Att jag aldrig lär mig. Flyttade en grupp djur till ännu en
helt ny hage, de som var på föräldragården och sakta äter sig hemåt.

Stannade på andra gården på hemväg och slängde in nya
saltstenar till kvigorna i hjorthägnet. Det värmer i hjärtat, när de är så
långt bort de kan. De hör bilen stanna, elva huvud och 22 öron rakt ut, sen full
galopp mot mig (bilen) innan jag hunnit få fram en saltsten och gå in till dem!

Sen skulle jag flytta den stora gruppen på 18. Är det inte
jägare som ska jaga, så ska mannen styra över var djuren ska, då han ”ska
bara” köra ut ved från en hage i helgen. Så jag fick dra dem tillbaka till
deras gamla hage för att sedan släppa in dem i nästa. Tänkte dock inte på att
stänga till ännu en hage, trodde djuren skulle stanna upp i sin gamla och äta
lite återväxt, inte fortsätta in till sin gamlagamla. MEN – vad betyder jag när
de kan följa en vit bil som står på vägkanten, en halv kilometer bort? Efter en
lååång stunds skrikande efter dem så fattade ett par gamla kor att jag kanske
ville nåt, och tog flocken med sig och gick dit de skulle. Hittade ett två(!)färgat löv medan jag inväntade djuren

Alla utom
tröggöktjuren, förstås. Kände just då att han är för gammal, för stor och för
lat för att få leva vidare, men jag vet inte. Han är ju lugn och snäll, ger
lugna och fina kalvar som växer bra… Man kan ju inte få allt…!

Alla kor och kalvar satte av från mossagräset mot den goda återväxten…

…men tjuren stod kvar och tittade efter dem…

Flyttade djuren hemma också, innan jag landade för lunch.

Den där låsningen jag var hos kiropraktorn för förra
måndagen har gått tillbaka till samma eländesläge som tidigare, gillar det
inte. När jag pratade med kotknackaren sa han nu att det ofta är inflammation i
musklerna när det blir såna låsningar, så nu rekommenderade han mig att prova
på antiinflammatorisk medicin. Jo tjena, det räcker ju med att jag läser
etiketten på såna så är jag tvärkass sen! Fick bli en kylklamp i byxan under
middagsdiskningen istället.

Men det är ju inte bara elände. Det finns ju roliga nyheter
också, men de tänker jag inte nämna förrän jag fått klartecken att det är
officiellt! Handlar inte om mig, kan tilläggas, men roligt är det!

Tog mig faktiskt i kragen och tog itu med min kartong
framkallade foton. Som legat i… cirka två år… Men alla bilder har jag
daterat och namnat tidigare, men sen skulle de in i album också. Gjorde klart
tills albumet tog slut, så får väl de sista ligga i två år till… Man kommer
ihåg mycket i alla fall! Påminns om mycket. Det fanns både födelse, dop,
bröllop, begravning, bröllop igen och massa bebisbilder på lillhönan som då var
upp till ett halvår.

Hittade också hennes prick-bilder. De jag ringde BVC för,
för rådfrågning då de blossade upp och jag inte kände det likadant som den
gången sonen hade vattkoppor. ”Kom inte hit, det är vattkoppor, vi vill
inte ha ner smittan”, fick jag höra. Både första, andra och tredje gången
jag ringde, då de såg värre och värre ut och inte visade tecken på att ge med
sig. Kontaktade till slut en bekant pensionerad distriktssköterska. Det slutade
med en dag på barnakuten i Jönköping, samt tio dagars penicillin för
smittkoppor… Jag gillade inte BVC-sköterskan (inte vår ordinarie) sedan tidigare,
inte blev förtroendet bättre…

Väldigt stora vattkoppor… Men kom inte hit!

Lillhönan ja, nu för hon sig egen talan… Väldigt
intresserad av pojkar, så till den grad att hon varje gång hon är på toa säger:
”Jag har ingen pung! Bara rumpa!” Alla påstående hon inte gillar
svarar hon med ”Jag är lång!” Igår hade vi en diskussion då hon ville
ha tofsar när hon skulle lägga sig. ”Det sover man inte med”, sa jag.
”Mamma gör!”, kom svaret direkt. Hmm. Det hade hon förstås
(självklart) rätt i… ”Joo, men mamma har väldigt mycket mer hår…”
”Jag är lång!”

Imorgon blir det full time job