En ung bondes vardag

Lagom till frukosten var avdukad igår kom ett sms: ”Din
tjur går på landsvägen.” Skickade in barnen till drängen och lyckades få
tag på mannen som var i skogen på andra gården för assistans. Han hade Kangoon,
så jag tog traktorn ner, och var förutseende nog att hämta med mig en liten
slutbale. (En sådan som inte får räknas som bale, men som man inte vågade pressa i en annan bale i risk för att maskinerna skulle spricka. Men den delen av strängen kan ju inte heller lämnas på åker) Tjuren gick in smidigt, och de stackarna hade ätit totalt slut, så
inte konstigt att återväxten utanför hade lockat. Problemet är just nu att jag
inte får flytta djuren. Alla markägare måste ju ha chansen att ”ta den
store” när bockjakten börjar på tisdag. Och där kor går, går inte
råbockarna. Tänkte att det nog skulle klara sig med bete, men så var inte
fallet. De fick den lilla pluttbalen i alla fall, slutet gott, allting
gott…!?

Blir man inte ko i nästa liv kanske man skulle satsa på katt. Hela min säng ockuperad!

Mannen och svägerskan åkte till föräldragården för att rensa
lite. Bara en liten stund, som mannen sa. Åkte innan elva och kom vid sex. Under
tiden hade jag och sonen skördat lök, och rensat halva grönsakslandet, eller
ska det kallas ogräslandet?

Med pappa borta och lillasyster hos drängen, passade vi på med lite mor/son-tid och gjorde chokladbollar! Med både ström och vatten, tack och lov!

Mitt under middagen kom säkert sex-åtta blixtar, och på den
sista försvann strömmen. Följt av ett par rejäla knallar. Vad glad jag var att
jag inte hunnit sätta bulldegen!

Mannen kom hem med en fotogenlampa från föräldragården, och den kom väl till pass när måltiden skulle avslutas i kolsvart augustiregn.

Det tog 1,5 timme innan strömmen var
tillbaka, lagom tills vi skulle dra igång elverket, så jag blev rätt rejält
sinkad.

När näst sista plåten stod i ugnen var klockan över halv
tio, och det ringde. Tre kor ute på åkern… Mannen stack i förväg medan jag
väntade ut den drygaste bullplåten någonsin. Sen stack jag ner. Redan när
mannen kommit ner hade granngubben på 80-85 fått in djuren och sträckt upp
tråden. Jag hade med mig ett extra aggregat så delade på matningen mellan de
två hagar dessa djur har, och kopplade om för bättre krut. Där vi lagt balen på morgonen
– rensopat. Stack hem efter traktor, och tänkte spara tid med att ta en gammal
bale hemifrån, istället för nyast, finast från andra änden av byn. Misstag! Det
är mörkt i mitten av augusti när klockan närmar sig halv elva, och balen
skymmer allt ljus från traktorn. Arbetsbelysningen lämnar mer att önska, men
som tur är finns ju vägstreck på det mesta av vägen, och det vita reflekterar
rätt bra!

Imorse gick djuren lugnt och stilla i alla fall, mätta och
goa!

Idag har det blivit ostkakebak med en gammal gymnasiekamrat.
Halv elva kom hon, och åkte lite innan halv sex. Då var det dags att starta upp
vasslebaket! Fyra limpor bröd och två plåtar tekakor! Och så kallade vi in ostkakenörden
nummer ett! Han som äter det till frukost, lunch och middag om det bjuds. Han
får plocka ”gamla” ostkakor i frysen så vi kan lägga in de nya. Ett
par varma mackor med kantarellstuvning fick han som kvällsmat också, innan han
och mannen gav sig av med 4WD för ”att titta lite i skogen” på väg
till frysen på föräldragården. Än är de inte tillbaka…

Lillhönan har haft en tuff dag. Jag gick för att hämta mjölk i
lagården och hittade henne gråtandes i köket när jag kom in. ”Tilla lilla
mu!”, var kommentaren, med en bula som en vindruva i pannan, med blodfläckar
runt. Sonens referat senare var att hon trillat baklänges av träkossan de har
ute, och den följt med runt och knockat henne när hon låg ner. Senare kom hon i
full fart runt hörnet i köket och tjongade in i den utdragna skärbrädan. Men
det tog en centimeter från den andra bulan. Känns bra att åka med henne till
BVC imorgon. Högra underarmen är helt uppskrapad sen en vurpa ute i fredags,
och nu två stora bulor i pannan. Tar inte socialen oss för sonens sexfantasier
i hästväg, åker vi väl in för barnmisshandel…

Sluta fota och gå med mig till sängen nu!

Igår skulle småtjejerna tillbaka in i hjorthägnet. Packade
ihop mig och drängens fru i bil, medan drängen tog traktor och vattenvagn ner
för att byta hos en annan grupp. Solen sken så fint hemma, men tre kilometer
bort på andra gården blev det kolsvart, sen öppnade himlen sig. Några rejäla
åskknallar och sedan en hagelskur som hette duga. Tillräckligt för att det mer
än ett dygn senare ligger kvar hageldrivor i skuggan…

Tjejerna följde med smidigt när jag väl vågade mig ut ur
bilen för att hämta dem. Nu är de på ”idiotsäkert” ställe. Bakom hägn och bom!

Risken finns väl att sonens förargelseväckande beteende skickar oss till soc för föräldralämpighetsbedömning. Men jag måste ändå le lite åt hans teckning…

Idag hade jag planerat frukost, sedan ett idiotrace för att
få ihop ett rejält lass till second hand-butiken och sedan städa av hemma. Hade
precis kommit hem från dagis och djurkoll, på väg att sätta mig vid bordet, så
ringde mannen. En från grannbyn till föräldragården hade gått sin
morgonpromenad som vanligt, med ringde och frågade mannen något i stil med
”Har ni glömt att stängsla vid återväxten eller syntes det inte?!”

Bara att ta en macka i näven och åka ut. Tre av djuren stod
hemma vid husen i lugn och ro. De andra, sex av nio, gick så fint långt nere på
Odlingen i skogen. När jag klev ur bilen och hälsade på dem, var det nästan som
om ”Hej, vad bra att du kom! Ska vi gå hem nu?” Så det blev följa-John
genom skogen och upp till gården. Supersmidigt, faktiskt. Fick ihop hela
flocken och gick sedan för att börja felsöka, vilket inte var så svårt. En lång
sträcka elstängsel var nerrivet. Och ingen ström. Den hade mannen bommat att
koppla i när han släppte dit djuren, och nu var betet slut, hade tänkt flytta
dem under eftermiddagen.

Sprang ytterrundan på nästa bete, för att dubbelkolla
stängslet, och hade precis tagit mig runt när någon skrek Hallå! Har inte med
mig att göra, tänkte jag med en blick på det till synes tomma grannstället. Tills
jag såg en man komma bakom mig! Shit vad nära det var att behöva byta byxor!
Det ska liksom inte komma någon där ute i skogen, och dessutom inte FRÅN
betesvallen! Vid vägkanten, okej, men inte DÄR. En man, hans dotter och en
hundvalp. Arrendatorn för småviltsjakten. Hade sett bilen och ringt mannen för
att fråga var han var. ”På jobbet! Men frugan är någonstans ovanför huset
och kollar stängsel”. Så där kom årets arrende rakt i fickan. Sen gick nog
en halvtimme till prat. Och strömmen går nu vidare i tråden, och inte rakt ner
i backen/runt trästolpen. Blev rejält mycket bättre krut i det hela också sen!

Utedasset har fått en DeLuxe-stämpel! Toapappershållare!

Jo… Jag försökte få med djuren till sitt nya bete, men de flesta var ju mätta. Dessutom stod ju bilen kvar, och den får man ju inte lämna!

Hemma igen så blev det till att slänga i det som var packat,
åka ner till city och proviantera innan fredagsrusningen började i affären. Och
lyssna på Kenny Chesneys Hemmingway Whiskey!

Förslaget om skåpet föll i god jord. Dock fegade jag ur, vet
att det är stort, otympligt och otroligt tungt! Något som inte brukar bli
bättre när det ska uppför trappor. Så ringde in Jirka. Han och mannen tog
Kangoon med skrivbordet till föräldragården och tog med sig skåpet tillbaka. Plockade
ur lådor, skruvade av dörrarna, och redo för projekt: Trappan. Brant trappa. Smal
trappa. Snedtak. Det blev ett projekt!

Först rök trappräckena, sedan spaljen. Hela tiden stod
mannen fastklämd i hörnet, och jag fast på andravåning, skruvandes på spaljen,
Jirka i botten, skruvandes på det han räckte. Och Jirka bara skrattade
”Tur det inte är hemma, då hade man varit fly förbannad, nu är det ju mest
roligt. Men jag är bortrest när ni ska ha ner det!”

Öppen planlösning?!

När det väl var uppe men några ynkans centimeter i marginal i trappan, fick gubbsen varsin kopp välförtjänt
kaffe. Och jag har ett skåp för förvaring på andravåning! Tjoho!

Lådorna isatta…

Och dörrarna tillbaka! Super!!!

Kan hälsa förra inläggets kommentarer att det inte finns
något organiserat kaos på detta ställe, endast Kaos. Sen mår jag rätt bra. Kan
till och med äta skinka på mackan igen. Det som är livsfarligt, hörde jag någon
säga. Fläskkött är det som fördärvar våra kroppar mest. Men att dö är det enda
man säkert kommer uppnå i sitt liv, så varför inte ta en binkeskit till på
mackan, och njuta medan man kan!

Eller, nja, njuta och njuta. Hittade mina skoldagböcker från lågstadiet när jag tömde skrivbordet. De har mannen fastnat med nu. Med konstiga teckningar och felstavningar. Den Nakna Sanningen Om Mig…. Spoooky

Trevlig helg!

Laddade hönshuset med foder igen. Tog de sista säckarna på
pallen, så nu blir det snart en resa efter en ny pall värpfoder. Fyllde på min
tunna med spannmålskross också, det har varit behov i två veckor nu.

Alla tuppar har överlevt natten också! Tjoho!

”Den som gapar efter mycket får mest…?!” Andra omgången svalungar i lagården. Inte tittat i alla bon, men minst sju är bebodda. 7 bon gånger 4 ungar…

Fortsatt röja inne idag. Tömt det gamla skrivbordet som ska
ut. Hittade massa gamla kort som mannen stoppat dit, som säkerligen aldrig
flyttades ur lådorna när skrivbordet flyttade hit…

Skulle försöka kickstarta igång mig. Kände mig sugen på
Nickelback. Något jag sällan lyssnar på, även om de finns med på spellistan i
Mp3:n. (Hans tittade i hyllan för ett antal år sedan, ropade sedan till: Du har
NICKELBACK i skivhyllan! Är du medveten om det?!) Jag gillar att överraska.
Sätt mig inte i nåt fack!

Knatade trappan upp efter min skiva, ja, jag är
bakåtsträvande. Vill ha min stereo och mina fysiska CD:s, inte nåt Spotify! (Men
LP-spelaren står kvar med sina skivor hos Mormor) Funderade på var skivan var.
Nerpackad i klädkammaren i lyssnar-sällan-skivorna-lådan. Nerpackad i lådan i
bokhyllan i det-händer-att-jag-får-lust-att-lyssna-lådan, eller ståendes I
hyllan?! Började söka av facken, och fick syn på Kenny Chesneys Hemmingway
Whiskey. Det var längesen! Den tar jag. Gick ner, startade stereon och skulle
lägga i plattan. Fodralet var tomt… Skivan ligger nog i CD-casen i bilen… Upp
igen och sök efter något annat. Det blev Jill Johnsons Being who you are. Nästan
som Nickelback…!

Man får vara glad att det är ett trasigt lagårdsfönster, jag vill inte putsa det!

Kallt idag. Jösses vad det blåser. Så där genomträngande.Raggsockorna på, och kanske en brasa i spisen ikväll för att bli av med det
råaste. Fönsterna i sovrummen stängda, kan jag lova! Men det är knottfritt!

Köttgrytan stått på verandan hela dagen i kylan, enda tills
det blev middagsdags. Smälte lite när sonen äter och äter och äter, för att
avsluta med: ”Jag vill gärna äta detta imorgon också, mamma, när det har
gottat till sig ännu lite extra!”

Idag borde jag flyttat djuren här hemma, men det har tagit
emot att springa ut mellan skyfallen! Förhoppningsvis stannar de i sin hage
tills imorgon, annars är den dagen räddad från planering! Barnen på dagis, och glada för det. Några fler barn kommer för var dag nu, så de verkar vara nöjda. Ska försöka vända tillbaka dygnet på dem i alla fall…

Idag har jag hittat lite motivation igen. Åtminstone tagit
mig i kragen tillräckligt mycket för att starta några projekt som jag sedan
varit tvungen att ro i hamn.

– Frysboxen urfrostad, nu vet jag definitivt exakt vad jag
har i botten, Hans. Du som inte trodde mig.

– Hittade 2,5 kilo hallon som rykt i saftgrytan tillsammans
med en skvätt blåbär och några gamla äpplen. Riktigt blandsaft alltså! För det
är väl det det heter, när äpplen blandas i?! I alla fall i affären!

– Tog fram en hemma-fläskbit som är lagd i saltlake för
rimning.

– I detta nu puttrar tre kilo grytbitar av älg på spisen
tillsammans med ett par omgångar gula kantareller, direktimporterade ur boxen!

– Hittade dock bara en ynkans liten bit vetelängd. Därav
rensningen av bär, så det finns plats för en nitto bullar snart igen!

– Mangeltvätten har hamnat på altanen för att fuktas, men är
ännu inte omhändertagen. Kanske ids jag, annars får den fortsätta stå tills en
annan dag!

När boxen var tom passade jag på att flytta den tvärs över
hallen uppe. Det gamla fina, ofunktionella skrivbordet ska bort (det samlar
mest urvuxna barnkläder som ska sorteras in i klädkammaren – sen) och ett fint
gammalt skåp med massa gömd förvaringsmöjlighet ska dit. Ska bara intala mig
att måtten stämmer med det begränsade utrymmet, att det ens går att ta uppför
vår branta, svängda trappa. Och sen ska mannen övertygas också. Den detaljen
med…

Blev smärtsamt påmind om VARFÖR frysboxen stått i hörnet och dolt väggen. Tidigare boendes katter tyckte det var en perfekt klösbräda…

Det röjs lite mellan varven också. Fyllt en kartong från
köket med sådant som vi aldrig använder. Varför ska det stå och ta plats när vi
redan har ont om den? Ska ta en räd i undanlagda leksaker också så småningom,
men det ska ske när barnen är på behörigt avstånd. Sonen måååååste ju ha kvar
sitt bilgarage tex. Det som han packade upp ur kartongen och sedan aldrig har
tittat på, av en så enkel anledning att han aldrig lekt med bilar, och garaget
är för olikt en maskinhall, så han tar hellre tomma flingpaket…

Men jag minns ju själv hur jag förbannat min egen mor så
många gånger för att hon aldrig lyssnat på mina spara-argument. Nu är man där
själv – ett bra eller dåligt tecken att man börjar inse det? Ålderstecken
kanske… (Jo, jag hör dig, mamma)

Hönshuset är delat igen. Bra med dörrarna mannen satte dit.
Burit in tupparna från sina 5+6 burar – tyckte det började bli trångt för dem. Nu
återstår det att se om det går bra eller om de slår ihjäl varandra i natt, då
får jag väl bära ut några igen! Och måste förstås hålla koll på om hönorna
vågar gå in, med massa ungtuppar på andra sidan nätet. Vill någon köpa tupp
förresten? Några är fantastiskt fina, men när rötmånaden är över ryker de i
frysboxen, om det inte krävs tidigare!

Ordning och reda, pengar på freda? Denna bild tillägnar jag med återgäldad kärlek till min älskarinna som sände mig kärlek efter förra inlägget;)

Kallt och rått på dagarna, denna vind alltså, men underbart
med lite svalare nätter. Nu kan jag ställa ut min köttgryta på verandan direkt
från spisen, så står den svalt och gottar sig tills imorgon!

Ps. Till er som säger att ni vill kommentera, men inte vet hur. Under inlägget – klicka på ”kommentarer”, skriv vad ni vill och fyll i koden som står. Klart!

Igår tog jag och Jirka en roadtrip. Två timmars bilresa rakt
mot nordväst. Anledningen var att han hade kommit över fem stycken Ölandsgäss,
ännu en gammelsvensk ras för honom att bevara! Långt ut utanför en liten by
gick en väg, nästan som en av våra halvdana skogsvägar, in till höger. Efter
ett par hundra meter öppnade det dock upp sig till en fin landsväg och vid
vägens slut låg en nygammal torpstuga med gäss springandes runt knuten.

Hemresan gick bra, tills det var ca två kilometer kvar. Då
skrek en av gässen högt och tydligt ett KVACK! (Båda lika rädda och vägkanten
kom nära….) Sen var det ett tjäbblade och väsande i A6:an sista biten. Tack
och lov att det inte började två kilometer från torpet….! Visst är de fina, men jag skulle hellre ha kalkoner att äta upp!

Olyckan vid sjön för en dryg vecka sedan måste ha chockat/berört
mig mer än jag trodde. Varenda natt sedan dess har jag drömt om det. Vaknat,
varit orolig, nästan hyperventilerat badandes i svett. I natt har det varit
lugnt, ser det som positivt.

Någon gång mitt i en annan dröm, minns inte vad det var nu,
trängde det in ett ljud som inte passade in. Drömmen tynade bort och jag
försökte lokalisera ljudet. Som när man stormeldar graneved ungefär, det
smällde och ven och knastrade. Vad låter så?

Insikten kom efter flera minuter (sekunder). Det är eternit!
Lagården brinner! Klarvaken flög jag upp och slet bort gardinen. Men lagården
sov så lugnt i kompakt mörker tvärs över vägen. Puh! Vad är det då som brinner?
Helv – stora huset! Se till att få ut gamlingarna! Slet åt mig morgonrocken
från dörren och sprang i slow motion genom vår övre hall (typ fyra normalstora
steg), för att tvärnita åt något i ögonvrån vid takfönstret. Fyrverkeri…
Tassade genom barnens rum och såg stora huset sova i godan ro, medan raket
efter raket smällde av under vissel, blixt och dunder framme i byn. Låter det
vara osagt, men misstänker att det hade något att göra med grannen
cateringfimans bröllopstillställning.

Kom till ro efter det! Kröp ner efter en blick på klockan,
00:04. Hörde även att mannen vaknat från soffan och spökade runt på
bottenvåningen. Om han kom direkt upp eller inte, vet jag inte. Så somnat om måste
jag gjort!

Nöjd kille som tjuvar blåbär! Hoppas inga tandläkare tittar här, men tänderna blir faktiskt bättre efter en borstning

Magen strulat ett tag, så även sömnen. Vad är nästa steg?
Jo, man slarvar bort blodtrycket! Slapp och hängig, yr som attan. Så när man
varit igång ett tag och känner sig nästan pigg, så lånar man grannens
blodtrycksmätare. Och får fram ett snitt på 90/50! Satan vad lång man är när
blodet ska ända upp till skallen! Skönt att allt rullar igång imorgon. Dagis,
jobb och rutiner, rutiner, rutiner. Ordning på livet vill säga!

Idag har också den årliga entreprenadkörningen ägt rum.
Pressat åt Jirka. Tio balar färre i år än förra året fick han, så det blir väl
en bra vinter… Men – turns out – inte mina problem. Säger jag, som ännu inte
vågat räkna ut hur min totalskörd ser ut…

Ett äppelträd lär få dras med sju års olycka efter att ha krossat min backspegel! Onödigt, tycker jag!

Precis hemkommen från uppdraget stannade granngubben till
och frågade om honung. Satte sedan igång att tjafsa (på exakt Dunnar-vis. Skränar
mycket, men bara ”välment” för en reaktion) om att han har rätt till
honung i fri tillgång, då våra bin flyger på hans blommor mm mm. Dock har han
aldrig haft så mycket äpplen som nu, men det beror på att han har andra
insekter som pollinerar, så det var inte våra bins förtjänst bla bla bla. När
jag tröttnade på att lyssna öppnade jag hans bildörr, böjde mig in och gav
honom en puss på kinden och en kram.

Frugan hans, som satt jämte, började nästan jubla. Gubben
blev röd om kinderna, och tyst, det blev han!

Onsdag kväll: Biträff

Tordag kväll: Grillning hos grannar

Fredag kväll: Metartävling med LRF

Vilket biodlarknä är skönast? Tur det fanns dessa två och ett gäng till att provsitta…

Späckat schema helt plötsligt! Igår tog vi oss i kragen och
åkte till Åsenhögas hembygdspark för våfflor och en titt på årets utställning.
Det var nämligen sista gången för säsongen, så skulle det bli av så… Årets
utställning hade fokus på kvinnorna, och deras arbete med textil. Dagen till
ära stod ett par damer och kokade tvätt, drog en gammal tvättvagga och
skrubbade trasmattor. Mycket folk och trevlig tillställning, som alltid.

Kul att se en tvättvagga in action! Finns en på Morfars snickarboavind, och en i lagården på andra gården! Roligt med historia!

På sen eftermiddag/kväll var vi bjudna till ett par grannar.
De har två hästar och några får, och ingen gödselplatta, så de kör sin skit
till mig. Det lilla det tillför spelar liksom ingen roll på alla mina kubik. Så
nu var vi alltså bjudna till dem – som tack för allt skit vi tar utan att
gnälla! En trevlig kväll.

Och på tal om att gnälla – alla ni som gnäller över att det är dyrt med bil – skaffa inte traktor!

”Mamma, ta en bild på himlen, den är fantastisk!”

Idag gick den årliga metartävlingen av stapeln. Den som den
lokala LRF-föreningen arrangerar. Ett femtiotal personer var på plats. De
flesta främlingar, men en del kändisar också. Sonen fick en liten liten
pluttefisk, sedan trillade hans krok av.

Detta ledde till ett mindre sammanbrott i bilen på vägen hem
– då allt bus mellan barnen tog slut och han fick tid att grubbla. Hans
livsfarliga krok lämnades i sjön. Tänk om någon fisk ser masken på den och
sväljer den. Då blir den ju skadad invändigt och kommer därefter plågas till
döds… Ja, djurvän eller inte, det är frågan. Var hittar man balansen som
förälder?!

Annars rullar det på här. Ligger fortfarande lite lågt, men
mannen har gått några rundor med röjsåg, dels i skogen, dels på nygamla
betesvallar. Har ingen före-bild, men tänk till slye på drygt en meter, så går det snabbt att inse vad betesdjur, följt av en eller två gånger med röjsåg, gör för vårt landskap!

Några grupper djur flyttas ibland. Jag har gått i sjökanten och
stängslat idag. Och till alla er som säger att byn där den andra gården ligger
är sååå fin, slät och stenfri – gå ner till sjön! Där ligger stenen! Men inga
ben brutna och inga fötter stukade!

Kvigorna lärde ju sig att bada, och då den ena hagen går
långt bakom hjorthägnet och slutar vid ån, nu utan vatten, då det återigen är
extremt torrt, är jag inte sugen på att leta efter djur i grannsocknen! Eller
på campingen där, för den delen. Stängt igen alltså, tappar mycket bete, men de
har ju putsat av rejält en gång, och kommer det en syndaflod längre fram i höst
får jag väl rulla upp min tråd och släppa på dem igen. Nästa gång de flyttas
ska de tillbaka in i hjorthägnet, där behöver jag inte tänka på nåt stängsel!

VARFÖR ska man behöva gå på sin åker och plocka burkar? VARFÖR kan man inte släpa med sig en tom, lätt burk, när man kan dra runt på en full, tung? Skärpning, Svenssons!

Inte är det så smidigt heller att flytta djur, när en grupp
på elva ligger på vägkanten, och på andra sidan vägen ligger de 18. Alla far
upp och börjar tuta när man hojtar på dem. Tack och lov stannade de 18 på sin
sida…

Idag har jag dessutom fått erbjudande om mer åkermark, två
byar bort från oss. Den förolyckade mannen har haft åkrarna, min dräng haft
betesmarken i många år, men alltid betat åkrarna i samma veva. I samband med
överenskommelsen av återväxten bestämde vi betet i år också, men när det nu
blev som det blev tog jag tillfället i akt att stoppa markägaren när han körde
förbi. Om inte annat för att få veta om jag fortfarande kan beta, eller måste
rädda allt vårt stängsel däruppe.

Vad ska det bli av denna femåring?? Sitter och pillar med sin modellera och kommer sedan och visar upp sin solros, gris och häst…

Imorgon blir det en ny roadtrip med Jirka.

Trevlig helg!

Jag är lite tyst nu, och ja, det är bara att erkänna; Jag är
lite låg också. Full fräs med skörden, stress iväg på ”semester”,
vilket innebär att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt, och
sedan komma hem till helgens onödighet.

Det har plockat ner mig lite. Inte heller är jag känd för
att ha stenmage – så fort något bryter rutinen rasar den. Det hjälper inte upp
riktigt. Sen utan att gnälla alldeles för mycket kanske jag ska erkänna att det
har varit lite för lite ”måsten” och lite, lite för bra bok! Så vad
att skriva? ”Låg på golvet i vardagsrummet och läste sida 17-116 på
förmiddagen? Fortsatte i soffan under eftermiddagen till sida 270”. Inte
så spännande att läsa om kanske! Istället:

Tog ju med Hans upp, hennes sambo kom upp under
fredagskvällen. Tanken var att vi skulle få en långfrukost ihop på lördagen
innan de fortsatte längre norrut på bröllop. Lagom tills vi satt oss vid bordet
kom drängen och meddelade att mjölkeskon höll på att kalva. Nyfikna som vi var
så gick vi ut allihop. En födsel är ju en födsel oavsett hur många man
bevittnat.

Efter en stund gjorde vi bedömningen att lägga rep om
kalvens fötter och hjälpa till att dra ut den. Inget hände. Mannen gick in för
att hjälpa drängen och fru, men inte ens med hjälp av hans styrka rubbades
kalven.

De andra kände klockan gå, så de tog med sig barnen in och
åt frukost, jag gick till garaget och hämtade spännband. Kossan fastbunden vid väggen och drog bandet från kalvrepen, tvärs över lagården för att spänna upp i
”rätt” vinkel och sedan pumpa fram kalven decimeter för decimeter. Spännrulle
för spännrulle. En mycket absurd syn, måste jag säga, med risk för att anmälas
för djurplågeri – kalven kom ut med framben och huvud. Klistrat mot kossans
vulva spretade öronen rakt ut och han råmade. Extremt obehagligt och
skrattretande på samma gång. Kalven måste ut oavsett! Gick in och kände, vi var
alla överens om att han hade en stor bål som hade hängt upp sig i bäckenet. Dock
stod jag med hela armen inkörd, och kunde dra med handleden hela varvet runt,
mellan bäckenbenet och kalvens kropp. Varför satt han fast inåt? En tvilling
som hade trasslat ihop sig med honom? Pressade mig ännu lite längre in, men
kunde inget känna. Ringa veterinär? ”Bara dra”, brukar de flesta
säga. Plötsligt gled han ut några centimeter, lite till och sen plaskade det
bara till på golvet. Det kom MÄNGDER med blod, inte fostervatten, och en massa
små skumgummiliknande klumpar.

Kalven dog någonstans på vägen. Till sist handlade det om
att rädda kon. Kalven hade vi inte klarat ändå. Han var missbildad. Bäckenet
var snedvridet, pungen stor som en melon och framför den ett stort öppet hål
rakt in i buken på honom. Inte vet jag, men troligen har väl detta hål varit
ihopväxt med fosterhinnan, och det var det som vi har dragit loss när han
slutligen kom ut. Efterbörden har inte släppt helt än på kossan, men hon
mjölkar och äter som skam och visar inga tecken på sjukdom än så länge.

Det var bara för mig och mannen att tvätta av armar och
händer, krama gästerna hejdå, slänga kläderna i tvätten och äta frukost halv
tolv efter drygt 1,5 timmes kalvningsslit. Nu vet jag också att det går att
förlösa kalvar i träskor och pyjamasbyxor. Inte optimalt, men det går!

En av barnens storkusiner spenderade fredagen på sjön (MED flytväst) tillsammans med ett par kompisar och fick en rätt rejäl abborre!

Man SKA INTE odla potatis på samma ställe år efter år! Men om potatisen odlar sig själv då? Och överlever en plöjning och tre omgångar jordfräs?! Detta är ett av stånden jag grävde upp från mitt jordgubbsland!

Bläddrade i en veckotidning hos Mormor. Denna är ju klockren, eller hur Jirka<3

Högre medelålder och friskare gamlingar har inte bara fördelar… Också från en veckotidning!

Medan vi var på kvällsmat hos Mormor och Morfar, Mor o B,
hade frun och sonen till den förolyckade mannen sökt mig. Körde upp till dem på
förmiddagen idag. De erbjöd mig hans mark. De visste att jag blivit lovat
återväxt, och såg gärna att jag har den fortsättningsvis, så att den tas omhand. Vad säger
man?! Är väldigt tacksam att de tänkt på mig i detta nu, men ändå så konstigt
att planera för framtiden när det är som det blev… Frun var dock lite
bekymrad, då hennes man lovat att slå och stränga andraskörden till mig, men
jag försäkrade om att jag klarar ut det på egen hand! Körde genom skogen ner för att
titta på återväxten i fråga, och när jag kom ut till sjön där mannen arrenderat
några plättar, såg jag ägaren stå på gårdsplan. Stannade till och pratade med
honom. Sa att jag absolut inte propsar på att ta marken, men lägger en
intresseanmälan på det, så får han själv välja. Han var glad om jag åtar mig
det, och efter ca en timmes prat öppnade himlen sig, så vi flydde till våra
respektive bilar och åkte hem. Konstig känsla som sagt. Mycket konstig…

Ett gäng som slipper fundera! Man kanske skulle vara ko i nästa liv!

Senare har jag tvingat ut mig själv. Inte har jag mått sämre
för det heller! Tre grupper djur är flyttade. Det första lastades upp och kördes
tvärs över stora vägen mellan grannarna i byn igen. Visserligen bara 500 m
bort, men 25 minuter från att vi kopplade kärran tills den var parkerad igen.

Vid en inspektion på andra gården flyttades två grupper. Den
första smärtfritt, den andra kom dit jag tittade, och blev ståendes där. Fick
snällt knata iväg efter dem, och locka med dem för att få ut alla på
”rätt” sida, så att ingen kom på fel ställe när de skulle vika
90-gradersvinkel. Så typiskt att en eller ett par skulle springa parallellt med
tråden i den gamla hagen och sedan fastna i hörnet när de andra gick in i ny hage. En kalv var så
glad i hågen att han kom i full kareta, och missade hålet! Och hamnade på –
åkern! Stängde ute resten av gänget och la ner eltrådarna på marken en lång
bit, men på in-hållet är ju tråden totalt livsfarlig. Drängen kom med traktor
för att flytta gruppens vattenvagn så fick vinka in honom och fösa in kalven med
hans hjälp. Sen var det nemas problemas att flytta!

Inte led den där uslingen av stress heller! Och när han väl kom in så hade han ju varit utan mamma i nästan tio minuter (!), så då måååste det ju dövas med en hutt!

Släppte av sonen hos en kompis när jag började på rundan,
tog med honom när jag var klar. Precis hemma när Mor o B trillade in.

De har åkt, barnen är lagda, jag duschad och mannen åkt iväg
för att hjälpa mig slå i en rejäl stängselstolpe (som saknades, hängde den
gamla avbrutna i tråden och höll tummarna att djuren inte skulle kolla
hållfastheten på en gång…), där inte traktorn kommer in. Jag har för långa
stolpar eller så är jag för kort! Men att tro att jag lyckas träffa med ett
spett eller klubba tio cm över huvudet så att det förslår… Ok, jag är bara
lat!

Vet någon vad detta är för larver? Nässelfjärilar? Varenda nässla på gården är invaderad av dem!

Skrivit av mig en del igen. Ber om ursäkt för min långrandighet om någon orkat hänga med ända hit! För att få en framgångsrik blogg ska man skriva kortfattat och sakligt, läste jag någonstans. Jag är körd på det med!

Dags att ta itu med disken och
sedan krypa ner. Imorgon bär det av till guldbutiken Reftele Lantmän för inköp
av foder, handskar, färg till dieseltankarna och ett elaggregat att plugga i
väggen – ligger ett kort sedan ett åskväder.