Nu kommer det en långing! Flera dagar sedan jag skrev nåt,
och det beror inte på att jag legat på sofflocket med en bok, utan för att jag
varken hunnit eller orkat.

Smidigt med en fungerande rulle, ettans växel och en slät åker, men det blir väldigt statiskt efter några hundra meter…

Torsdagen blev en dag med stängsel. Började med att riva det
jämte grannen, för att få loss material. Satte sedan upp det kring återväxt så
djuren får beta den lilla tredjeskörden. Ett sånt här år är varje stående
grässtrå värt sin vikt i guld, tänkte jag skriva, men det lär ju inte bli många
gram då…

”O fy fan. O fy Fan. O fy faan! vad lata dagens bönder är”, mässade granngubben….

Så här lovar man sig varje vår, att man aaaaldrig ska göra om, då det är ett elände att trassla upp när man ska ha det. Ändå, varenda höst så är det ju sååå kort sträcka att det inte är lönt att ockupera en helt rulle…

Slängde ut stolpar kring en annan åker då jag inte hade
tillräckligt med tråd med mig, och bytte
några i ett permanentstänge som något vilt djur sprungit av.

Släppte även över gruppen till betesvallen vid lagården på
andra gården. Alla kor och kalvar sprang över som skott, och sist med
definitivt inte minst kom de båda tjurarna. De är stora båda, men den store är
utan tvekan betydligt större än den ”lilla”. De verkar funka ihop i
alla fall, vilket känns bra.

Denna bit sköttes fram till Gudrun, då alla träd runtomkring låg som plockepinn ihop med taggtråden. En cirka åtta år senare tog vi itu med att reda ut det och sätta nytt stängsel. Det skulle röjsågas efter första betet, men blev aldrig gjort. Djuren har barkat slyet, som torkat och sedan trampats sönder.

Boys boys boys. 3,5-åringen närmst kameran, 5,5-åringen längre bort

I fredags var det en VAB-dag. Det vill säga att den snoriga,
på gränsen till febriga sonen fick stanna hemma från dagis och följa med för
att hämta tjurar. Turen gick till Mormor och Morfar. En och en halv timmes
restid tur och retur med traktor, och sen knappt fyra minuter att lasta… Ibland
går det oförskämt smidigt! Förmiddagsfika blev det också, medan drängen körde
traktorn hem och sedan vägdes och bands tjurarna in, för att vara ”ur
vägen”. Dessa småttingar har nu, äntligen, kommit upp i den vikt de borde
haft som ettåringar, de är nu ett och ett halvt. Går inte att stambokföra dem
för avel med dessa vikter, och ännu är de för små för att gå på slakt, så de
får snällt flytta till en box när det blir en ledig, och växa på sig.

De nio kor vi tog kalvarna ifrån tidigare i veckan och sedan
stängde in i ligghallen kördes ner till en annan grupp och släpptes ut på
halvhjärtad återväxt. Ytterligare en fantastisk lastning. Hålet i ligghallen
passar så perfekt att backa in i med baken på djurkärran, och öppna dörrarna,
så sluter det helt tätt. Vad vi inte räknade med var att jag tog ett steg
tillbaka sen det var öppnat, en kokviga halvt sprang upp på kärran och de andra
åtta hängde på. Där stod jag och drängen som fån på var sin sida om kärran och
undrade var som hände på tio sekunder…

Ett tu tre – så blev de… Tolv!

Sonen pigg idag, så hela familjen åkte för att hämta ännu en
grupp tjurar ute i riktiga tassamarken. Man kör från kyrkbyn långt ner genom
ett par byar, svänger där av den lilla landsvägen in på en grusväg och
fortsätter nästan en halv mil rakt ut i skogen, och plötsligt öppnar det upp
sig till en Bullerbymiljö med en sjö i bakgrunden och en totalt fantastisk
tystnad!

Fick fika medan vi inväntade drängen, han var också
erbjuden, men ”hade ätit frukost”, så han kom lite senare. Fixade
hemma istället med en halmbale där tjurarna skulle släppas och satte in en
foderhäck med bale.

Återigen gick det riktigt smidigt att lasta upp killarna, så
det tog längre tid att fånga in ungarna från kommande skolkamrat och leksaker
för att kunna vända hemåt.

Med tjurarna avsläppta tittade jag, drängen och mannen på
varandra och funderade på om vi skulle åka och rigga kärra och grindar på det
ställe där djuren är helt förvildade och springer så fort de ser en människa,
för att sakta men säkert fodra in dem i kärran inom några veckor. Tiden fanns,
och ingen körning planerad med kärran, så varför inte?

Pallrade oss iväg genom skogen igen, hittade djuren på bästa
stället (egentligen), och tänkte Varför inte? Sprang iväg med en tråd och
stängde hagen på ett smalt ställe, släppte in drängen och placerade honom mitt
på biten. Djuren ståendes i hörnet längst bort och glodde, så vi började sätta
ut alla grindar vi hade med oss, och sedan sätta mer stängseltråd i en
”tratt” mot hålet i grindarna. Mannen som haft hand om djuren i
sommar kom och hälsade, men försvann lika fort. Kände att jag ville ha en gubbe
till som patrullerade tråden där vi stängt av. Alla överens om att skulle vi
tappa djuren ”ut-ut”, kommer vi aldrig att få fatt i dem igen, utan
de får gå med skottpeng på jakten på måndag. Samtalet föll på Pränstabonden –
bor på grannstället, och han kom, som vanligt, direkt. Jag och mannen tog en
promenad på vägen för att inte tränga djuren mer än nödvändigt, gick in i
bortre änden av hagen och höll andan när djuren satte fart mot hörnet och
siktade högt. Tack och lov stannade de och vände uppåt, satte av i sken mot
avstängningstråden och nitade där också, med Prästabonden i vägen, en satte
fart mot vägen men sedan tog kossan täten mot grindarna och smitaren vek ditåt.
Lagom tills vi alla fyra gemensamt funderade på hur vi skulle hinna dra igen
grindarna, smack kossan upp på kärran följt av de andra fyra, så Prästabonden
saxade över stängslet, rusade fram och smäckte igen dörrarna! Tjoho, det trodde
ingen! Dessutom upptog vi mindre än tio minuter av Prästabondens tid, så inte
ens det känner jag skam över, men tror faktiskt inte det gått utan honom, eller
någon annan, på den sidan.

Barnen släpptes ut ur den säkra traktorn och vi påbörjade
arbetet med att riva alla våra halvtimmesgamla stängsel.

Nästa tanke: Vi släppte in tjurarna för att vi inte skulle
göra mer och de inte skulle vara i vägen, men plötsligt blev de i vägen, för
vildingarna skulle ju inte gå att få med sig hem idag. De ska heller aldrig mer
ut! Kossan ska på slakt, hennes kalv och de tre kvigorna som campat ihop i
sommar har alldeles för instabila lynnen för att bli äldre än nödvändigt.

Tjurarna släpptes in i en halvfull box med årskalvar, de
fick stå trångt en stund. Kossan gick in först, genom vågen som blivit ett
säkert ställe att ta på halsband på, och bands upp med de andra korna som kom
in i veckan.

Nu ber jag vissa personer hoppa över kommande stycke. Det
gäller typ alla eventuella läsare som inte är bönder, men i synnerhet mamma,
moster, svägerska och Hans.

Ett par av kvigorna gick in relativt smidigt. Satt en grind
så det går att tränga djuren mot dörren, in i den korta korridoren mot vågen
där de stängs in. En av, vad jag trodde, de lugnare kvigorna, fick jag två
gånger slänga mig ur vägen från. När man hanterat djur ett tag får man viss
blick för hur de tänker. Ofta kan man väldigt snabbt läsa av om djuren vänder
om man står ivägen, eller om det inte tänker stanna. Inser man det senare måste
man utan betänketid ur vägen! Uppåt, neråt, bakåt, sidan, framåt. Drängen har
denna blick efter ett helt bondeliv, men är för stum för att hinna undan. Mannen
har inte denna blick, utan är fortfarande störst, starkast och odödlig. Detta ledde
till att han ett par gånger förra året åkte på huvudet på ett par stora kalvar han
trodde sig kunna stoppa. Har jag honom, eller en annan ovan person med mig, innebär
det att mitt fokus tappar då jag känner att jag måste hålla koll på personen, och
inte mig själv och djuren. Därför gick jag, igen, själv ute bland dem för att, förhoppningsvis,
lugnt och stilla styra djuren inåt. Första gången det kunde gått snett, var kvigan
inne halvvägs inne på vågen, backade ut och lyckades vända runt på denna
minimala yta och sätta kurs på dörren, precis där jag stod. Flykten gick upp på
en grind, så hennes ryggrad strök mitt smalben. Andra gången hade jag henne
mellan väggen och grinden på väg in, och stod själv i hålet på knappt en
halvmeter, rustad med ett gammalt skaft från en trasig stängselklubba. Bara att
stiga åt sidan när den där blicken tänds i deras ögon.

Hon tillbedjer ränngallret och har bestämt sig för att göra allt för att slippa kliva över det. Vi vann…

Tillslut kom de in och bands hela gänget. Sen var det
”bara” att få ut tjurarna igen. Tog även dem via vågen, vilket var
tur! Tanken var att de de skulle gå i första slaktresan, men se det hade de
inte vikter till. Inte är jag så desperat än att jag behöver ge bort mina djur
till slakten. Tre-fyra kronor kilot till och från om det diffar på ett par
kilon gör mycket pengar!

Det fyller på…

När djuren fått mat i lagården och allt var återställt vägde
jag och barnen på om det skulle bli in eller ett vea-la. Det blev ved. Bara
några kubik kvar att köra in.

Men nu, nu ska jag strax passera duschen innan jag rasar i
säng. Många spänningar lär släppa nu när några av de värsta djuren i gårdens
historia är bakom lås och bom, men dagen har inte gett mig så mycket tid att
grubbla på en väns elände, så inget ont utan något gott.

Kom inte uppför rampen med kärran, så den hamnade nedanför. ”Jag kan bäja!”

Imorgon ska mannen sätta ut älgtorn, sedan på ”upptaktsmiddag”
med jaktlaget. Själv lovade jag tydligen i ett vagt ögonblick att hjälpa till
att flytta ett par hästar (inga kommentarer på det, tack), vid hyfsat väder
ligger här ett berg av lökar att gräva ner och ett hönshus i enormt behov av
städning. Är det sämre väder så kanske dagens planering blir av…

Pengaregnet och katterna som jag tänkte skriva om, tar vi en
annan dag!

Tack för er tid!