släpptes ut ur den säkra traktorn och vi påbörjade
arbetet med att riva alla våra halvtimmesgamla stängsel.

Nästa tanke: Vi släppte in tjurarna för att vi inte skulle
göra mer och de inte skulle vara i vägen, men plötsligt blev de i vägen, för
vildingarna skulle ju inte gå att få med sig hem idag. De ska heller aldrig mer
ut! Kossan ska på slakt, hennes kalv och de tre kvigorna som campat ihop i
sommar har alldeles för instabila lynnen för att bli äldre än nödvändigt.

Tjurarna släpptes in i en halvfull box med årskalvar, de
fick stå trångt en stund. Kossan gick in först, genom vågen som blivit ett
säkert ställe att ta på halsband på, och bands upp med de andra korna som kom
in i veckan.

Nu ber jag vissa personer hoppa över kommande stycke. Det
gäller typ alla eventuella läsare som inte är bönder, men i synnerhet mamma,
moster, svägerska och Hans.

Ett par av kvigorna gick in relativt smidigt. Satt en grind
så det går att tränga djuren mot dörren, in i den korta korridoren mot vågen
där de stängs in. En av, vad jag trodde, de lugnare kvigorna, fick jag två
gånger slänga mig ur vägen från. När man hanterat djur ett tag får man viss
blick för hur de tänker. Ofta kan man väldigt snabbt läsa av om djuren vänder
om man står ivägen, eller om det inte tänker stanna. Inser man det senare måste
man utan betänketid ur vägen! Uppåt, neråt, bakåt, sidan, framåt. Drängen har
denna blick efter ett helt bondeliv, men är för stum för att hinna undan. Mannen
har inte denna blick, utan är fortfarande störst, starkast och odödlig. Detta ledde
till att han ett par gånger förra året åkte på huvudet på ett par stora kalvar han
trodde sig kunna stoppa. Har jag honom, eller en annan ovan person med mig, innebär
det att mitt fokus tappar då jag känner att jag måste hålla koll på personen, och
inte mig själv och djuren. Därför gick jag, igen, själv ute bland dem för att, förhoppningsvis,
lugnt och stilla styra djuren inåt. Första gången det kunde gått snett, var kvigan
inne halvvägs inne på vågen, backade ut och lyckades vända runt på denna
minimala yta och sätta kurs på dörren, precis där jag stod. Flykten gick upp på
en grind, så hennes ryggrad strök mitt smalben. Andra gången hade jag henne
mellan väggen och grinden på väg in, och stod själv i hålet på knappt en
halvmeter, rustad med ett gammalt skaft från en trasig stängselklubba. Bara att
stiga åt sidan när den där blicken tänds i deras ögon.

Hon tillbedjer ränngallret och har bestämt sig för att göra allt för att slippa kliva över det. Vi vann…

Tillslut kom de in och bands hela gänget. Sen var det
”bara” att få ut tjurarna igen. Tog även dem via vågen, vilket var
tur! Tanken var att de de skulle gå i första slaktresan, men se det hade de
inte vikter till. Inte är jag så desperat än att jag behöver ge bort mina djur
till slakten. Tre-fyra kronor kilot till och från om det diffar på ett par
kilon gör mycket pengar!

Det fyller på…

När djuren fått mat i lagården och allt var återställt vägde
jag och barnen på om det skulle bli in eller ett vea-la. Det blev ved. Bara
några kubik kvar att köra in.

Men nu, nu ska jag strax passera duschen innan jag rasar i
säng. Många spänningar lär släppa nu när några av de värsta djuren i gårdens
historia är bakom lås och bom, men dagen har inte gett mig så mycket tid att
grubbla på en väns elände, så inget ont utan något gott.

Kom inte uppför rampen med kärran, så den hamnade nedanför. ”Jag kan bäja!”

Imorgon ska mannen sätta ut älgtorn, sedan på ”upptaktsmiddag”
med jaktlaget. Själv lovade jag tydligen i ett vagt ögonblick att hjälpa till
att flytta ett par hästar (inga kommentarer på det, tack), vid hyfsat väder
ligger här ett berg av lökar att gräva ner och ett hönshus i enormt behov av
städning. Är det sämre väder så kanske dagens planering blir av…

Pengaregnet och katterna som jag tänkte skriva om, tar vi en
annan dag!

Tack för er tid!

Nu har hösten kommit smygande med stormsteg, vilket kanske
inte är så förvånande då vi är inne i oktober redan, men nu kommer även
tecknen:

– Nordanvinden har legat på ett par dagar. Funderingarna går
kring om man ska sätta på värmen eller ej, huset blir snabbt utkylt till 17-18
grader. Ännu är bara elementet igång i badrummet, och golvvärmen där är
uppskruvad. Sen går plötsligt vedspisen 6-23, och öppna spisen hela kvällarna.

– Man börjar undra om det kommer ett skyfall, men inser att
det är alla virvlande löv som rasslar på taken.

– Man önskar sig vantar när man hänger ut den blöta tvätten.

– Strumporna åker på vid läggning.

– Man går inte frivilligt in i lagården utan hörselskydd…

Igår kom sex kalvar in, som jag tidigare nämnt. Idag kom
ytterligare sex in. Tre kor och en tjur är inbundna inför slakt. Två av korna
ska iväg för fula juver, den tredje för lynnesproblem. Blev påmind om varför
när hon skulle bindas in… När hon senare slet loss bindslet så steg hon dock
i graderna – det var inte överdrivet svårt att fånga in henne och binda henne
på ny plats. Nu står dock dessa tre kor mule för mule med sina söner, bered er
på tut!

En utgård är nu tömd. Hade med mig Jirkas sambo som
bära-grind-hjälp, som blev besviken. ”Borde det inte vara mer
high-life?!” var kommentaren. Sommarhusbonden var också med, avslutade
säsongen med en kram oss emellan. Man måste ju hålla igång gubbsjukan i bygden!

Drängen snudd på idiotförklarade mig när jag envisades med
att köpa buren till vågbalkarna för dyra pengar förra hösten. Växa-personal lovordade mig för initiativet.
Nu har även drängen gjort det. ”Det går ju sååå smidigt att fösa in djuren
där och sätta på halsband! Och mycket säkrare!”

Tog hem en stor kille idag. Född normalstor (ca 40-45 kg) 22
mars, och vägde idag 399 kilo. Kanske ska spara hans mamma trots sin
enspenthet. Denna enda spene måste tagit över de andra 75 procenten av juvret! Hon
kunde inte föda en kalv på det viset annars.

Visst sitter tarmpaketet typ där, men borde in skiten sitta på insidan? Sanering med vattenslang före tvättmaskinen. Tröjan var av då!

Nyss ringde en man som erbjöd sig att sälja balar hyfsat
billigt till mig. Han har minskat djurantalet och får mycket foder över. Tänkte
då på mig med vårt midsommarsamtal i bakhuvudet. ”Vad är hållhaken?”
undrade jag. ”Tja, jag känner din man och han är ju trevlig!”. . Ok
gubben min, ut och pruta omedvetet på tjurar till mig också!

Trött som ett ålderdomshem ikväll, och när mannen ville iväg
på ett jaktmöte var det inte nån jättestor uppoffring att stanna hemma i soffan
istället för att åka till dansgolvet. Fick en mysstund med barnen med kex och
brie till barnprogrammet istället.

Nu ska jag varva ner med en mugg varm choklad och när klockan slår nio ska jag rasa i säng efter ett rejält dagsverke!

Provade på något nytt igår. Är säker på att jag definitivt
inte gillar det! Vi vägde tjurar, drängen och jag. Plockade ut dem en och en ur
box, föste in i vågburen och släppte sedan i ”stor-” eller
”liten – box”. Drog igenom femton stycken. Tretton av dem gick
jättebra och smidigt, två gick inte alls. Alla är dock mer eller mindre redo
för slakt. De äldsta som växt aningens sämre är 22 månader, de yngsta 15
månader. Fyra av dem skulle inte skada att lägga på en tio kilo till, även om
de redan nu borde klara klassificeringskraven på slakteriet. Då det börjar bli
slaktkö och bilen tidigast kan komma nästa vecka, så hinner de växa på sig. I
synnerhet som ”de minsta” inte kommer att gå iväg i denna resa, utan
om ytterligare några veckor när det blir dags för nästa omgång.

Hur som helst. Det jag inte gillade, var att jag plötsligt
fick ett blodtrycks/blodsockerfall. Stod med en extra tjurig tjur för att vänta
ut honom, så att han kunde vända sig om och gå på vågen, när det helvita
huvudet började bli grått, och fyra – fem stycken tjurar framför mig (alla
andra i boxar bakom ryggen) och dessa blev svart- och vitprickiga, sen mörknade
det i kanterna. Bara att ta ett steg tillbaka, öppna en tom box och låta tjuren
gå in där, innan jag gick ut och satte mig.

Även om jag överlag har väldigt lugna och snälla djur, så
vet jag vart en tjur som inte vill vända sig bort från mig tar vägen om jag
skulle flytta mig. Vart jag hamnade när jag flyttade på mig vore mindre
relevant för hans del… Satt ute på slåtterkrossen och kallnade, och landade
tyckte jag, så tog ett djupt andetag och gick in för att väga de sista tre. Allt
gick bra tills jag stått stilla en halv minut. Då var det dags igen. Dags för
en paus med soffläge några minuter följt av lite mat… Skrämde drängen också,
faktiskt… Ska man planera att tuppa av är det väldigt korkat att göra det
bland lösgående djur. Tänk på det!

Så mycket firande blev det inte sen. Tio minuters middag
sittandes vid samma bord innan mannen åkte iväg på nåt möte och kom hem lagom
tills jag slocknade.

Tjohoo! Vi ska få åka på nytt bete!! (?)

Jag vet inte om dagens djur la ribban för säsongen, eller om
vi gjorde misstaget att börja med den bästa gruppen… Åkte långt åt
tjottahejti efter en grupp. Har ett favoritställe att lasta på, så tänkte locka
dit djuren. Men insåg att jag skulle vänta tills jag släppt in drängen med
traktor och kärra.

När djuren hörde traktorljudet genom skogen kom de i sken
över stock och sten nerför en lång backe, för att samlas kring kärran, så det
var problem för oss att sätta ut grindarna.

Lyckades sedan sortera ut djuren så de som blev kvar i brist
på plats var tjuren, en ko och två kalvar. De fick order om att vänta snällt i
grindarna medan vi åkte hem med lasset.

In med dem i en kätte i anslutning till lagården, iväg efter
nästa lass. Lyckades efter ett par försök att hålla tjuren ensam inne i kärran
och låsa in honom i främre delen, för att sedan låta kon och kalvarna gå in. Av
med dem hos de andra hemma. När det var gjort var klockan tio över två. Kvart i
tre skulle jag på massage igen. Tjugo minuter att köra dit. Mat eller
snabbdusch?! Det blev Mat!

Drängen och fru åkte ner med tjuren till en grupp på andra
gården och släppte honom med den storestore killen. Stackarn. Först drabbade
dessa tjurar samma, det bara small, som drängen sa. Tror jag det, en tjur på
1500 kg och en annan på 1200 kg. Det är kraft i det. När de sedan lugnade ner
sig – lite stora kroppar för att ha superb kondis – så stod åtta tjurkalvar på
rad för att rida på honom.

Nästan två timmar senare. Panna mot panna- så kan allting ”hänna”

”Den nye” hittade äntligen vattnet, vilket gav småttingarna ännu fler chanser att hoppa upp…

Hemma efter massagen blev det klädbyte igen, delade kor och
kalvar där de sex kalvarna sorterades in i två boxar efter storlek, och de sex
korna föste jag ut och ner till ligghallen och stängde in dem där. Detta under
tiden drängen åt middag. Fantastiskt orädda och lugna djur. Även dessa kalvar,
som är märkta som precis nyfödda i våras och ivägkörda till bete. Fantastiskt,
säger jag igen.

En grupp är hemma, imorgon ska två grupper hem, så att de
flesta skriker av sig hyfsat samlat. Både för vår och grannarnas skull. Det
kommer ändå bli två grupper till som gapar efter barn/mamma.

Nu när grannarna äntligen blivit av med nio galande tuppar,
blir det åttio gaphalsar i tre omgångar istället! Är det nu man ska be något
undersökningsbolag kontrollera grannsämjan?!

Ska avsluta med sonens kommentar innan jag hoppar i säng:

Mannen frågade sonen vad han hade på knät. Sonen tittade
lite undrande, så jag svarade att det är ärret sen han brakade i backen i
somras, på grusig asfalt i nerförsbacke. ”Nej”, sa sonen. ”Tittar
man på det ser det ju ut som ett I, inte ett R!”

Krosset tog slut, så stuten satsade på att testa att tugga i sig botten istället.

På fredag förmiddag flyttades en grupp djur. Snabbt hem och
tvätta håret inför klippningen.

All cred till lastbilschaufförer som tvingas backa in till en affärs lastbrygga, från stora vägen rakt igenom samhället… Och korka igen trafiken

Handla mina metallformar, hem och luncha, pilla
runt lite, baka ut kakorna. Hämta Hans vid bussen, en halvtimme sent på grund
av tågproblem vid bytet i Alvesta och sedan strul med tågbromsar en bit innan
Värnamo.

På lördagsmorgonen tog mannen med sig barnen till
höstmarknaden i Skillingaryd, sonens Dag, med stort D. Dagen då han kan köpa
fler djur (för tillfället hästar). Jag och Hans stannade hemma och höll
ställningarna. En totalt misslyckad tårtbotten fick resultera i plan B och en
ny tårta gjordes. Mitt i allt kom samtal om en kalv på vift på andra gården. Äpplena i hagen hade tagit slut, så han hade brutit sig ut och fortsatt i trädgården. Drängen fick åka med ner på jakt och Hans sattes som spis- och ugnsvakt.

”Jag har väl inte gjort något fel? Enligt socialtjänstlagen ÄR barn berättigade lördagsgodis…”

På eftermiddagen kom närmsta familjen – Mor och B, Mormor och
Morfar, Drängen och fru på fika. De fyra förstnämnda stannade även på
kvällsmat.

Är det kalas så är det! Fatet till vänster är beställningsjobb från Mormor

Mitt under pågående kafferep togs beslutet att flytta ett bisamhälle från en uppstaplingskupa till en nygjord trågkupa och vintra in dem. Morfar ställde upp som frivillig bärare och utrustades med slöja och handskar!

Mor blev än en gång smått galen på mina önskningar. Men nyttogrejor, det är min modell. En peng i näven också, med stränga förmaningar om att den skulle gå till privata MIG! Och dit räknades INTE mat eller bensin… Hårda bud…

Söndagens födelsedag firades på rymmen med Hans – på Dagspa
med frukostbuffé på Hooks Herrgård. Behöver det skrivas ut att man var såsig
sen?

Körde hem ”via” Värnamo för att släppa av Hans vid
bussen. Tack för denna gång!

Vacker morgon på väg förbi den andra gården.

Hooks Herrgård i vacker höstskrud

En typisk ”instagrambild”. Vatten och himmel hand i hand.

Hur som helst tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag
smet igen – mannen kontrollerade och byggde älgtorn med ett av jaktlagen han är
med i, för att sedan åka på barnkalas med barnen – vilket gav mig en lugn
halvtimme på soffan med katten för att återhämta mig efter allt
varmt-vatten-avslappning. Senare dök en vän upp, följt av min moster en stund
senare! Bra att tårtan gick åt!

Denna vecka blir det till att hämta djur. Den alltid lika
lagom ångestfyllda uppgiften. Lika skönt som det är att köra iväg djuren på
våren, lika skönt är det när de är på hemmaplan. Det brukar dock sällan strula
något nämnvärt med infångning och lastning, men man vet ju aldrig hur
samarbetsvilliga kreaturen är. Ryggen är inte vad den borde, och tyvärr har jag
ny massagetid redan på tisdag, så ser inte fram emot att tvingas misshandla
ryggen efter det i veckan, med släpandet av grindar på typ femtio kilo stycket,
då kalvar inte går att lasta enbart med stängseltråd som stopp. Det rör sig om
trettiofyra djur, på fem ställen som ska hem denna vecka, då älgjakten börjar
nästa måndag. Ingen vill hålla ansvar då, om jägare öppnar grindar, eller
älghundar jagar kor istället för älgar. Dessutom åker min ständiga inryckare
Jirka på en onödigt tråkig Finlandsresa denna vecka, så han är ute ur räkning
för min del. Får muta mannen till en dag ledigt för att hjälpa till, tror jag.

En trasig boxvägg i lagården ska bytas (behov har funnits i
tre månader, men ska ske ”sen”…typ när det blir panik!), tjurar
vägas och nyss försökte jag lura slaktbilen till att komma och hämta ett gäng
så jag får loss ett par boxar då de tjurkalvar som nu ska hem också ska in och
avvänjas. Får se om planen lyckas. Dessa chaufförer måste ju också jaga älg
nästa vecka, så då hinner de inte bry sig om lilla mig!

Stängsel ska sättas, djur flyttas och stängsel rivas. Och så
ska stängsel lagas, då det känns som om det kommit ett stim av hjortar/älgar
som springer ner mina permanenta stängsel med trästolpar och ståltråd.

Dags att bränna av sommarens damm – nu är det höst!

Ännu en späckad helg avslutad, följt av ännu en späckad
vecka. Helgen avlutades (hela helgen egentligen) av firande, och denna vecka
sparkar vi igång med ett nytt firande: Åtta år med mannen idag! Lite galet
faktiskt!

Mannen var ”i skogen” en dag, i kohagen, alltså. Tjuren tyckte det var ett ypperligt tillfälle att klia sig när stockarna kom i lagom höjd!

Igår var det tuppslakt! Med Morfar och Marodör-Mormor. Hon
tycker tuppslakt är skitkul! Och hon kan det också, bara att erkänna. Jag
fångade in, Morfar nackade mot den lilla(?) huggekubben i kohagen, stubben
efter en enorm ask. Sen var det dags att flå, istället för att plocka. Morfar
gjorde en halv, muttrade sedan ”jag kan inte det här” och försvann. Den
riktiga sanningen är väl att han inte tycker det är så roligt… Jag hann väl
kanske med att flå tre och en halv, men jag tycker det är meckigt att ta ur
dem. Det gjorde Mormor i alla fall. Totalt nio tuppar redo för frysen. Och
tidsåtgången var väl ungefär en och en
halv timme från första fånge tills det var undanplockat och städat!

Väldigt fint mellan varven…

Rätt ok väder mellan skurarna, så körde upp till norra änden
av sjön och stängslade. Flyttade djuren och rev sedan deras gamla hage, måste
få loss material till nya hagar!

Även om djuren börjar närma sig hemmet, så blir det en runda varje dag och en titt efter dagis. Tripen var nollad när jag startade på uppfarten. Vi har tre kilometer till dagis… Lite längre hem, via andra gården, förbi hemmet till två byar bort, genom skogen till norra sjöspetsen innan hemåt igen.

Idag har det varit riktigt höstväder. Stannat inne och
skulle ha en bakdag, men efter en bullsats var mjölet slut (hur är detta
möjligt??). Funderade på om jag skulle åka ner till andra gården och flytta en
grupp djur, men efter en titt ut på spöregn och kuling, så kändes faktiskt
tvättstugan mer lockande… Djuren får stanna på planeringslistan tills imorgon
som det var tänkt.

Min söta lilla vetekrans (med äpple och fullkornsdinkel) jäste visst lite…

Sonens stövlar sprack ju självklart precis lagom tills
regnet kom igår, så han går med blöta fötter… Tog honom med och åkte för att
köpa nya stövlar i eftermiddags. Svängde inom och storhandlade när vi ändå var
ute. Mjöl bland annat, så nu blev det en omgång mandelkubbar ikväll också. Behöver
jag säga att hela huset stinker hjorthornsalt nu?! Satte en mördeg också, men
tydligen har någon ätit upp metallformarna som krävs för kakorna jag tänkte, så
degen får vila i kyl över natten, tills min inplanerade samhällsresa imorgon är avklarad.

Gillade notisen i dagens tidning. Lagom anonymt. Det finns bara en bensinstation i Hillerstorp…

Fullt fokus vid vaxavtäckning.

Vändning av ramarna i slungan. Ca tio kilo blev det.

Tröttnade på vitrinskåpet! Det har legat ute på Blocket nu i
närmre sju veckor, och inte ett napp. Bestämde att skicka iväg det till
därifrån det kom – Second Hand. Ringde dit då det sägs att de vill hämta större
möbler för att ha koll på dem, men det gav inget napp det heller – tidigast om
två veckor. Nej tack, senast imorgon (idag), men det gick inte. Dock fick jag
gärna köra ner det själv! Kangoon för liten och vårt släp ockuperat hos
svägerskan, så kollade med Jirka om hästsläpet (som för en gångs skull inte
stod hos hans syster) var tom och redo att lånas. Inga problem! Så jag satsade
på pakethyra och tog med mig hans sambo som bärhjälp. Skåpet in och iväg.

Stängsel ja. Så pass att jag igår tryckte upp en rulle med
stängseltråd i näven på granngubben, med order om att sätta den i knähöjd och
att jag inte hann vara trevlig. Skulle hämta barnen vid två, och tittade på
klockan kvart över… Snabbt iväg efter dem och iväg till Mormor, Morfar och Bokbussen.

Fia-spel med ”egna regler”…

… Och Fia-spel med ”riktiga regler”. Hur det då kan bli oavgjort vet jag inte…

Idag blev det rivning av stängsel för att få loss material
och en vattenvagn hem. Alltid ska allt ta längre tid än beräknat, så kom hem med
traktor och vagn fem över ett. Skulle vara på massage kvart i två, med tjugo
minuters restid – om jag hittade dit direkt, nytt ställe, ny ort – hinna ta en
raggarduch och slänga i mig lite lunch på resterande tid… Jag var i tid! Trots
att jag hamnade bakom en livfarlig lus, som pendlade mellan femtio och de
tillåtna nittio, plötsligt tvärbroms, sedan iväg igen lika fort. Bromsade
tillslut in och höll ut till höger, för att slänga på vänster blinkers och
korsa vägbanorna in på en anslutande väg. Man ska inte lita på Skoda Felicior!
Farliga väl att jag inte påbörjade en omkörning när de saktade ner på
vägrenen…

Fick några laserskjut in i rumpan mot det inflammerade
området och sedan ett gäng rejäla nypor på det. Fick order om att hålla mig
igång direkt efter och sedan kyla med is. Hade tänkt åka och handla, men när
jag fick syn på skylten till tvärsövervägen på väg till samhället, tog
hemlängtan över så jag gjorde en vänstersväng och åkte direkt hem.

Men gick på min ordinerade promenad. En halv kilometer
härdade jag ut. Och förstår inte hur folk kan klaga över smärta vid
barnafödslar eller skärskador. Gick med tårar i ögonen, tills det bara högg
till i nederdelen av ryggen och det blev en kamp mot illamående av smärta. Sen
var det lika långt hem till kylklampen…

Man kan ju inte anklaga Ellos för att mygla med reklamen. Det tar visst lite tid att ”bli vacker”

Mannen mätte Kangoon som än en gång var för liten, så ännu
en gång kidnappades Jirkas hästsläp, med Jirka denna gång, för att hämta hem chiffonjén
från föräldragården.

Vi tvistar lite om tillverkningsåret. På en lådknopp är det
skrivet ett årtal, som vi inte kan tyda, men gissat på 1857, 67, 69. På
baksidan såg vi nu en signatur, J. Andersson, vilket stämmer med mannens
morfars far, och årtal 1870. I en låda stod det, tyvärr, renoverat 1934 av
”någon”, och igen en signatur Johannes Andersson, 1872 och orten där
han bodde. Varför stämmer åren inte överens?

Som tidigare nämnts så har det inte kastats så mycket på
föräldragården. Tog hem lådorna som de var med alla papper i, och tittade
igenom det lite hastigt nu när jag satte in dem. (Tack och lov var alla 23
numrerade!)

Cigarraskar fanns flera stycken…

…Med cigarrer i… Enligt mannen var det hans morfar som puffade på lite i salongen när det skulle vara extra fint. Han dog 1974…

Mannens morföräldrars avgångsbetyg från 1907 respektive 1916.
Svärmors dopsedel, bådas skolbetyg år för år, vigselbevis, ett testamente från
1957, mängder med tackkort och ”begravningsprogram” Och bilder. Självklart
är inte en enda namnad eller daterad, och ingen finns det att fråga…

Imorgon blir det tuppslakt och mer stängsel.

Jo… Jag överlevde
Ullared. Det har bara tagit några dagar i återhämtning. (Och i
äktenskapsrenovering efter att ha tillbringat hela dagen med maken – på ett
dårhus). Men åk inte och handla med en man! Han blir aldrig klar. Ska fundera,
titta, klämma, känna, prova och fundera igen. Hade det bara funnits någonstans
att sitta kunde jag gjort det en timme och inväntat. Jag har en plan, hittar
det jag ska ha och är färdig sedan. Vi funkar inte likadant…

Flicka – måste prova allt! Nu!

Pojke – Åh, det är ”Bilar” på galgen, den vill jag spara!

Nu börjar det bli en sån där arbetstopp igen. Stängsel och
åter stängsel. Inom några veckor ska djuren börja plockas hem. Tjurar ska vägas
inför slakt och sorteras därefter. Bina ska nattas inför vintern, trädgården
ska snart ställas i ordning och skåp ska slängas ut och ställas in… Idag var
det planerad slungning av honung, men Jirka hade ingenting, och vi liteting. De
andra två som var lovade slungning hade dock, så mannen tog hand om dem.

Asparna håller sig kvar ännu!

En Dahlia kämpar på!

Själv smet jag! (Vi slungar imorgon det lilla vi har nu när
allt ändå är igång). Jag drog med Jirka på en ny roadtrip. En trip söderut med
lunch hos mor och sedan vidare trekvart söderut. Allt för att hämta
”några” duvor (Jirkas konstigaste intresse enligt mig). Tre par var
tanken, inte mindre i alla fall. Det slutade med sex(!) par. Tack och lov
tystare än gässen i bilen! Vi åkte hemifrån runt kvart i tio och var tillbaka
strax innan halv nio. Heldag med andra ord. Ändå var familjen inte hemma från
faster och ett tidigare 100-årskalas. Imorgon får nog bli en dag med detox för
att återställa kroppen efter allt skräp idag. Undra på att byxorna klämmer med
dagens bil-diet. Jirka såg det som positivt då han är rädd att kostymen växt i
garderoben, värre för en annan som inte har något kostym-mått!

Milsvid sikt på dagens Österlen!

Dagens värsta var en bild från grannen till andra gården. En
bild på metervis nerrivet stänge. Var är djuren?!! Kvar, svarade han på
telefon. Efter en liten beklagan från en bonde på vift, och en snäll granne som
rustade sig med slägga och satte upp stänget, ska ge honom ett lass ved. Det
har de grannarna gjort sig förtjänta av, efter alla akutvakter de hållit på
vägen vid djurrymningar, och alla rapporter de sköter! Gott skall med gott
fördrivas, eller vad det heter…

Dagens roligaste (tycker jag som inte var med) var att en av ”slungarna” backade på brunnslocket på föräldragården, och blev hängandes på det med bilen som gungbräda!

Imorgon blir det slungning av vårt, nattning av bina här
hemma och så ska vitrinskåpet börja tömmas.

Tisdagen bjöd på stängseljobb. Varmt och kvavt och väldigt
syrefattigt, så den sega backen upp från Svenssjön (ja, jag har sjöar nästan
överallt) till vägen fick mig att kunna konkurrera med ett urtida ånglok i
pust, stön och stånk. Det är jag inte van vid, men man bygger väl ingen
kondition på soffan, som Morfar brukar säga.

Skogens höstförbannelse. Älglus/fluga

Igår helsanerade jag bilen och befriade den från cirka tjugo
kilo onödig barlast. Jösses vad skit det samlas i en bil! Tror inte den är
städad på ett och ett halvt år heller, sen vi köpte den, så det fanns en del. Grus
om inte annat. Så damning, dammsugning, tvätt av baksätesskydd (vilket händer
då och då), tvätt utvändigt och en runda med täckstift på alla stenskott, så är
bilen fin till försäljning. Inte för att den ska säljas, men den duger till
det. Tills man kört en sväng eller en timmerbil dundrat förbi på vägen!

Vantar, traktorer, delar till traktorer, nallar, nallar, leksaker, leksaker, papper, tankkvitton, hur lång kan man göra en lista?!

Jirka behövde låna grindar inför en djurdelning, så jag tog
kärran med grindarna på och åkte dit efter lunch.

Det har ju hänt en del i bådas liv de senaste veckorna, mer
än på ett par år hos en del andra, så det tog en stund därborta. Typ så att det
var lagom att åka direkt hem till middagsbordet… Men vi hann gå igenom alla
känslolägen också! Skratt, gråt, glädje, sorg, frustration, tvivel, säkerhet
och det mesta annat.

Nasse och Nöffe börjar bli som mycket annat här. Nyfiket och extremt klåddigt! Hårda är de i nyporna med!

Jag visste inte riktigt att jag var självmordsbenängen. Men
idag ska mannen och jag ta en sväng västerut, till det gulblå varuhuset, och en
runda till Engelsons i Falkenberg, kanske hittar jag ett par rejäla
arbetskängor som kan råda bot på mina iskalla vinterfötter (inte en chans, men
kanske finns nåt bättre än gummistövlar med stålhätta…) Men hörs vi inte av
mer så kan ni väl följa med Jirka och leta efter mig på Gekås. Om någon anser
det värt det alltså!

Dimman steg över Mosjön igår…

Kanske på återseende