En ung bondes vardag

Åkte till Jirka för att hämta hem traktorn och lämna
tillbaka hans lecablock som följt med gödseln hit. Drängen skulle hem och
koppla om till balklo för att sedan komma ner och köra en bale till
hjorthägnet. Jag åkte före för att flytta en grupp djur. Möttes av två
småtjurar på vägen! Stod så fint sida vid sidan med eltråden emellan sig och
bröderna i den andra gruppen. ”Hur ska jag få in dem?” tänkte jag och
ringde på drängen som givetvis inte svarade. Ungefär samtidigt såg jag var
kalvarna gått ut… Det saknades närmre trettio meter stängsel! Föste in
kalvarna och sträckte upp tråden i den mån det gick. Sen var det att knata
igenom den smala delen av hagen och samla upp stolparna som låg där, samt dra
med undertråden som låg utsträckt till skogskanten där andra stänget var. Precis
klar kom drängen och sa att det låg tråd nere längre bort, måste varit precis
där jag fått fokus på kalvarna och släppte allt annat. Bara att backa dit och
sträcka upp, samla upp de söndersmulade plaststolparna och sätta ett par nya. Och
hålla sig glad att tre kor och en kalv stannat i hagen när de andra två gick. MEN!
NU har grannarna all rätt att gnälla på skrikande djur. Dessa två pojkar som
hälsat på bröderna blev inte bara glada på mig för att de släpptes tillbaka
till tråkmorsorna. Det är ett väldans liv, i synnerhet på den ena kalven. Får
se om jag står ut med det, eller så får grupperna släppas ihop. Arga tjuren som
gått med dessa tre kalvar och kor är ju borta, och nu går de på varsin sida om
storevägen och hetsar varandra…

Jag vet inte. Kanske är jag väl naiv, men jag har svårt att tro att mina djur, som vet att ström gör ont, krokar tråden över nacken för att backa tjugo meter in med stolpar och allt, för att sedan rymma… I synnerhet när de har mat på insidan, och det är ett erkänt problem med hjortar i området… Men – vad vet jag! Jo- att stänget faktiskt står upp några meter bakom vägskylten.

Rev stänge sen. Två hagar borta och jag har fått loss lite
material till nya hagar. Åkte sedan på eftermiddagen ut till Jirka efter hans
avlutade jobb och slaktade ett par tuppar med honom. Två var hann vi med innan
jag fick avvika och Jirka tog ett par till. Får fortsätta tillsammans en annan kväll! Han har ju ändå
tio kvar!

Diskussionen hos Jirka över snabbfikan tog den vändningen att vi gjorde slag i de återkommande hoten. Vi testade om takstolarna i lagården höll för snaran… Det gjorde de. Perfekt att hänga tupparna i!

Hem och hann med att äta middag, då de planerade besökarna
var lite sena. En arbetskamrat till mannen kom och vi åkte till andra
gården för att titta på tjurar. Nävaslag, så är den affären i hamn. Hämta får
han göra om några veckor när jag fått hem korna och fått in kalvarna. En tjur
såld! Och ganska kul; Vi kom inte ner till djuren förrän efter sex, det är
ganska skumt då, så visste inte riktigt hur djuren skulle reagera när det kom
tre gåendes mot dem i hagen. Där två dessutom var totala främlingar
(arbetskamraten hade sin dotter med sig). Det är aldrig kul att försöka visa
djur som försvinner, men oron var denna gång obefogad. Djuren stod kvar, och vi
stannade ett par meter ifrån. Efter ett par minuter delade djuren upp sig och
flera kom fram och nosade nyfiket. De bägge storpojkarna la i en övre växel,
blev lite Ferdinan över det hela – ”De skulle visa sig starkast, och
tuffast, så att matadorerna skulle välja just den…” De gruffade tack och
lov på andra hållet, så vi var utom fara. Kalven som tittats ut stod stilla
när hans nya bonde klev fram mot honom och nosade sedan försiktigt på
fingrarna.

Jag får snart lugna ner mig. Tre affärer på två dagar… Plus
slaktdjuren. Aja, pengar ska rulla, som det sägs… Det är väl därför jag även förhandlar med en maskinförsäljare…

När Kangoon köptes till gården april 2013, började vi diskutera, fundera och dividera om hur man kan få till nån inredning så att det går att hålla ordning i den. Allt bra-att-ha hamnar överst, och allt man ska ha ligger likväl i botten… Nu, nästan 3,5 år senare, kan jag erkänna det öppet. Jag har gett upp!

Idag startade det med en låååång betesrunda. Kvigorna i
hägnet hade inte hittat till balen så gick in till dem och ropade. Tjuren tog
till en galopp och kvigorna hängde på in på betesvallen av hägnet, och hittade
sin bale. Passade på att stänga in dem där inför kommande flytt – de behöver
inte ha tio-tolv hektar att springa runt på då. Räcker med fyra… Tillbaka
nedanför den andra gården fick tråd och stolpar rätas upp, hos korna, sedan vidare närmre byn och satte upp det nerrivna stängslet hos kor med rymlingskalvar. Bara undertråd ur några stolpar,
sen övertråden lite längre bort och en stolpe fick hämtas en bit in i hagen. Var
norröver och tittade efter djur, men såg bara två vita huvud långt in i skogen
och var nöjd med det, så fortsatte till sjöns norra spets och tittade där. Och
inte ett djur… Jo, de stod innanför trädgården, i några buskar, så de var på
plats. Hemma en dryg halvtimme senare än vanligt, och därmed även hungrig!

Dagen är annars ett oskrivet blad hittills. Många projekt
finns ju, frågan är var man börjar!

Ok, det är härmed officiellt! Jag har rullat tråd från Ö-Land?!!

Hängde någon med i rubriken? Det är knappt att jag gör det
själv, men det är dagen i stora drag. (Hörde i helgen att en del läsare numer behärskar konsten att bli andfådd av att ligga i soffan – de läser min blogg… De får väl träna mer!)

Startade med en biltur med livet som insats, åtminstone för
rådjuret som studsade upp när jag nästan passerat flishögen. Kanske hade en
meter mellan djuret och huven när jag fick stopp på bilen. Kom upp till
grannbyns grannby och gjorde kollen på djuren där. Var dock av med en av de
bruna, men fäste mig inte så mycket vid det, då de låg i anslutning till buskar
och det småregnade.

Under och efter frukost var det en telefon i örat för att avsluta
affärer, påbörja affärer, jaga försäkringsbolag och begära ut offerter, jaga
försäkringsbolag för att avsluta försäkringar.

Fick byta till ”vinterbyxor” efter helgens
tvättning, en storlek större, det är väldigt vad underställ i microfleece
fyller bra i byxor som suttit bra hela sommaren! I synnerhet när man envisas
med att ha minst en tröja istoppad också, för att minimera glipor och drag.

Lyx med nya, fodrade och vattentäta vantar. Kan lova att de inte är vita så länge!

Men de kom inte på på en gång, för när jag klev in i
tvättstugan plaskade det om strumporna. Skoj! Dags att felsöka under
tvättmaskinen eller vad? Kom på att jag stod på samma ställe en timme tidigare,
torr om fötterna, och plockade över i torktumlaren. Förvirrade tanten hade bara
glömt tömma vattenbehållaren, så överfyllnadsskyddet hade gått in, eller runnit
ut snarare. Enkelt fel att åtgärda i alla fall!

Tog drängen med mig för att titta på Projekt Jirkas lagård.
Lovat att gödsla ut vid tillfälle, men nu känns det som att det börjar brinna i
knutarna inför installningen… Lagom uppdrag för drängen, och där har han suttit, envis som han är, i nära
fyra timmar idag, lastat upp i tippkärran och kört gödseln hem till plattan
här, kört tillbaka och fortsatt. Fem rejäla lass har det fyllt på med hemma. Nu är
det bara att skriva ut faktura till Jirka också för årets körningar. Det bästa
på hela året! Det värsta är att det blir så mycket avdrag för arbetsbyten, så
det brukar inte rassla så mycket i kassan!

Förstår att de inte fick loss fronten för handkraft, det krävdes ett par rejäla tag med frontlastaren!

Åkte själv hem och åt lunch innan jag drog ner till andra
gården för att stängsla årets sista där. Nu ska det bara rivas när det pratas
stänge där. Dock såg djuren mig ganska tidigt. Det blev ett sabla liv! Alltid
nackdel att stängsla ”mitt i byn”, då gruppen som berörs hörs långt,
och alla djur runtomkring hör det. En kackafoni av kosseskrik från 48 kreatur!
Undra på att grannarna klagar…! Inför andra i alla fall…

Man Ska Inte lämna stängsel för att ha det Enkelt nästa år. Man spar inte ett uns av tid att trassla upp skiten!

De var sugna. 1622 är ingen vidare sällskapligt ko annars! Nu fick man hålla tillbaka tårna!

Gjorde klart alla stängsel som sagt och var på väg hem för
middag, då jag kom på det saknade djuret norröver. Körde förbi hemmet och üppåt. Blev sååå glad när jag gick in i hagen och möttes av tre bruna kvigor! Yes!
Fyra svarta, med horn och vita huvuden, en ganska vit mjölkis och tre bruna
kvigor! Men… Var är TJUREN då?? Han låg väl i högen imorse? Eller såg jag så
fel på de stora kvigorna och den finlemmade tjuren? Blev attackerad av 1703:s
like – 1790, en likadan fast svart – Jisses vad sträv tunga kor har! Gick ett
varv för att se om jag kunde se tjuren. Nix, fick dock slänga mig in bakom ett
träd då kvigorna kom i sken nerför backen efter mig och jag litade inte på att
de kunde stanna i tid. Ner till sjön med kvigorna i ryggen men ingen tjur. En
annan slinga upp. Ingen tjur. försökte intala mig att han låg och tryckte
någonstans. Snackar ändå flera hektar skogsbete i kuperad terräng. Försökte
även slå bort tankarna på djuren som drängen förlorat i samma hage – En tjur
hittade han hängd i en trädklyka, en kviga försvann på sensommaren och han
hittade resterna av den först sommaren därpå, under en tät gran… Många år sedan (före min tid), men man glömmer inte sånt…!

Det är liksom näven- eller allt annat…

Åkte hem för middag, gick in och pratade med drängen som
precis kommit hem och beslutade sedan att ännu en gång åka upp för att se om
jag rörde igång grytan så att djuren samlade sig. Grät nästan av glädje när jag
såg djuren stå på den första lilla åkern. Med tjuren i mitten! Tills jag
räknade dem, och inser att det saknas – en BRUN kviga! Shit, var jag så borta
att jag inte såg tjuren i flocken tidigare och att det faktiskt var en kviga
som fattades?! I attan heller! Så korkad är jag inte, jag ser skillnad på
kvigor och tjurar! Vände bilen och gick ut för att prata med dem, och där och
då brakade det till i buskarna och ut kom det fjärde bruna djuret! Tackar!

Hem och en liten stund med barnen före sängen sedan mannen
åkt och till sist en runda till hönorna där en flaxade från pinnen rakt ner i
ansiktet på vägen till foderautomaten. Det är en upplevelse att få hönsfjädrar
i ögon och mun!

Igår var hjälpsamma dagen. Jag inledde med att köra några
balar från en by norröver till grannbyn söderöver, åt grannen som köpt åt sina
hästar.

Mannen blev utan jakt, då inget av ”hans” lag
skulle jaga, så han skulle gå tidigt till skogen och köra en tank, det tar en
till en och en halv timme, beroende på vad man gör. Trodde han skulle vara
hemma till elva när jag körde iväg med grannen, men det var bara att klä på
barnen och slänga med dem i traktorn. När vi kom hem en timme senare var det
fortfarande öde, och då började jag bli smått orolig. Har något gått fel?
Försökte ringa, men självklart svarade han inte. Skickade istället ett smått
ironiskt sms där jag frågade om han var mos, eller ok, fick självklart inget
svar. Bestämde mig för att laga mat och äta, sedan skicka in barnen till
grannen och åka och leta efter honom. Lagom tills maten var klar kom han dock
hem. ”Det var så roligt så jag körde fyra tankar!” (Och hur J*KLA
svårt kan det vara att skicka ett sms i halvlek då?) Dessutom visade det sig
att han inte alls var där han sagt kvällen innan att han skulle vara… Morrade
lite på honom.

Han stack iväg igen efter maten och körde ihop lite ved till
grannen till andra gården, som fixat både vakt, övervakning och stängsel när
det behövts.

Drängen åkte ner för att riva ett stängsel, men stannade och
hjälpte till att lyfta upp tegel på ett tak när han ändå hade skopan på, och
igengäld sprang en av gubbarna där och samlade ihop stängselstolpar på
kvarvarande bit. Livet på landet när det är som bäst!

Kvällen bjöd på tjejträff i samhället. Mycket prat och många
skratt men tråkig som jag är bröt jag upp vid midnatt för att orka med
slaktbilen imorse.

Tio hade jag fått som tid, och vis av erfarenhet var jag ute
i god tid, redan klockan nio för att ställa i ordning. Misstänkte dessutom att
jag var första stället, så då har det ju inte kunnat strula så mycket tidigare.
Men han kom inte förrän kvart över tio! Med SLÄP!! Stollen! Vanligtvis så kör två bilar, en med släp och en utan. Dessa möts sedan upp och ena bilen lastas om över till släpet, för att minimera transporttiden och få in djur till slakteriet, men på söndagarna (tror jag) rullar bara en bil, men har aldrig varit med om att den kommit med släp.

Som om inte bilen är stor nog… Och detta backar de med!

Tyvärr har jag inte plats kring lagården för att lasta med
släp, så det fick han sätta av på vägkanten, sen backa intill bakom lagården på
vanliga lastplatsen. Haft lite ångest för att släppa grufftjuren lös, men den var obefogad. Började med honom och det gick hur fint som
helst. Tre andra tjurar skulle ut från box och var totalt livrädda för
sågspånet i bilen, så de stoppade upp det. Ytterligare fem tjurar in. Fyra kor
och sedan – fick han köra ut och lasta över på släpet… Ett släp med för dagen
strulig elektronik, så jag fick stå och rucka på knapparna till lastrampen, och
chauffören låg på mage under släpet för att komma åt att gunga på sladdarna så
det blev kontakt. Längst fram i släpet stod ett djur som lastats från
Prästabonden, sen föstes mina kor och tjurar över.

Överlastning pågår

Dock inte första boxen i
bilen – där stod den lynniga just för att vi skulle slippa krångla med honom
mer än nödvändigt. Åter mig vid knapparna och gubben under släpet igen för att
få upp luckan (”Detta kommer bli en lång dag!” suckade han) och sedan
tillbaka bakom lagården för att lasta upp de sista tre tjurarna. Sen skulle han
vidare till en gård och hämta djur, där han bara kom in med bil, och sista
stället kunde han lasta direkt på släpet. Planering krävs inför lastning ibland, Dock var
nog en av krångligare jag varit med om. Men det gick ju. En och en halv timme
efter ankomst rullade han vidare med mina tolv tjurar och fyra kor. Djuren
kommer lastas av på slakteriet och ”startas med” det första imorgon,
innan bilarna hinner in med nästa omgång som lastas under morgonen.

Inom tolv timmar från nu, hänger den vänstra i ett kylrum. Lägger ut bilden för att visa skillnad på tillväxt och tillväxt – dessa tjurar är jämngamla… Den vänstra har växt bra, de högra har inte gjort det…

Snabbt in i duschen och iväg till föräldragården för att
lämna ut tuppkrås från frysen till en som ville koka riktig buljong, och sedan vidare på
kalas för barnens storkusin.

Jag har ett önskemål också. Så länge inte vi klagar på hur
synd det är om oss och hur trångt vi har det: Gör inte det ni andra heller.

Det gör mig på riktigt förbannad när andra ojar sig för vårt
lilla hus. Hur synd det är om barnen som tvingas dela rum. Ska erkänna att jag
inte gråtit för tio kvadrat större kök, men i övrigt går det ingen större nöd
på oss. Visst fyller det snabbt med tio, eller rent av bara fem gäster, men hur
ofta har vi det? Vi bor på ca 100 kvadrat, med 1,5 hektar trädgård. Det finns
de som bor fyra personer i en liten trea på sjunde våningen, utan möjlighet att
kunna gå ut. Vad som händer och var vi finns inom fem-tio år, det återstår att
se. Man ska aldrig säga aldrig, men som det ser ut nu, så stannar vi där vi är!
Och använd inte barnens privatliv som argument. Jag tror inte de bryr sig än på
några år om de har säng på varsin sida i samma rum! Så lägg ner alla! Låt bli
att komma hit och trängas om det nu är så hemskt!

Och på tal om hemskt… Snälla Anticimex, kom snart igen, det börjar rassla i väggarna…

Imorgon ska det rulla vidare med stängsel, fyra gruppers
flyttar återstår sedan är betessäsongen definitivt över. Då ska djuren hem och
stängena upp. Men allra först ska jag ringa runt och greja lite, jag har visst
en del ouppklarade affärer som ska slutföras.

Det blev ingen stängselrivning igår. Däremot körde vi hem en
tjur som ska på slakt. En av två jag köpte i våras, som var lite smålömsk när
han släpptes ut, som inte blivit bättre under sommaren.

Har ett bra hål att lasta i/ur i andra delen av lagården också, men det är känsligt för att komma rätt.

Tvärt om. Visst kan det
slå slint på vilket djur som helst, men när man väljer att gå in i en hage med
minst ett järnspett som vapen, för att inte riskera att det går sönder om man
måste drämma till en framfarande tjur, är det inte kul längre. Haft lite småångest
också för ”tänk om han går ut”. Olustigt att ha djur på vift överlag,
men att ha en i närheten av ett samhälle, där det känns som om han är kapabel
till att gå bärsärka gång… Känns rätt gott att han är inne nu. Gick smidigt
att lasta honom, väldigt smidigt faktiskt, men när han skulle bindas in sedan
och vinschas in i bås, kändes det totalt rätt att göra sig av med honom. Nu
står han med ett stramt, dubbelförstärkt halsband, bunden i ett bindsle av
kätting. Denne vill jag inte riskera att få lös i lagården. Dock kommer en av
de äldre gubbarna med slaktbilen på söndag, hörde jag, så hoppas det går bra
att få loss honom. Annars får han åka till sista vilan med halsband helt
enkelt.

Hur lugn som helst bara han kom på plats…

Detta tog en stund av dagen. Ändå kanske inte mer än max tre
kvart från hage till bås, sen åkte jag ner för att flytta sorkhögsgruppen. Fick
med dem smidigt, men kom på att de inte har tillgång till vatten, och valde
därmed att dra dem vidare. Självklart svängde alla höger när jag ville ha dem
till vänster, så det blev en stunds väntan i bilen på storevägen för att få med
alla in i rätt hage. Sen skulle de ju in på mitten av stänget, till nästa hage,
och alla drog iväg så långt norrut de kunde… Så blev det ytterligare en
stunds ropande och inväntande innan dagishämtning. Och en rejäl slint på en
tova med ena foten, och den andra i lera, så bränner fint idag i vänster knä
och ljumske, höger höft och upp i ryggen.

Idag revs Ön. Shit, vad stor den är när man ska samla ihop
stolparna! Perfekt att veva igång mitt värkande underrede med att snubbla runt
på röjningsstubbar. ”Ont skall med ont fördrivas!”

Röjd Ö, vs oröjd. Stubbarna är plötsligt trevliga!

Vanligtvis samlar
jag på mig så många stolpar jag orkar bära, dumpar en hög och börjar om för att
avslutningsvis köra ett varv runt och samla upp dem. Det går inte när man inte
kommer ut med fordon. Kanske, eventuellt, att det gått med en fyrhjuling, men
det har jag ingen. Hittade också årets första betessvamp! Men de plockade jag i
mössan, förfrös öronen för, och gav till drängen som helgbonus. Gula kantareller
har vi gott om i frysen! Så slapp jag rensa också!

Blev sen till dagis, hela fem minuter (!) faktiskt, vilket
jag fick höra. Hem för lunch när sonen plötsligt sa ”Gud gjorde hela
världen va? Innan dess var allt bara hav!?” Det, du. Det får du nog ta med
din pappa, jag måste sovit på de lektionerna i skolan, men jag kan förklara för
dig om Big Bang om du vill…

Ungarna fick snällt hänga med och göra klart det jag inte
hunnit innan dagis, så de sprang efter och krokade i tråden i stolparna. En
grupp kor flyttades och sedan var det hem och flytta hemmadjuren.

Sen valde
sonen mellan städning av hönshus och vedinkörning, vilket föll på hönor, så nu
är även det gjort! Tjoho! säger vi alla utom hönorna…

Dags att hålla helg! Önskar trevlig sådan! O bjuder på en sällsynt familjebild:

Timmerbilschaufförer. Det är nog de trevligaste man kan
hitta på vägarna! Skulle de stå i vägen någon gång utan möjlighet att flytta
sig, meddelas detta nästan alltid. Och många är de som kasat av vintervägen med
ett lastbilsmöte där chauffören hjälper loss. Och så hälsar de! Alltid! Menar
Alltid! Står man på vägkanten med stängsel är det ju en sak, men alltid ett
leende och en näve. Sitter man i traktorn på fält (som inte är så stora där jag
verkar), men är man på väg mot vägen, så finns näven där. Är man på väg bortåt,
men hänger baklänges vilket man gör ibland, så kommer det en näve när en
timmerbil passerar! Uppskattar sånt! Skitkul!

Idag hade älgjägare parkerat mitt på vägen, så jag kunde
inte smita genom skogen för att kolla kvigorna vid sjön. När det var älgmöte förra
fredagen hade en av gubbarna morrat lite på mig, via mannen, då jag släppt
kvigorna på den fina havren han hade tänkt spara till älgarna. När denna man
gick på vägkanten idag, passade det därför att stanna till och ge order om att
han ger f*n i att skjuta de bruna kvigorna som går i havren! ”Jaså, du
fick höra det i alla fall”, kom svaret. ”Jag tycker inte om det ska
du veta, så se till att inte göra om det!” Inga problem, sa jag. Det lär
inte växa havre där mer! Med varsitt leende fortsatte vi på varsitt håll. Han
till passet, jag till frukostbordet.

På min betesrunda imorse såg jag att en tjurkalv stod och
försökte sortera ut några grässtrån från en sorkhög… Kanske ett tecken bra
som något att det är dags att flytta dem…

Ön ska rivas från stängsel. Det ska sättas upp på annan
plats och idag ska det ske! Hyfsat väder, inte så mycket vind för en gångs
skull!

Igår tog jag med mig sjukskrivna moster till Reftele för
lite proviantering igen, hon bjöd sedan på lunch, och efter det var det dags
att åka och handla lite mat innan barnen hämtades. Det hände med andra ord
ingenting hemma!

Kom hem med en saftig huvudvärk, så bad barnen leka själv en
stund medan jag gick och vilade. Hittade dem i soffan framför TV:n, storebror
med armen om sovande lillasystern.

Varje morgon startar med betesrunda, och varje morgon har jag stängsel att rätta till. Bara ur bilen och fixa. Eller det var en sanning med modifikation. Är det bara tråd som är ur brukar det fixas via bilrutan. Och så är man glad att jackan isolerar lite mot strömmen om man skulle råka lägga armen mot bilplåten!

En dag på kontoret blev det igår. Kallt och ruggigt ute. Dessutom
börjat känna viss panik över momsdeklarationen, då det närmar sig den tolfte…
Gjorde klart bokföringen och lät programmet räkna ut och bokföra momsen,
loggade in mig på Skatteverket och började fylla i uppgifterna. ”Lämnas
senast 2016-11-14.”! What?? Hade jag en månad till på mig? Aja, bättre för
tidigt än för sent!

När jag ändå satt där blev det dags att fylla i uppgifterna
till Gård och Djurhälsan angående Paratuberkulosprogrammet. Ett program man är
med i för att ”ha garanterat friska djur” att sälja till avel.

Det är
ju dit jag är på väg med min hereford-del av besättningen (ibland). Om jag bara får upp
tillväxt och vikter på dem… Men det är som så, att man kan föda upp djur och
sälja till slakt på 15-18 månader, eller sälja avelsdjur till ”fina”
besättningar vid sex månaders ålder – för nästan dubbla slaktpriset… Men, ja, vi får väl
se var det hamnar. Kanske kommer bi- och hallonodling i vägen, tillsammans med
gårdsbutiken med slakteri innan jag har en avelsbesättning. Om sisådär en
femtio år…!

Han la sig på golvet med en ballong som kudde. Förtjusningen var stor när kudden hängde kvar…

Ja, efter kontoret följde tvättstugan med en röjning och
dammsanering, bara golv och bänk kvar nu… Sen var det läge att hämta barnen.
Vid potatisplockningen inför middagen stod sonen med hackan, tog lite jord på
spetsen och lyfte upp ”Kolla, det regnar jord! Kan du göra så?”
frågade han lillasyster. Jodå! Självklart, så hon fick hackan och sopade upp
den i luften, via brorsans ögonbryn. Han skrek, och alla som någonsin har
testat vet att det finns gott blodflöde i ögonbrynet just… Tänk vad tacksam
jag är att han inte svullnat upp och blivit blå i ansiktet bara!

Ska masa mig ut till stängsel idag. Många lager kläder på
för vinden, men smiter jag mer nu så smiter nog djuren också… Så får jag
fortsätta programmera hjärnan på att barnen ska hämtas av mig idag också…!

Samtliga tidningscitat är från veckans Land Lantbruk, nr 41/2016

Pengaregnet ja. Det ord som är lika effektivt för att få mig
illamående som miljardregnet. Enligt veckans Land Lantbruk ska EU-stöden börja
betalas ut nu till veckan. Ja, visst, det är jättebra. Jag är också en bonde
som är beroende av dem!

MEN VEM I HELA VÄRLDEN ANNARS SKULLE FINNA SIG I ATT
EVENTUELLT FÅ SIN ÅRSLÖN I KLUMPSUMMA EN VISS MÅNAD OM ÅRET?????

Testa att säga till en industri ”Håll i era tillgångar,
och planera inköpen, så kanske ni får lönen någon gång mellan oktober och
nyår!” Inte f*n hade någon gått på det.

När det dessutom tidigt i våras slogs på med stora rubriker
att det skulle betalas ut mer stöd till jordbrukare än någonsin 2016. Undrar på
det! Vi fick ju nästan inget 2015! För det flyttades fram till april 2016. Klart
det blir rekordmycket när det är två års utbetalningar på ett år! Puckon!

Dessutom är 2015 ännu inte klart för de flesta, och inte heller
mig. Den sista utbetalningen skulle komma nu i november. MEN! Eftersom det är
så tungt för mjölkbönder (nähä, ÄR det?!), så väljer de att börja betala ut
2016 redan nu, istället för till jul, så att det kommer lite större summor. Detta
ger kedjereaktionen att ”det lilla” som är kvar för 2015 får stryka
på foten, och betalas ut (som det såg ut nu…) andra kvartalet 2017…

Visst är det bra att pengarna kommer, men hallå?!

För min del, och jag misstänker många med mig, innebär detta
år ett enormt skattetryck, då vi fått nästan ”dubbel” lön under året,
vilket ger dubbel skattsedel för inkomsten. Känns lite surt, faktiskt.

Men, för allas upplysning så börjar ju nu då årets
”pengaregn” (regn som regn men många hade nog lika gärna sett vatten
komma ner!) över Sveriges bönder. Allt extra tillskott (??!) kommer snart in på
kontona. Så vi bondekollegor får väl samlas och snurra på hatten medan vi knäböjer inför
slantarna…

Dagen blev ganska lugn. Storstädat barnens rum, det är väl
dagens stora bock. En sväng till mataffären, där jag fick mig en avhyvling av
sonen när vi satt i bilen igen: ”Varför KÖPTE du potatissallad när vi
gjorde så god hemma till förra helgen??” Svar: Orkar inte ställa mig med
det ikväll så att mannen får lite mat med sig på jakten. En timmes middagsvila
innan mannen skulle på sitt jaktmöte gjorde gott för själen, hoppas bara jag
somnar ikväll nu.

Känns att man inte varit ute så mycket idag – nyllet känns
inte som sandpapper! Slapp även flytta hästar, så ni kan vara lugna, jag ska
inte konvertera!

Grannens katt Snobben (svart till vänster) är ju lite barmhärtig på att flytta sig om man ber honom…

Har lite dilemma med platsen i sängen för tillfället. Vaknade
en morgon liggandes på rygg. En katt över bröstet, en utsträckt över hela magen
och grannens liggandes i skrevet. Denna kom sedan upp och la sig mellan de
båda andra på bröstet. Försök att ta er upp, eller ens andas, med över femton
kilo katt på bröstkorgen! Pojkarna är ganska lättflyttade, men min lilla tjej
är desto svårare. Och allt medan mannens halva av sängen står övergiven…

När jag varit på massage förra veckan, första gången, och
hade så in i bänken ont överallt, satte jag mig på huk för att ösa upp mat till
katterna. Kände en så otrolig tics i knävecket att jag undrade vad som hände
med mig, det ryckte och ryckte. Sen insåg jag att jag klämt Kissens svans när
jag satte mig, och han kämpade för att rycka bort den. Men han fick ju mat, så
han sa inget. Hade varit jobbigt att förklara för sjukvårdsupplysningen…

Veckan ska börjas med fokus på att få iväg kvartalets
momsdeklaration. Och så ska jag fortsätta fundera på om jag ska vara stolt över
min man, eller känna mig kränkt, då han klockan elva en lördagskväll fick
för sig att börja baka, och hålla på till halv två, istället för att krypa ner
jämte sin fru…

…Tur jag har min trogna Selma att vakna med armen kring. Mitt varma, gapande gosedjur!

Nu kommer det en långing! Flera dagar sedan jag skrev nåt,
och det beror inte på att jag legat på sofflocket med en bok, utan för att jag
varken hunnit eller orkat.

Smidigt med en fungerande rulle, ettans växel och en slät åker, men det blir väldigt statiskt efter några hundra meter…

Torsdagen blev en dag med stängsel. Började med att riva det
jämte grannen, för att få loss material. Satte sedan upp det kring återväxt så
djuren får beta den lilla tredjeskörden. Ett sånt här år är varje stående
grässtrå värt sin vikt i guld, tänkte jag skriva, men det lär ju inte bli många
gram då…

”O fy fan. O fy Fan. O fy faan! vad lata dagens bönder är”, mässade granngubben….

Så här lovar man sig varje vår, att man aaaaldrig ska göra om, då det är ett elände att trassla upp när man ska ha det. Ändå, varenda höst så är det ju sååå kort sträcka att det inte är lönt att ockupera en helt rulle…

Slängde ut stolpar kring en annan åker då jag inte hade
tillräckligt med tråd med mig, och bytte
några i ett permanentstänge som något vilt djur sprungit av.

Släppte även över gruppen till betesvallen vid lagården på
andra gården. Alla kor och kalvar sprang över som skott, och sist med
definitivt inte minst kom de båda tjurarna. De är stora båda, men den store är
utan tvekan betydligt större än den ”lilla”. De verkar funka ihop i
alla fall, vilket känns bra.

Denna bit sköttes fram till Gudrun, då alla träd runtomkring låg som plockepinn ihop med taggtråden. En cirka åtta år senare tog vi itu med att reda ut det och sätta nytt stängsel. Det skulle röjsågas efter första betet, men blev aldrig gjort. Djuren har barkat slyet, som torkat och sedan trampats sönder.

Boys boys boys. 3,5-åringen närmst kameran, 5,5-åringen längre bort

I fredags var det en VAB-dag. Det vill säga att den snoriga,
på gränsen till febriga sonen fick stanna hemma från dagis och följa med för
att hämta tjurar. Turen gick till Mormor och Morfar. En och en halv timmes
restid tur och retur med traktor, och sen knappt fyra minuter att lasta… Ibland
går det oförskämt smidigt! Förmiddagsfika blev det också, medan drängen körde
traktorn hem och sedan vägdes och bands tjurarna in, för att vara ”ur
vägen”. Dessa småttingar har nu, äntligen, kommit upp i den vikt de borde
haft som ettåringar, de är nu ett och ett halvt. Går inte att stambokföra dem
för avel med dessa vikter, och ännu är de för små för att gå på slakt, så de
får snällt flytta till en box när det blir en ledig, och växa på sig.

De nio kor vi tog kalvarna ifrån tidigare i veckan och sedan
stängde in i ligghallen kördes ner till en annan grupp och släpptes ut på
halvhjärtad återväxt. Ytterligare en fantastisk lastning. Hålet i ligghallen
passar så perfekt att backa in i med baken på djurkärran, och öppna dörrarna,
så sluter det helt tätt. Vad vi inte räknade med var att jag tog ett steg
tillbaka sen det var öppnat, en kokviga halvt sprang upp på kärran och de andra
åtta hängde på. Där stod jag och drängen som fån på var sin sida om kärran och
undrade var som hände på tio sekunder…

Ett tu tre – så blev de… Tolv!

Sonen pigg idag, så hela familjen åkte för att hämta ännu en
grupp tjurar ute i riktiga tassamarken. Man kör från kyrkbyn långt ner genom
ett par byar, svänger där av den lilla landsvägen in på en grusväg och
fortsätter nästan en halv mil rakt ut i skogen, och plötsligt öppnar det upp
sig till en Bullerbymiljö med en sjö i bakgrunden och en totalt fantastisk
tystnad!

Fick fika medan vi inväntade drängen, han var också
erbjuden, men ”hade ätit frukost”, så han kom lite senare. Fixade
hemma istället med en halmbale där tjurarna skulle släppas och satte in en
foderhäck med bale.

Återigen gick det riktigt smidigt att lasta upp killarna, så
det tog längre tid att fånga in ungarna från kommande skolkamrat och leksaker
för att kunna vända hemåt.

Med tjurarna avsläppta tittade jag, drängen och mannen på
varandra och funderade på om vi skulle åka och rigga kärra och grindar på det
ställe där djuren är helt förvildade och springer så fort de ser en människa,
för att sakta men säkert fodra in dem i kärran inom några veckor. Tiden fanns,
och ingen körning planerad med kärran, så varför inte?

Pallrade oss iväg genom skogen igen, hittade djuren på bästa
stället (egentligen), och tänkte Varför inte? Sprang iväg med en tråd och
stängde hagen på ett smalt ställe, släppte in drängen och placerade honom mitt
på biten. Djuren ståendes i hörnet längst bort och glodde, så vi började sätta
ut alla grindar vi hade med oss, och sedan sätta mer stängseltråd i en
”tratt” mot hålet i grindarna. Mannen som haft hand om djuren i
sommar kom och hälsade, men försvann lika fort. Kände att jag ville ha en gubbe
till som patrullerade tråden där vi stängt av. Alla överens om att skulle vi
tappa djuren ”ut-ut”, kommer vi aldrig att få fatt i dem igen, utan
de får gå med skottpeng på jakten på måndag. Samtalet föll på Pränstabonden –
bor på grannstället, och han kom, som vanligt, direkt. Jag och mannen tog en
promenad på vägen för att inte tränga djuren mer än nödvändigt, gick in i
bortre änden av hagen och höll andan när djuren satte fart mot hörnet och
siktade högt. Tack och lov stannade de och vände uppåt, satte av i sken mot
avstängningstråden och nitade där också, med Prästabonden i vägen, en satte
fart mot vägen men sedan tog kossan täten mot grindarna och smitaren vek ditåt.
Lagom tills vi alla fyra gemensamt funderade på hur vi skulle hinna dra igen
grindarna, smack kossan upp på kärran följt av de andra fyra, så Prästabonden
saxade över stängslet, rusade fram och smäckte igen dörrarna! Tjoho, det trodde
ingen! Dessutom upptog vi mindre än tio minuter av Prästabondens tid, så inte
ens det känner jag skam över, men tror faktiskt inte det gått utan honom, eller
någon annan, på den sidan.

Barnen släpptes ut ur den säkra traktorn och vi påbörjade
arbetet med att riva alla våra halvtimmesgamla stängsel.

Nästa tanke: Vi släppte in tjurarna för att vi inte skulle
göra mer och de inte skulle vara i vägen, men plötsligt blev de i vägen, för
vildingarna skulle ju inte gå att få med sig hem idag. De ska heller aldrig mer
ut! Kossan ska på slakt, hennes kalv och de tre kvigorna som campat ihop i
sommar har alldeles för instabila lynnen för att bli äldre än nödvändigt.

Tjurarna släpptes in i en halvfull box med årskalvar, de
fick stå trångt en stund. Kossan gick in först, genom vågen som blivit ett
säkert ställe att ta på halsband på, och bands upp med de andra korna som kom
in i veckan.

Nu ber jag vissa personer hoppa över kommande stycke. Det
gäller typ alla eventuella läsare som inte är bönder, men i synnerhet mamma,
moster, svägerska och Hans.

Ett par av kvigorna gick in relativt smidigt. Satt en grind
så det går att tränga djuren mot dörren, in i den korta korridoren mot vågen
där de stängs in. En av, vad jag trodde, de lugnare kvigorna, fick jag två
gånger slänga mig ur vägen från. När man hanterat djur ett tag får man viss
blick för hur de tänker. Ofta kan man väldigt snabbt läsa av om djuren vänder
om man står ivägen, eller om det inte tänker stanna. Inser man det senare måste
man utan betänketid ur vägen! Uppåt, neråt, bakåt, sidan, framåt. Drängen har
denna blick efter ett helt bondeliv, men är för stum för att hinna undan. Mannen
har inte denna blick, utan är fortfarande störst, starkast och odödlig. Detta ledde
till att han ett par gånger förra året åkte på huvudet på ett par stora kalvar han
trodde sig kunna stoppa. Har jag honom, eller en annan ovan person med mig, innebär
det att mitt fokus tappar då jag känner att jag måste hålla koll på personen, och
inte mig själv och djuren. Därför gick jag, igen, själv ute bland dem för att, förhoppningsvis,
lugnt och stilla styra djuren inåt. Första gången det kunde gått snett, var kvigan
inne halvvägs inne på vågen, backade ut och lyckades vända runt på denna
minimala yta och sätta kurs på dörren, precis där jag stod. Flykten gick upp på
en grind, så hennes ryggrad strök mitt smalben. Andra gången hade jag henne
mellan väggen och grinden på väg in, och stod själv i hålet på knappt en
halvmeter, rustad med ett gammalt skaft från en trasig stängselklubba. Bara att
stiga åt sidan när den där blicken tänds i deras ögon.

Hon tillbedjer ränngallret och har bestämt sig för att göra allt för att slippa kliva över det. Vi vann…

Tillslut kom de in och bands hela gänget. Sen var det
”bara” att få ut tjurarna igen. Tog även dem via vågen, vilket var
tur! Tanken var att de de skulle gå i första slaktresan, men se det hade de
inte vikter till. Inte är jag så desperat än att jag behöver ge bort mina djur
till slakten. Tre-fyra kronor kilot till och från om det diffar på ett par
kilon gör mycket pengar!

Det fyller på…

När djuren fått mat i lagården och allt var återställt vägde
jag och barnen på om det skulle bli in eller ett vea-la. Det blev ved. Bara
några kubik kvar att köra in.

Men nu, nu ska jag strax passera duschen innan jag rasar i
säng. Många spänningar lär släppa nu när några av de värsta djuren i gårdens
historia är bakom lås och bom, men dagen har inte gett mig så mycket tid att
grubbla på en väns elände, så inget ont utan något gott.

Kom inte uppför rampen med kärran, så den hamnade nedanför. ”Jag kan bäja!”

Imorgon ska mannen sätta ut älgtorn, sedan på ”upptaktsmiddag”
med jaktlaget. Själv lovade jag tydligen i ett vagt ögonblick att hjälpa till
att flytta ett par hästar (inga kommentarer på det, tack), vid hyfsat väder
ligger här ett berg av lökar att gräva ner och ett hönshus i enormt behov av
städning. Är det sämre väder så kanske dagens planering blir av…

Pengaregnet och katterna som jag tänkte skriva om, tar vi en
annan dag!

Tack för er tid!