Igår var en såndär rallydag!
Städa och röja som en dåre. Skulle bara flytta djuren först!
Och hittade en nyfödd kalv. Eller den var några timmar i alla fall, torr och
pigg och åt som han skulle. Modern är en kviga, en tvättäkta hereford, som inte
tog sig under hela säsongen med tjur. När alla djuren släpptes ihop i höstas så
hade vi ingen plats för den store tjuren, så han fick gå ihop med honorna, och
självklart lyckades han ta denna kviga. Som fick stanna – då jag försöker vara
rädd om mina rena hereford. Räknade med att hon skulle kalva i månadsskiftet
nu, och uppenbart gjorde hon det. En precis lagom stor tjurkalv. Som, som sagt
var, var några timmar gammal, så det där med att ”bara flytta djuren lite
snabbt” tog mig en dryg timme längre innan jag fick fatt i den lille
krabaten för märkning.
”Vem stör i maten, mamma?”
Stark var han också, så jag klarade inte av att dra omkull
honom med repet om halsen, så fick hala in honom och stjälpa ner honom till
liggandes på marken, med mig sittandes uppepå. Sen var det spännande! Jag
sittandes på bångstyrig kalv. Ökända 1703 nosandes i nacken. Tjuren ståendes
två meter framför mig och förstagångsmodern en halvmeter till höger. ”Måtte
inte kalven skrika när jag knipsar honom i örat, för då vet ingen hur det
går”, tänkte jag som ett mantra. Första märket gick bra, precis när jag
skulle knipsa det andra, örat kalvuslingen låg på, fick jag mig en stor puss på
kinden av mamman. Och Jösses vad rädd jag blev!! Vet ju inte vad hon tänkte,
och själv är man ju ganska sårbar i det underläget! Men bara en puss, som sagt,
och kalven märkt och ivägsläppt. SEN var det bara att flytta djuren.
Syrran till vänster är lite större, de växer fort på tre månader…
Mannen kom från föräldragården och vi stack direkt ner och
åt middag på Marieholmsdagen.
Bruket stod för båttillverkning ett antal år på 60- och 70-talen. En båt i originalskick visades upp av en entusiast.
Hem och städa klart, faktiskt med marginal inför kvällens tjejträff.
Mannen och barnen åkte till syster/faster med familj och tillbringade kvällen
där.
Hit kom fyra tjejer med barn i samma klass, hur jag hamnat i
den gruppen vet jag inte riktigt, men det är ett trevligt gäng och jag känner
mig verkligen inte utanför där, fast att de känt varandra flera år. Knytkalas,
man vet aldrig vad som kommer. Väldigt jobbigt för en kontrollant, men
samtidigt roligt och nyttigt att prova på allt nytt som kommer fram! De fick
dessutom en önskad titt, och (självklart) hälsa på 1703, prova hennes tunga och
ta några selfies (eller vad det nu heter). De hade dock nytt bete, så vi blev
inte nersprungna på tillbakaväg!
Glasfat och skål på fot. Några rönnbär i all sin enkelhet.
Sjön visade upp sig!
Idag har det så firats Dräng! Eller, mest beklagat, som han
sa. 75 är inget att fira, säger han. Jag vet inte vad jag säger när jag är där,
det beror väl på allt annat. Om man ens kommer dit, det har man ju sett
alldeles för många bevis på att det inte
händer! Lillhönan tog showen, så förvånande…!?
Mannen mötte jag i dörren imorse, på väg till
vaktmästarrollen i kyrkan, som jag inte visste om. Han kom hem tio minuter före
bortbjuden tid, tur vi inte skulle så långt, och gick sedan tidigare för att
visa föräldragården för ett par som förhoppningsvis vill hyra det.
Svärmors skor från ca 1940 dök upp i tömningen av huset. Mannen rövade hem dem…
…Så nu pryder de gardinstängen tillsammans med barnens och mannens första par skor!
Veckan ser ut att bjuda på fint väder, så då ska det mesta
av andraskörden köras av. Men som vanligt är det många dagar till slutet av
veckan, så det hinner väl ändras… Men imorgon, då kör vi!
Sonen ville stanna i kalas-mood, nu när vi har så fina tallrikar. Han dukade själv med tända ljus i glasskålen som glittrade så fint, och de fina glasen. Och – ja- det går utmärkt att dricka mjölk i kristallglas från Orrefors, tillsammans med miniplättar till kvällsmat!
